Tom 5q4j2x

Tom

by

MJ Walther

* * * * *

Published by MJ Walther on Smashwords ©Copyright 2010 MJ Walther

* * * * *

Let it be known by the presence of this document that WorldWideOCR has Substantiated, Encrypted, Archived and Locked the Copyrights and/or Intellectual Properties contained in the file named 'Tompublished.doc' and described as 'TOM'.

* * * * *

This book will soon be available printed.

Discover other titles by MJ Walther at Smashwords.com

https://www.smashwords.com/profile/view/MJWalther

* * * * *

Smashwords Edition, License Notes

This ebook is licensed for your personal enjoyment only. This ebook may not be re-sold or given away to other people. If you would like to share this book with another person, please, purchase an additional copy for each person. If you’re reading this book and did not purchase it, or it was not purchased for your use only, then please return to Smashwords.com and purchase your own copy. Thank you for respecting the hard work of this author.

* * * * *

Para mi Patricia. Todas esas horas que me aguantaste sin saber lo que escribía. Algún día espero que lo disfrutaras.

* * * * *

TOM

* * * * *

1. Skam

Han vaknade av att mannen strök honom över kinden med en babylen tjock hand. Förvirrad först, under ett ögonblick av att ha ryckts från en drömlös utmattad sömn men snart alert och stel i hela kroppen. Hjärtat började slå snabba smärtsamma slag i bröstet. Det ekade ljudlöst i huvudet. En pojke två sängar bort började snyfta tyst under sin filt. Det skulle bli ytterligare en lång sömnlös natt.

Många av barnen sov, insjunkna i djupa oroliga drömmar. Men det skulle snart ändras då mannen började sin ritual. Utmattade andetag och några svaga snarkningar hördes. Hans andedräkt förångades i den kalla luften som cirkulerade i pojkarnas rum. Mannen sade inget, han såg ner på Tom med ihålig blick. Rödsprängda ögon i det vita ansiktet. Det var inte längre en fråga om smärta, smärtan hade Tom sedan länge förstått var oändligt relativ. Han hade för länge sedan lärt sig kontrollera sig själv så att det gjorde mindre ont. Lärt sig hantera det onda, tänka på något annat. Koncentrera sig djupt och tänka på en förfluten stund. Tänka på mamma som hälsade på i hans drömmar. Hans ängel.

Mannen kom till hans säng ett par gånger i veckan och ett vanligt samlag gjorde väldigt ont, men Tom var van och det gick att uthärda. Arbete i fjorton timmar om dygnet under tre års tid hade härdat hans tolvåriga kropp till en senig muskulös sträng. Hans hårda liv hade hjälpt honom klara sig genom fruktansvärda situationer. Hans erfarenheter hade hjälpt honom att hålla huvudet kallt, inte glida över i panik när det onda hände runt honom. Det var skammen som var det svåra. Skammen med att mannen valde honom oftare än något av de andra barnen, skammen med att behöva se mannen i ögonen och inte visa missnöje, rädslan för att hamna i hålet utan mat efter arbetet, med råttor,

kackerlackor, kyla och totalt mörker, om inte mannen lämnat sängen nöjd. Skammen inför de andra barnen i hemmet som såg och hörde allt som mannen gjorde och tvingade Tom att göra. Blickarna som under kuddar och filtar sneglade mot honom under de fasansfulla nätterna. Blickarna mot marken dagen efter, den kollektiva tystnaden om det som hände, orden som aldrig uttalades.

Tom hoppades på ett snabbt avslut för att kunna vila lite innan pojkarna blev väckta för arbete några timmar senare, när solen gick upp. Hans hjärna slog om och gick nästan på automatik, leende, glad, spelade med, låtsades gilla, koncentrerad, sökte efter bilden av ängeln. Han drog undan sin filt och lät mannen komma till honom, spänd, uppmärksam på allt som mannen gjorde. Han lyssnade på andetagen och luktade efter alkoholen, fick kväljningar när mannens andedräkt sköljde över honom. Kraftig stank av dåligt destillerad rom. Rädslan kom sakta krypande längs ryggraden, mannen var mycket berusad. All Toms tidigare koncentration var borta, leendet ett flyktigt spår på den spända munnen. Ett ovanligt vridet leende på mannens läppar betydde något nytt. I hopp om att försöka normalisera mannens udda humör pressade Tom åter fram ett leende på sina läppar och strök mannen över bröstet med baksidan av handen. Han försökte ta kontroll över situationen för att den inte skulle spåra ur. Mannen stannade till och såg ned på Tom med rödsprängda ögon. En svettpärla letade sig ned över hans panna och föll i ultrarapid genom luften ned på Toms haka.

Tystnad.

Raspiga andetag, mannens feta bröst hävde sig upp och ned. Tom vågade inte andas. Han förstod att situationen snabbt hade glidit honom ur händerna.

Tystnad.

Mannen slet hårt tag i Toms hand, drog den till sig så att Toms ansikte lyftes

fram från sängens låga position. En handflata träffade honom hårt och högt över kinden och örat. Det ringde i huvudet och han kände att blicken grumlades. Han kved till av smärtan.

Fel, ekade det i hjärnan när han försökte vrida undan huvudet från en massiv hand som smällde mot hans tinning. Som ljudet av en våt tung trasa mot golvet. Tre gånger kom en slägga ner över hans ansikte. Det smackande ljudet ekade genom rummet, skar genom tystnaden. Tom stålsatte sig och lät inte ett ljud komma över läpparna. Om han kved igen skulle den jäveln bli allt för upphetsad och fortsätta slå. Inte ge den jäveln tillfredställelsen. Han låg blick stilla. Nu hördes snyftningar från flera håll i rummet. Någon grät högljutt några sängar bort, men Tom rörde sig inte för att se var ljuden kom ifrån. Han andades knappt. Hans klarblå ögon följde mannens minsta rörelse. Det enda som var viktigt nu var att komma någorlunda hel ur natten. Mannen sträckte handen bakom ryggen efter ett föremål som han bar bak i byxan. Tom spärrade upp ögonen. Rädslan övergick i panik när mannen tog fram ett avlångt föremål av rostigt järn. En bit armeringsjärn som används vid gjutning av betonggrund. Tom förstod vad som var på väg att hända.

”Nej, snälla.” Tårarna rann redan över hans kinder och ner på hans t-shirt. Han var blek och läpparna darrade.

”Snälla”, snyftade han. ”Snälla gör mig inte illa, jag gör vad du vill, gör mig inte illa.”

Mannen andades tungt. Han var svettig och märkbart upphetsad av det han såg. Eggad av den rädda pojken och hans rosa darrande läpp. Han tog tag i Toms tröja, slet av den med ett ryck. Han var mycket fet, men stark. Stanken av svett och sprit kväljde Tom. Han försökte slå och streta emot Han förstod att det var ett misstag att göra motstånd men paniken styrde honom mot avgrunden. Han var stark, men han var bara tolv år. Mannen var vuxen, mycket starkare, tung och övermannade honom lätt.

Toms ängel kom inte den natten.

Han spydde, skrek och grät i sin säng. Kämpade för sitt liv mer den natten än någon annan natt dittills. Han stretade emot, rev med sina naglar, slog och försökte bita. Han försökte kravla sig ur sängen, smita, fly. Hela hans kropp skakade. Han skrek på hjälp, skrek efter sin ängel. Blodet rann ned i hans ögon, grumlade synen. Ett jack i pannan som pulserade ut blod. Synen svek honom. Hans medvetande gav med sig, kroppen och hjärnan släckte ned.

Mannen stod med en tom hink i näven. Vatten droppade från den på det trampade jordgolvet. Tom såg sig förvirrat om. Han var genomblöt av vattnet som hade hällts över honom. Allt kom tillbaka. Han började genast gråta.

”Nej, snälla. Nej!” Han försökte krypa undan. Allt gjorde så ont. Mannen klädde sakta av sig naken. ”Nej, snälla” var allt Tom sade. ”Snälla.”

När mannen slutligen gick hade Tom tappat medvetandet för femte gången. Två timmar hade gått. Mannen gick eftersom Tom inte vaknade igen. Han vaknade inte trotts att han blev slagen och isvatten hälldes över honom. Mannen klev av sängen. Han torkade sig om pannan med armen och såg ner på Tom. Den ihåliga blicken var ett vakuum. Svett droppade ned från hans panna. Han log ett skevt leende. Andades oregelbundet, tungt. Det gräts högljutt från många håll i rummet men mannen ägnade inte de andra barnen det minsta intresse. Den lille rädda kaxige pojken var inte så tuff längre där han låg i sitt eget blod, tänkte han. Han kände sig nöjd. Kvällen hade tagit en ny och dynamisk vändning nu när han för första gången tagit med sig ett verktyg. Men han var trött, helt utmattad. Det smärtade till i bröstet. Måste vila tänkte han förstrött. Han vände sig om lämnade kaoset bakom sig och gick ut i den tysta, kalla natten.

Marco

Brasilien är ett stort land med många fasetter. Runt Natal och Amazonas utflöde vid Brasiliens nordkust håller sig temperaturen runt trettio grader året om. Hett och fuktigt, milslånga stränder, småkryp, palmer och slöa turister. Men Brasilien är inte alltid varmt. Söder om ekvatorn blir det riktigt kallt på nätterna, juni till september. Då är det vinter i den sydligaste delen, i gränslandet mot Argentina och Uruguay.

När vaktchefen Marco klev in i sovsalen för väckning var de flesta av barnen redan påklädda och klara. Pojkarna hade 5 minuter på sig att vakna, klä på sig och samlas på grusplanen utanför men de flesta var redo redan innan Marco dök upp. Det var kyligt i luften, de kalla sydbrasilianska vintermånaderna var endast några få veckor bort och imma ringlade sig sakta upp mot det nakna plåttaket från de många munnar som samlats vid dörren. Han såg på sitt armbandsur för att kontrollera tiden en sista gång. Den digitala gråsvarta displayen visade 05:59. ”En minut!” upplyste han.

De som ännu låg i sina varma sängar, hoppade snabbt upp och gjorde sig kvickt redo. Marco stod vid dörröppningen och räknade pojkarna som sprang ut på gården. Han var lite bakfull. Kvällen innan hade han och de andra vakterna sett hans Santos vinna premiärmatchen i ligan. Vanderlei Luxemburgo var svaret på Santos problem. Tränaren som året innan lyckats vinna de tre titlarna med Cruzeiro. Något som ingen lyckats med tidigare. 2003 blev historiskt för Brasiliansk ligafotboll. Historiskt för Cruzeiro. Vanderlei Luxemburgo var nu i Santos och skulle åstadkomma mirakel. Han skulle föra dem till ligasegern. Det var han övertygad om. Matchdagarna var det fest. Mycket skrålande. Och mycket drickande. Marco var bakfull. Men va fan, tänkte han. Det fanns inga andra nöjen som han och hans arbetskamrater kunde syssla med här. De var långt ute på landsbygden i delstaten Rio Grande do Sul. Långt från närmaste stad. Långt från civilisationen. Det fick bli fotboll för hela slanten och för Marco var det inte ett dåligt tidsfördriv, speciellt inte nu när framtidsutsikterna för hans älskade lag var så goda. Det var i slutet av maj och ligan för år 2004 hade

äntligen startat.

Han gäspade och såg ut över gårdsplanen dit pojkar sakta joggade för att visa sig redo. Det var kallt men morgonsolen som uppenbarat sig med sitt varma sken över hustaket skulle snart värma upp dagen. Bara två minuter senare var de sista på väg ut för att formera en prydlig rad mitt på gårdsplanen. Det fattades en. Han såg ut mot pojkarna och räknade om dem för att försäkra sig om att han inte räknat fel. Det hände att en utmattad pojke blev kvar i sängen. Djupt sovande, drömmande om bättre platser. De var barn och glömde sig ibland, men det var ingen ursäkt. Marco hade redan upptäckt vem som fattades. En av de äldre pojkarna och den bäste arbetaren: Tom. Marco såg in mot rummet. Pojkens säng stod ganska nära utgången och han såg genast att Tom låg kvar under filten. Han rörde sig inte. Filten låg stilla. Inte den minsta rörelsen från kroppen filten täckte. Visserligen var han den bäste arbetaren men ingen fick någonsin ligga kvar. Ingen! Det skulle skapa oreda bland de strikt kontrollerade barnen.

”Ligg inte kvar och lata dig din lilla skit.” Skrek han och tog de få stegen fram till sängen, slet undan filten. Men stannade upp i rörelsen och tystnade mitt i en ny mening fylld av hot, såg ner på Tom, vände bort blicken. De eftersläntrande pojkarna stannade upp vid dörröppningen och stirrade med stora ögon.

”Vad fan glor ni på?! Ut på gården innan jag tar fram piskan!” röt han. Små fötter försvann snabbt bort från dörren, ut i ljuset och den kyliga morgonen. Han suckade djupt och såg åter ner på Tom. Han skakade på huvudet. Pojken hade svullnader på huvudet runt ögonen, blånader på armar, bröst och ben, rivsår på kinderna, ett djupt hack ovanför det högra ögonbrynet, en uppfläkt läpp och ett blodigt öra. Men det var inte det som oroade honom när han såg ner på den livlösa pojkkroppen. Det torkade blodet runt Toms midja och på madrassen under baken var inte bra. Han såg att pojkens bröst sakta hävde sig upp och ned, nästan omärkbart, en svag andning ur pojkens öppna mun. Näsan var helt täppt av svullnad och levrat blod. Fan också, tänkte han. Förbannade sadistiska fettberg och misshandla hans bästa arbetare på det här sättet. Det måste få ett slut. Vaktchefen lyfte försiktigt upp den medvetslösa pojken ur sängen och lade

honom på madrassen i sängplatsen bredvid. Han förvånades över hur lite pojken vägde. De smala armarna hängde slappt under den korta färden. Som en trasdocka, tänkte han. Marco drog av den blodiga filten och slängde den på golvet, i riktning mot tvättstället som var placerat i ena änden av rummet. Madrassen hade en stor mörkröd blodfläck i mitten. Det koagulerade blodet skulle inte gå att få bort.

Marco vände på madrassen för att fläcken skulle gömmas på undersidan. Han noterade att den andra sidan inte såg så mycket bättre ut, men blodfläckarna där var åtminstone intorkade. Madrassen torr. Han tog åter upp Tom och lade försiktigt ner honom på magen på hans sängplats, reste sig och gick ut. Det stack till i ögonen av det starka solskenet som sakta letade sig upp från horisonten och värmde upp morgonlandskapet. Han såg att de andra männen redan föst ut arbetarna mot fälten. Efter en kort runda till förrådet som låg på andra sidan gårdsplanen, hastade han tillbaka mot pojken med en ny filt under armen, en skål med vatten, en trasa, en flaska sprit, några tabletter och sin lilla sylåda. Marco hade en gång i tiden varit del av polisens fruktade elitstyrka BOPE i Sao Paulo. Efter den brutala militärliknande uttagningen hade han under en tvåårsperiod fått lära sig alla möjliga sätt att överleva. Bland de intressantare erfarenheterna från den tiden var att göra mindre ingrepp med nål och tråd om så behövdes. Han blötte trasan och började försiktigt torka rent Tom. Pojken rörde sig inte. När det mesta av blodet var avtorkat hällde han en halv flaska sprit över baken, infektionsrisken var överhängande. Utsidan kunde ordnas. Insidan var ett problem som han inte kunde lösa. Marco hoppades på att de starka antibiotikatabletterna han hade med sig skulle hjälpa hålla infektioner borta. Spriten måste bränna något fruktansvärt men pojken andades bara lite tyngre. Han skakade på huvudet åt synen och mumlade:

”Du får några dagar på dig. Överlever du så får vi se vad vi gör.” Han väntade inte på svar från den medvetslösa pojken, utan tog fram nål och tråd och började försiktigt arbeta. Det var ganska mörkt i pojkarnas rum men han arbetade med vana och flinka händer och lade tre stygn på två ställen mellan skinkorna där det hade spruckit. Tvättade åter med alkohol, torkade försiktigt rent. Han vände på Tom och tvättade rent hans ansikte, hällde sprit över den spruckna läppen. Såg att den inte hade rivits upp hela vägen genom. Bra, tänkte han. Pojken kommer

nog slippa ett fullt ärr över munnen.

Det räckte med tre stygn på läppen, fyra vid jacket ovanför ögat som var ojämnt och krävde noggrann koncentration för att det inte skulle bli för fult. Tejp fästes på öronsnibben som hade en liten spricka. Sedan tog han fram en antibiotikatablett och en smärtstillande, tryckte med två fingrar ner dem i Toms hals och hällde på med vatten. Nästan allt vatten rann ut ur munnen igen, men pojken svalde reflexmässigt tabletterna. Toms ansikte var en hemsk syn. Marco valde att inte plåstra om alla de mindre småsåren och svullnaderna runt ögonen. Inte heller de stygn han lagt. Han hoppades på att den kalla luften i rummet skulle torka såren och därmed minska risken för infektioner. Marco reste sig och skakade ännu en gång på huvudet. ”Nu är det upp till dig grabben”, mumlade han innan han vände sig om och gick ut.

Feberyra

Tom drömde febriga drömmar om en fet man som kom till honom åter och åter igen. Den nakna bleka kroppen fanns överallt. Han såg aldrig något ansikte. Inget huvud, inte heller några armar eller ben. Bara en stor likblek kroppshydda som skymde hela hans synfält. Han var fast. Fastklistrad vid den smutsiga och blodiga madrassen. Han försökte resa sig men en osynlig tyngd tryckte ner honom. Han försökte igen men den vita kroppen stängde hans väg. Svett och blod började regna ned från skyn. Ju mer han försökte kämpa sig därifrån, desto mer svett och blod rann ner över honom. Överallt. Förutom på det vita skinnet. Det förblev blekt, förblev dött. Hans kropp var kladdig, blodet droppade in i hans mun. Han kunde inte stänga den. Han kvävdes, kunde inte andas, han skrek, men inte ett ljud hördes. Svarta änglar ropade hans namn i skyn medan han krossades av tyngden av den tunga kroppen som slutligen hittat in i honom. Han vaknade och kräktes.

Dagen därpå, då barnen var iväg och arbetade kom vaktchefen Marco förbi. Han ställde en tallrik med varm mat och några fler tabletter, vid sängkanten. Tom hade inte kraft till att öppna ögonen. Smärtan pulserade i kroppen. Marco satte sig på sängkanten, lade sin hand på hans febriga panna och skakade på huvudet. ”Vill du leva?” Marco satt så en stund, med handen på hans panna. ”Ta de här tabletterna. Och du måste dricka, minst två glas vatten om dagen, helst mer, och så måste du försöka äta något varje dag. Det spelar ingen roll hur illa du mår eller hur mycket du spyr. Äter och dricker du inte så dör du. Så enkelt är det.” Han såg ner på Tom med allvarlig blick, tyst en stund, verkade brottas med ordvalen. ”Det här är sista gången jag talar till dig på det här viset, sade han. Du är en arbetare och jag hyser inget medlidande för dig. Men du är en bra arbetare och jag behöver dig där ute nästa månad, till skörden. Jag kommer in en gång om dagen med mat och vatten. Sedan är det upp till dig grabben. Marco reste sig från sängkanten och gick sakta mot dörren. När han stod med handen på dörrhandtaget vände han sig sakta om. Med blicken fäst på Tom upprepade han med allvar i rösten: ”Vill du leva?”

Tom hörde allt Marco sa, koncentrerade sig på orden trots värken som pulserade med förnyad kraft. Den ilande smärtan mellan skinkorna var mer än Tom kunde uthärda. Han föll tacksamt in i sömnen bara för att snart åter befinna sig i febriga mardrömmar.

Blod, samlag, mer frekventa och alltmer våldsamma, den feta bleka kroppen som tydligt blir mer och mer upphetsad av att slå. Och redskap. Mannens brutala styrka hade dittills varit fullt tillräcklig. Men inte nu längre.

Han vaknade med ett ryck. Det var mörkt i rummet. Att lyfta armarna krävde

koncentration. Kroppen ville inte lyda och smärtan var konstant även om han tagit tabletterna. Han sträckte sig efter en potatis, som en pojke mosat åt honom. Det gjorde vansinnigt ont att öppna munnen. Stygnen på läppen stramade. Han lyckades svälja ner några tuggor trots smärtan. Sedan drack han lite vatten innan han åter kollapsade.

En morgon var han åter nära döden, efter det att han blivit tvungen att bajsa. Han visste inte hur många dagar som hade gått eftersom han sovit djupt och tappat tidsuppfattningen. Det var kallt vilket troligen betydde att det var morgon. Det var tacksamt tomt i rummet. Alla barnen var ute på arbete.

Han hade lyckats ta sig ur sängen gråtandes av smärtan som blixtrade till när han rörde på benen, och med stor ansträngning satt sig på pottan som vaktchefen ställt under hans säng. Han grät högt eftersom han visste vad som skulle komma. Han förstod att smärtan skulle bli nästintill outhärdlig. Det var kyligt i luften men han svettades ymnigt och kände hur det rann nedför rygg och nacke där han satt hopkurad. Han andades med korta, desperata andetag och försökte koncentrera sig, letade efter bilden av sin ängel för att klara av det onda som var på väg, men en pulserande huvudvärk suddade bort alla möjligheter till hjälp den vägen. Smärtan var chockartat våldsam. Det blödde åter ymnigt ur stjärten. Han svimmade.

När de andra pojkarna kom tillbaka från fälten den kvällen hittade de Tom på golvet. Han låg livlös bredvid pottan. De lyfte försiktigt upp honom i sängen och torkade upp blodet från golvet. Tom visade bara svaga livstecken och under kvällen och natten spekulerades det vilt om vad som kunde göras. Pojkarna misstänkte att Tom dött eftersom han inte gav minsta signal till liv, andningen var så svag att de inte uppfattade den. När ljuset släcktes för natten lät pojkarna saken bero. De gick själva motvilligt till sina sängar. Rädslan över att bli bestraffade av männen som vaktade dem gjorde att de lät Tom ligga på sin plats. Men inte många av dem kunde sova. De tänkte på sin kamrat som låg för döden, eller kanske redan var död, och undrade vem av dem som skulle ta hans plats.

Ensam kvar

Dagen därpå yrade Tom, svettades och vred sig i sängen. Pojkarna såg på honom med rädda ögon när de gick till arbetet på morgonen. Skrämda över det ynkliga tillstånd han befann sig i men lättade över att han inte dött under natten. När de kom tillbaka på kvällen försökte de ge honom något att dricka. Det mesta rann ner på den smutsiga madrassen men några få droppar letade sig ner för hans strupe. Det blev åter en orolig natt med få sovande pojkar, och det gräts från många sängar när pojkarna tvingades lyssna på Tom jämmer.

Tom kallsvettades i kylan. Han låg i sängen och jämrade sig, vred sig, grät. Ögonlocken flimrade och skvallrade om tydliga, fasansfulla händelser från de gångna åren. Hans liv spelades upp med hans stängda ögonlock som bioduk. Barndomen, stunder han förträngt, letade sig upp ur glömskan och spelades upp med glasklar skärpa. Scener ur hans liv.

Han var bara tre år när mamma och pappa försvann. Det var natt. Det var i Rio de Janeiro det hände, trodde han. Säker var han inte. Han var bara ett litet barn. Föräldrarna hade bråkat på en restaurang de besökte. Pappa Christer hade tittat mycket på damen som kom med maten. Han log mot henne, hon log tillbaka och tittade lyckligt efter honom. Toms mamma, Lisa, blev arg.

På vägen hem till hotellet fick de syn på ett karnevalståg. Tom stirrade, gapade häpet över spektaklet framför honom. Det var samtidigt lite skrämmande så han höll hårt mammans hand. Överallt dansade människor till öronbedövande musik, de var klädda i färgglada dräkter, hade mörka kroppar, konstiga huvudbonader, som fågelfjädrar. Han tyckte att de såg ut som monster, som de där han hade sett i de tecknade tv-serierna på helgerna. Sedan följde karnevalsfordon med färger, ljus och musik. Runtom och uppe på, nästan nakna kvinnor och män som dansade och tryckte sina svettiga kroppar mot varandra, glada skratt och skrik. Otaliga dofter som Tom inte kunde placera. Eller jo, sött, det doftade sött.

Hotellet låg på andra sidan gatan. De var tvungna att korsa gatan så de hamnade för en stund mitt i festen. Pappa Christer, som gick någon meter före, stannade plötsligt till för att dansa med en vacker mörkhyad tjej. Hon tryckte genast sin kropp mot honom och pappa följde med i rörelsen. Då släppte mamma Lisa hans hand, rusade fram till pappa och skrek något i hans öra. Allt gick så fort. Det var så mycket folk i rörelse, musiken var öronbedövande och plötsligt var hans mamma och hans pappa borta och Tom stod ensam kvar.

Drömmarna omslöt honom när han sov. Kroppen kämpade mot infektionen. Hans huvud mot bortglömda händelser.

Först Den sjätte dagen vaknade han med mindre feber. Försiktigt drack han av vattnet ur ett glas som stod på golvet intill hans madrass. Han tog de två tabletterna som låg bredvid och drack lite mera vatten. Sedan sov han.

Karnevalen

Christer Albertz var en reklampelare för svensk arisk perfektionism. 185 cm lång, ljust hår, smal midja och starkt axelparti. Höga kindben, en smal näsa och kristallklara blå ögon. Christer fick folk att vända sig om, både en och två gånger. Han var tjugofyra år gammal och riktigt nöjd med sitt liv. Inte alls nöjd i sitt förhållande med Lisa Norsén men nöjd med sitt liv. Brasilien var varmt, hett, erotiskt, billigt, billig sprit, vackra kvinnor, billiga vackra kvinnor. Christer älskade Brasilien.

Lisa, hans kvinna. Hon var vacker. Nej, fel. Hon var bländande vacker och hon blev bara vackrare för var dag som gick, något som av en oförklarlig anledning irriterade Christer. Men kvinnan hade något fel i skallen. Det blev jämt ett sådant

förbannat liv när han skulle gå ut. Han hade om och om igen förklarat hur deras liv skulle fungera. Men kvinnan ville inte förstå. Christer arbetade och drog in pengar åt familjen. Lisa skulle städa, laga mat och ta hand om ungen. Det var väl inte så jävla mycket begärt? Och framför allt inte så jävla svårt att förstå. Det var väl hans fulla rättighet som man att gå ut på krogen? Män var inte skapta för att sitta hemma och se på tv-serier och hålla hand. Nej, en riktig man gick ut på krogen, slappnade av, tog en öl, garvade med polarna, drog några skämt om blondiner. Och, gud bevare, råkade en sådan komma i hans väg, så ja. Det var inte så mycket att snacka om, inte skulle han som man neka. Så var det med det och så kommer det alltid vara. Allt annat vore att gå emot naturens lagar om alfa macho och sådant där. Christer var mycket medveten om att kvinnor attraherades av honom och han tyckte om det, utnyttjade det. Ofta tog hans utseende honom hela vägen ner i kvinnornas sängar.

När han gjort Lisa med barn antog han att han skulle ändra sig, vara trogen, bli en vanlig Svensson som sin far. Det hade han lovat Lisa när de kom överens om att inte göra abort. Det var nästan fyra år sedan. Lisa var sjutton och Christer tjugo, löftet höll i tre veckor, inte mer. Men Christer skämdes inte. Han hade insett att han aldrig skulle kunna vara trogen. Otaliga gånger hade han försökt tala om det för Lisa. Att han älskade henne och att dessa kvinnor inte betydde något. Lisa förstod inte, men stannade ändå hos honom. Hon var hans kvinna helt enkelt.

Lisas förskräckta uppsyn när hon först insåg att hon inte borde släppt tagen om grabben, den där kvällen på karnevalen i Rio de Janeiro, skulle han aldrig glömma. Lisa hade slagit honom över kinden. Som vanligt arg för att han roade sig lite. När hon fem sekunder senare vände sig om för att plocka upp grabben, förstod de båda att något inte stod rätt till. Han såg sig om, tittade på Lisa, såg rädslan i hennes ögon. Grabben var inte där. Lisa lade handen för munnen, sa pojkens namn. ”Tom. Sedan började hon skrika hans namn, högre och högre, medan hon slog sig fram i folkmassan. Tom! TOM!” ”Lisa, för i helvete! Var har du gjort av grabben, va? Lisa! Den lilla skiten är ju

alltid som fastklistrad vid dig. Du har väl för i helvete inte slarvat bort grabben?! Lisa?” Lisa verkade inte höra honom. Hon rörde sig snabbt fram och tillbaka, föste panikartat undan människor, letade förtvivlat. ”Han kan inte ha kommit långt, skrek hon. Ett par steg åt något håll bara. Han måste vara här i närheten.”

Tom hade en liten vit skjorta på sig. Han såg så söt ut i den. En födelsedagspresent som han fått på treårsdagen, en vecka tidigare. Lisa letade febrilt runtomkring sig efter sin lille pojke iklädd den lilla vita skjortan. I samma stund såg de båda fordonet som rörde sig sakta framåt i tåget. En enorm glittrande rosa sak med stora vita vingar längs sidorna, en platå som man nådde via en vit bred trappa med tusentals små glödlampor, trappan full med dansande människor. Något som skulle likna ett fågelhuvud på toppen. Groteskt. Ett tiotal halvnakna personer dansade och sjöng uppe på. Musik strömmade ur två enorma svarta högtalare längst uppe vid trappen. Öronbedövande samba. Han har väl inte gått och gömt sig under den? Grabben brukade gömma sig under sängen eller matbordet när han och Lisa bråkade, vilket hände så gott som dagligen numera. Lisa var snart framme vid fågelfordonet.

”Snälla Tom, du har väl för guds skull inte gått och gömt dig där under? Du kan bli överkörd. Snälla Tom, kom tillbaka till mamma. Snälla Tom, kom fram därifrån, kom till mamma.” Tårarna strömmade nedför hennes kinder. Hon skrek åt folk på portugisiska att flytta sig. De många glada och dansande människorna märkte henne knappt.

Men Tom var inte under den rosa maskinen. Den gick inte att komma under. Runtom, under vingar och rosa glitter, fanns en skyddande barriär av plywood. Endast ett par centimeter skiljde plywoodkanten från marken, ett skydd så att ingen skulle kunna hamna under fordonet. Lisa såg upp och runtomkring sig. Hon skrek Toms namn så högt hon kunde. Folkmassan dansade och skrattade.

Kroppar glittrade. ”Men herregud! Det här händer inte mig, det är en mardröm. Hjälp mig någon för guds skull! Hjälp! Min son är borta!” Hon sprang och knuffade, viftade hysteriskt med armarna, blev knuffad av någon så att hon föll till marken. Skrapade knäet, reste sig upp igen. Lisas och Christers röster drunknade i folkmassan: ”Tom!” ”Tom!”

Tur?

Efter femton dagar hade febern äntligen börjat ge med sig men Tom hade fortfarande fruktansvärt ont i ändan och stygnen irriterade. Men han kände att han var på bättringsvägen. Han åt och drack nästan som vanligt. Matportionerna var som brukligt små och bestod nästan alltid av en bit sötpotatis och en liten bit segt kokt kött, men han åt glupskt upp och kände hur krafterna komma tillbaka.

Tom undvek att tala med de andra pojkarna. Han skämdes för att mannen kom till honom på kvällarna och gjorde så hemska saker helt öppet, framför de andra. Han mindes många nätter då han legat naken i sängen med den feta mannen över sig. Rädda, tårfyllda ögon som synade honom från sängarna runtomkring. Ingen kunde sova när mannen kom. Tom höll sig för sig själv, han koncentrerade sig på sitt arbete, undvek att tala med någon. Men de senaste veckornas händelser hade fört pojkarna närmare varandra. De hade matat honom när han hade svårt att lyfta armarna, fört vattenglaset till hans mun. Nu stod tre av dem vid hans säng.

”Du har tur”, sade en liten pojke. Han rodnade och såg ned i golvet då han insåg sitt dåliga ordval. Tom kom inte ihåg namnet på pojken som talade, han var ny.

”Alltså, du har tur att han har stuckit, menar jag”, fortsatte han. ”Är han inte kvar?” frågade Tom förvånat. ”Nä”, sa Eusebio, en av de andra pojkarna. ”Ingen har sett honom på ett tag.”

Eusebio, Claudio och den nye pojken hade råkat höra ett samtal mellan två vakter och fått veta att den tjocke mannen, chefen över stället, ”istratören Gustavo”, hade lämnat lägret samma natt som han hade våldfört sig på Tom. Det sades att Gustavos hjärta inte riktigt hade klarat den nattens ansträngning. Många gånger hade pojkarna sett mannen komma ut till fältet, körandes en gammal Land Rover. Han steg ogärna ur den men när han någon gång gjorde det gick han mödosamt omkring i den mjuka jorden, flåsade ansträngt, svettades även under kyliga dagar. Soliga dagar sågs istratören mest sitta vid ett litet bord, på en bastant trästol, ute på terrassen utanför huvudbyggnaden. Med en telefon bredvid sig och buntar av dokument spridda över bordet.

”Är det säkert?” frågade Tom ”Är ni helt säkra på att han inte är kvar?”

”Jag hörde en bil köra iväg den där natten, precis innan solen gick upp. Det kan ha varit han som åkte iväg, sa Claudio ivrigt.

”Och jag hörde vaktchefen säga till mexikanen, han med hatten du vet, fortsatte Eusebio, att istratören var sjuk, något om hans hjärta. De red förbi bredvid mig för några dagar sen, ute på fälten. Han kanske fick en hjärtattack och dog!

Pojkarna talade i munnen på varandra efter detta påstående men Tom lyssnade inte längre. Vilken tur jag har. Jag lever för att han inte är här längre. Annars hade han säkert avslutat det han påbörjat. Det finns alltså en chans att jag klarar

mig ur det här. Han låg där och funderade på sina möjligheter. Han var rädd. Jag måste bli frisk och ta mig härifrån, det är min enda möjlighet. Jag måste vila, jag måste bli stark. Dörren öppnades och en av vakterna skrek ut över sovsalen att det var läggdags. Han spände ögonen i pojkarna runt Toms plats som genast sprang till sina sängar. Lampan släcktes och efter en stunds funderingar föll Tom ner i en drömfylld sömn.

Bortförd

I samma ögonblick som hans mammas hand släppte taget om hans, greppade någon tag runt hans midja. Han lyftes upp av en man och fick plötsligt syn på mamma. Hon skrek på pappa. Varför såg de honom inte? Tom vinkade och skulle just skrika efter dem när en hand lades över hans mun. Med snabba steg avlägsnade de sig från platsen. Tom försökte skrika men inte ett ljud hördes genom mannens hårt pressande hand. Fem sekunder är en evighet, fem sekunder och tjugo meter i en böljande, dansande, skrikande och skrattande människomassa. Fem sekunder förstörde Toms liv. Fem sekunder förstörde det som fanns kvar av hans familj. Fem sekunder och Tom var borta och hans vita, söta skjorta var ett tragiskt, hemskt minne.

Han försökte bita men handen pressades då bara hårdare mot hans ansikte så att han nästan inte kunde andas. Han kände doften av cigarett och frukt från mannens hand. En ring på mannens finger tryckte hårt mot hans läpp som började blöda. Han grät och ropade efter mamma. Han skakade av rädsla, kunde inte andas av paniken som tryckte över bröstet som en sten. Var är mamma? Tankarna for i hans huvud. Var är mamma och pappa? Det gjorde så ont i läppen. Hans huvud for upp och ner när mannen sprang ner i en gränd och bort från karnevalen. Upp och ner, och Toms värld blev suddig av allt skakande, han såg ingenting. Allt var mörkt. Ljuden från karnevalen blev allt svagare ju längre bort han kom, Han grät.

Plötsligt kom de ner på en större aveny som var nästan helt folktom. En bil stod parkerad längre bort. Mannen sprang fram till den, öppnade bakdörren och bokstavligen slängde in Tom i baksätet. Dörren stängdes genast med en smäll bakom honom. Tom hann genom fönsterrutan skymta mannen som burit iväg med honom. Han var gammal, säkert trettio år, mörkhyad och som såg ut som många andra Riobor. Byxor och en smutsig skjorta, ett par gamla tennisskor utan strumpor och en cigarrett i mungipan. Mannen tog emot ett kuvert genom den halvöppna framrutan och började gå från bilen som lugnt körde ut på avenyn och accelererade ut från centrala Rio. Tom återsåg aldrig mannen, men han skulle aldrig glömma doften av den hårda handen som pressades mot hans ansikte: tobak och frukt.

Åter till arbetet

När Tom vaknade den sextonde dagen kände han sig tillräckligt stark för att återgå till arbetet. Han ville inte att de skulle tro att han försökte smita undan. Framförallt ville han inte missbruka vaktchefens vänlighet. Pojkarnas existens i Hemmet var för arbete och inget annat än arbete.

Det var tidigt och fortfarande mörkt ute. Han såg sig om i rummet. Inget ljus behövdes för att hitta i det rum med samma nakna tegelstenar och trampat jordgolv som varit hans hem under de senaste tre åren. Det fanns sexton dubbelsängar i två rader och ytterligare tio madrasser placerade där det fanns plats på golvet. Rummet var spartanskt men barnen såg till att det var rent och städat. Den pojke som inte höll ordning på sina saker eller skräpade och smutsade ner fick snart spö av de äldre starkare pojkarna.

Samtliga sängplatser var upptagna av djupt sovande pojkar. De sista timmarna innan solen gick upp var de lugnaste. Så sent på natten hade även de mest

oroliga själarna till slut kollapsat i utmattad sömn. Tom letade sig naken bort till andra änden av rummet, försiktigt så han inte av misstag trampade på en arm eller fot som lämnat sin plats i madrassen. Snart var han framme vid pojkarnas tvättplats. En meter över golvet fanns en enkel kopparkran som var kopplad till ett tjockare svart tubrör som ledde ut via ett litet hål i väggen. Tom sköljde sig i det kalla vattnet, tog tvålen som låg på fönsterbrädet bredvid kranen och tvättade försiktigt rent sig från många dagars smuts. En grov gammaldags tvål. Den doftade lite unket men var mycket effektiv. Lorten rann av honom i fåror längs med benen. Där stygnen satt tvättade han försiktigt bort lite stelnat blod. Han kände varsamt på stygnen. Han skulle fråga vaktchefen idag om han kunde dra bort dem.

När han kände sig nöjd torkade han snabbt av sig med sin handduk. Varje pojke hade sin egen. Han kallade det handduk men egentligen var det inte mer än en söndrig trasa. Sidan om kranen fanns en toalettstol som saknade både lock och sittring. Han kissade och hällde på med vatten från en hink som stod på golvet för just det ändamålet. Tom gick sedan huttrandes tillbaka till sin plats. Han tog snabbt på sig arbetsjeansen och en ren t-shirt, gned händerna mot varandra, blåste varm luft i dem, försökte få igång cirkulationen i armar och ben genom att frottera sina händer mot sina lemmar. Sakta spred sig värmen genom hans kropp.

Han såg ned på sin sängplats. Det var en tragisk syn. En blodfläckad madrass och en filt som han legat och svettats i under mer än två veckors tid. Han tog filten och den andra av de två t-shirtar han ägde och återvände till kranen. Han skrubbade så gott han kunde rent dem från blod och smuts. Han använde gott om tvål i sitt arbete och när han kände sig nöjd vred han ur vattnet. T-shirten var trasig i nacken men eftersom det var det enda extraplagg han ägde, hängde han varsamt upp den tillsammans med filten över sängen för torkning. På lunchrasten skulle han hänga ut dem på tork i solen. Även om det blev kallt på natten så sken solen stark på dagen och torkade snabbt blöta plagg.

Han var klar för arbetet. Men tvättrundan hade tagit på hans krafter och han bestämde sig för att lägga sig ner på madrassen och försöka vila lite innan

gryningen.

”Uppstigning!” Marco stod som vanligt vid dörren klockan fem i sex. ”Godmorgon chefen”, svarade Tom som genast hävde sig upp ur sängen. Marco såg inte ens åt hans håll när Tom gick ut genom dörren.

Männen som drev stället kallade det för Hemmet. Hemmet var egentligen en gammal kolonialplantage som bestod av fem byggnader. En huvudbyggnad på två våningar där männen och istratören bodde. Där fanns kök, rum för männen, en lägenhet för istratören, kontor och ett tv-rum som barnen fick använda en gång i veckan för att se gamla cowboy-, och indian filmer. Det var ett gammalt kolonialhus med en pelarebesmyckad framsida och stora terrasser, vackra stuckaturer och enorma fönster som vette åt alla håll. En gång i tiden hade det säkert varit en ståtlig byggnad men efter många år av dåligt underhåll var huset grått och trist. Den ursprungliga vita färgen var sprucken och flagnad till oigenkännlighet. Stora partier av terrasserna var oanvändbara eftersom golvplankor vittrat till ett så uselt tillstånd att de inte längre bar vikten av en människa.

Till höger om huvudbyggnaden låg ett stort avlångt enplanshus som hyste garage, verkstad, redskapsbod och stall för ett tiotal hästar. Konstruktionen var i nyskick eftersom den endast var några få år gammal. Men det var en praktisk byggnad utan detaljer. Inte utsmyckad likt huvudbyggnaden.

Barnen bodde i ett grått tegelhus med två små fönster längs vardera vägg. Kraftiga galler över fönstren skvallrade om att det som förvarades där inne inte var fritt. En järngrind vid en bastant trädörr låstes om nätterna. Bakom pojkarnas hus fanns en ruin, med en nedbrunnen trästruktur. Grönt gräs och några små träd växte där huset en gång stått. En skorsten pekade emot skyn. Ensam, i ständig givakt. Svart, sotig och elak. Många mindre pojkar var rädda för ruinen. Skorstenens skugga täckte pojkarnas bakre fönster vid solnedgången. En svart

skugga som sakta förmörkade deras lilla värld.

Bakom ruinen låg en uppgrävd grop. Tillräckligt långt bort så att skrik inte skulle störa männen som bodde i huvudbyggnaden. Tillräckligt långt bort så att den som var i hålet skulle känna sig övergiven. En grop. Ett massivt trälock som låg täckte gropen på marknivå.

En kilometer bortom det första fältet låg den sista byggnaden, en stor ladugård där skörden förvarades. Inget speciellt med den, bara en enorm byggnad för ett specifikt ändamål. Lagerutrymme. En lång raksträcka skar igenom landskapet och slutade vid denna sista byggnad. Ofta stod ett litet enmotorigt flygplan utanför i väntan på att få rusa nedför landningsbanan, ta fart, lyfta, flyga, fri.

Pojkarna ställde sig på två långa rader vid gårdsplanen framför huvudbyggnaden. Några kastade nyfikna blickar åt Toms håll. Några log vänligt. Marco steg upp på sin svarta hingst och ropade.

”Framåt!”

De var fem män som kontrollerade pojkarna. Storväxta män på hästar. Om deras bistra uppsyn inte var tillräckligt hotfull så vittnade deras automatvapen som hängde över axeln på en rem att de menade allvar. Tom var inte ensam om funderingar på att fly. Det är väl en normal tankeprocess för inspärrade. Många nätter hade pojkarna talat med varandra om att ta sig därifrån, många planer hade lagts på bordet och lika många förkastats. Tom var mycket intelligent och han tyckte sig förstå situationen bättre än någon annan. Han plockade med skarp analys alltid isär idéerna. Några pojkar kallade honom för elak och pessimist. Men Tom brydde sig inte. Han försvarade sig och menade att själva poängen med att fly var att överleva, att lyckas komma bort, att inte bli fångad och slagen. Att lyckas ta sig hela den långa vägen hem.

Men pojkarna hade ingen aning om var de var. Det enda man såg av landskapet var en ändlös bördig stäpp åt tre väderstreck. Söder, öster och norr. Åt väster, längst bort vid horisonten kunde man urskilja berg men det var mycket, mycket långt bort. Det enda som förband Hemmet med civilisationen var en rak grusväg som inte verkade ha ett slut. Den började vid huvudbyggnaden och fortsatte rakt fram, så långt ögat kunde nå. Enda vägen in, och ut.

Eusebio, som kom till Hemmet fyra månader tidigare, trodde sig veta var de befann sig. Någotsånär i alla fall. Han hade blivit ditlockad av en man som erbjöd honom pengar i en utav Sao Paulos Favelas. Han hade trott att det var en torsk som ville köpa sex. Men bilen han klivit in i hade inte stannat vid den vanliga platsen. Istället hade starka armar snabbt bundit honom och tryckt ner honom mellan sätena. Slagit honom så hårt att han nästan tappat medvetandet. Medan bilen körde hade han legat tyst på golvet med hopp om att lyckas se något, eller höra något, som skvallrade om vägen. Eusebio hade dock snabbt tappat hoppet eftersom färden visade sig vara mycket längre än han till en början hoppats på. Efter att de kört i fyra, fem timmar togs han bryskt ut och slängdes bunden upp på ett bilflak. Det sista han såg innan han täcktes över med en presenning var samma ändlösa platta landskap som vid Hemmet. Han låg bunden på bilflaket i minst fyra timmar. Sakta skumpande körning tills bilen stannade. Någon steg ut ur bilen och låste upp något som Eusebio trodde var en grind. Han hade hört fågelkvitter och prasslandet av löv i trädkronor. En liten flod porlade alldeles bredvid och gnisslandet av gångjärn skvallrade om en grind. Efter det fortsatte bilen i ytterligare en timme tills de kom fram till slutmålet. Hemmet.

Nästan tio timmars bilfärd från Sao Paulo befann de sig alltså. Det kunde betyda upp till tusen kilometer från mångmiljonstaden. Pojkarna kunde vara nästan var som helst i södra Brasilien. Tom hade lärt sig av de andra att större delen av södra Brasilien bestod av boskapsuppfödning och hundratals kilometer plana grässtäpper, floder och små insjöar. En enda godsägare kunde äga ett stycke land som var hundra kilometer långt och hundra kilometer brett. Problemet var alltså att om man lyckades smita från Hemmet så kanske man skulle få gå i ett par

dagar bara för att komma ur från markerna som tillhörde stället. Tre gånger hade flyktförsökt gjort. Tre gånger kom pojkar strax tillbaka, brutalt misshandlade så att alla barnen skulle se vad som hände om man fick för sig att försöka fly.

Om man hur som helst, mot förmodan, lyckades ta sig från markerna så var det omöjligt att veta hur länge och åt vilket håll man skulle gå. Tom gissade, att man skulle försöka ta sig österut, mot kusten. Det verkade vara det enda alternativet, gå mot en stad. Men hur långt skulle man gå? Man kan inte förlita sig på att få hjälp. Vem som helst inom femhundra kilometers avstånd kan vara fiende. De stora godsägarna hjälpte varandra, de skötte alltid sitt och lade sig aldrig i vad den andre gjorde på sina ägor. Varför? Alla bar de väl på en smutsig hemlighet, begravd eller levande på sina ägor. De såg sig själva i många fall som kungar över sina land. De bestämde och gjorde likt envåldshärskare, precis som de ville på sina marker.

Arbetet bestod av att rensa flera stora fält från ogräs, larver, mask och sten. Det var ett hårt och monotont arbete. En pojke vid varje gång mellan plantorna. När de avslutat alla trettio fälten, fick de börja om från början. Det gick som regel fyra veckor mellan varje avslut. Små hårda orangegröna frukter, hängde på något som liknade en dryg meter höga vinrankor. Frukterna var inget någon av pojkarna sett innan. De gick inte att äta, alldeles för hårda och sura men helt tydligt värdefulla. Varför skulle annars hemmet existera? Varför ta risken och kidnappa fyrtio barn för arbetskraft? Även om många var gatubarn så fanns risken att någon eftersöktes. Pojkarna vägrade tro att det inte var någon som saknade dem, vägrade tro att världen så lätt skulle glömma dem, lämna dem åt slavarbete i evighet.

Pojkarna spekulerade i att skörden var olaglig och att ägarna inte kunde riskera att vanliga arbetare såg vad som planterades och skördades. Vid den stora ladugården som stod ute vid fälten hade Tom sett män i vita rockar. De såg ut som doktorer. Det fanns en avstängd del där barnen aldrig varit. Den enda logiska slutsats Tom kommit fram till var att frukten innehöll någon värdefull substans. Kanske en drog av något slag.

Snart var det skördedags. Det var den hårdaste tiden på året. Tre till fyra veckor tills all frukt var plockad. Från morgon till kväll så länge ljuset tillät. Tom tyckte inte det var så farligt att vara på Hemmet. Förutom de hemska nattliga besöken. Att gå längs plantorna i sin egen värld var inte alls så illa. Han njöt av friden att gå i sina egna tankar och arbetade hårt så att männen inte skulle få upp ögonen för honom och få anledning att använda piskan. Han var redan en och sextiofem lång men gick böjd mellan växterna. Tom drömde om ett bättre liv men visste inte riktigt vad ett bättre liv betydde. Han tänkte ofta på mamma. Toms bild av henne var fortfarande ganska klar, hon var den sista personen som varit genuint snäll mot honom. Mamma var hans ängel.

Lisa

Lisa Norsén var vid tjugoett års ålder en mycket vacker flicka med långt mörkt hår och ganska mörk till hy för att vara svenska. Inte alls som Christer. Lisa var ganska kort, en och sextiofem med smal midja och fylliga bröst som pojkarna under högstadietiden inte kunde få nog av att se och försöka känna på. Hennes leende tillsammans med de mörka ögonen gav ett exotiskt, nästan erotiskt utseende. Lisas skönhet var känd i kvarteren bland pojkar och unga män, och fångade den fyra år äldre Christers uppmärksamhet.

Lisas far, Torsten Norsén. Var som ung man arbetare på norska fraktfartyg. På en utav otaliga jorden runt resor träffade han Loisa Da Silva, en mörkhårig gudinna, som Torsten genast blixtförälskade sig i. Han tillbringade sin permission där fartyget låg förankrat vid Porto Alegre i södra Brasilien. Fyra dagar som vände upp och ned på hans värld. Fyra dagar och Torsten var på det klara med att Loisa Da Silva var hans brud för livet. Torsten, då en ung man med starkt egensinne, hade gått emot hela sin familjs önskan när han åkt tillbaka till Porto Alegre efter fyra månader till havs för att gifta sig med sin Loisa. De levde lyckliga tillsammans i Brasilien tills en fattig verklighet kom smygande. Torsten fann inget jobb som betalade tillräckligt för att uppehålla familjen på ett sådant sätt

han var van vid från sitt hemland.

Loisa var gravid med deras första barn och rädd för de Brasilianska sjukmödrar som alltför ofta gjorde att födslar slutade med tragedi. Okunskap och dåliga förhållanden, bristen på bra läkemedel. Ignorans om hygien och arrogans om utvecklingen. Insnöade i sektlika traditioner som förstörde många nya liv. De flyttade till Sverige, sökandes efter ekonomisk stabilitet och social säkerhet. Torsten berättade om stora fina sjukhus med kvalificerade doktorer. Förundrad av de historier Torsten beskrev om ett land långt uppe i norr.

De reste till ett land med stora, blonda, kalla människor som såg ned på henne, de behandlade henne fientligt. Hon omgavs av förakt och ilskna blickar. En liten by i Värmland, vid en stor insjö, dit inte många utlänningar hittat på ett insnöat sextiotal. Fördomar blandat med okunskap försvårade Loisas situation. Torstens familj var en adelsfamilj nära ekonomisk kollaps som levde på sina stora gods, som de sålde av allteftersom för att klara dagliga utgifter. Familjen försökte till en början, men möten slutade nästan alltid med obekväma situationer och upprörda känslor. För stora sociala skillnader och ett enormt kulturellt gap mellan dem bröt relationen. Loisa och Torsten stängde av sig från omvärlden och levde sitt eget liv med ömsesidig kärlek. Livet blev lite lättare när de flyttade till storstaden med sin förstfödde son Peter.

Lisa föddes många år senare på Nacka sjukhus. Hon var inte riktigt väntad då båda hennes föräldrar redan nått de fyrtio, men de dyrkade sin lilla nyfödda dotter. Lisas mor lärde sig aldrig riktigt att trivas i Sverige men älskade sin man och dyrkade sina barn. De hade ett fåtal vänner. Hon kände sig accepterad, men det kyliga vädret och ett samhälle och kultur så avlägsen från det hon var van vid, gjorde livet svårt för henne.

Hon talade portugisiska med sina barn. Allt gick väl till en början tills Peter kom in i tonåren och hamnade i fel sällskap. Pojken blev snabbt välkänd hos den lokala polisen. Loisa försökte hjälpa sin son men upptäckte att han gled henne ur

händerna. Arton år gammal var Peter med i ett väpnat rån där en person sköts till döds. Förkrossade av nyheten, oförstående. Bråk inom den så perfekta relationen. Loisa och Torsten var kraftigt oense då de diskuterade orsaken till deras sons misstag i livet. Peter dömdes till tretton års fängelse. Loisas hjärta var brutet men hon tog bussen de etthundrafemtio kilometrarna och besökte sin son på anstalten varje vecka och talade med honom om hur livet var hemma. Torsten kunde aldrig acceptera att hans son var brottsling och besökte aldrig sin son under tiden han var inlåst. Peter släpptes för gott uppförande redan efter sex års världslig isolering. Han lovade sin mor att aldrig mer göra någon illa. Med sin far talade han inte mycket då kärleken svunnit efter sex års frånvaro. Han hade träffat en präst på anstalten som talat till honom om gud. Peter kände att han ej betalat sina synder. Han kände sig kallad, han kände att guds förlåtande hand kunde rena hans smutsiga förflutna och reste ner till Afrika som missionär.

Under flera år kom breven hem till familjen Norséns brevlåda på söder. De berättade om orättvisa och mänskligt felande, krig och hunger, och om sorg och död. Kongo, Kenya, Tanzania, Zimbabwe, och slutligen Uganda. Märkliga poststämplar på skrynkliga, smutsiga och trasiga kuvert. År 1987. När Lisa var tolv år gammal slutade breven komma. Ett helt år efter det sista brevet, kom en präst ifrån missionen i Stockholm och berättade om Peters död. Hur han försökt rädda en kyrka full med människor. Hur alla först skjutits och sedan bränts inne. Familjen sörjde alla på sitt sätt. Lisa som knappt känt sin bror var minst skakad. Torsten slöt sig i en för honom ovanlig tystnad. Loisa var uppriven, förtvivlad. Hon blev aldrig riktigt densamma men i ett sista försök att återställa den splittrade familjen koncentrerade hon sig på att ta hand om sin dotter. Tre år gick snabbt och Lisa minns dessa som de bästa. Hon fick mycket uppmärksamhet från hennes mor och far. De försökte ge henne all den kärlek de förmådde och eftersom de redan förlorat ett barn åt våldet gjorde de allt för att beskydda henne från den bråkiga förorten. Det var en falsk lycka som varade i tre år. Tragiken ville inte släppa den redan sorgetyngda familjen. Loisa fann sig snart brottas med ett större och mycket farligare problem, hennes hälsa. En cancer som spred sig genom hennes kropp. Loisas skönhet sögs upp av sjuksängen, rann av henne. På bara tre månader förvandlades hon till ett spöke. Så mycket stolthet, så mycket skönhet, en så god person, en fantastisk mor försvann till slut i förtynade likblek apati.

När Christer kom in i Lisas liv var hon en mycket förvirrad och ensam flicka. Hennes vackra mor var plötsligt borta efter tre månader av agoni. Lisas far var helt förstörd och tynade själv sakta bort. Den skuld som tyngt honom sedan sonen dog. Den skuld han bar på eftersom han inte förlåtit sin son för sina brott. Eftersom han inte talat med sonen innan han gick bort. Den skuld han bar på redan då. Nu överväldigad av bortgången av hans älskade fru. Det var för mycket för Torsten. Han gav upp. Insjuknade fort.

Sexton år gammal tog Lisa hand om sig själv och sin sjuklige och deprimerade far samtidigt som hon sörjde sin bortgångne mor. Christer dök upp och charmade henne och gav henne en känsla av säkerhet som ingen annan man gjort tidigare. Han var äldre och visste precis vad som behövdes för att vinna hennes hjärta.

Sensommaren 1990. När Lisa var gravid i tredje månaden och tänkte på abort kom ytterligare en chock, hennes far dog. Torsten hade åldrats mycket snabbt under det sista året och gick slutligen bort i ett förtynat tillstånd av emboli i hjärnan. Plötsligt var Lisa helt utan en bas. Hon var mycket svag och förvirrad. Christer var det enda som fanns kvar men hon förstod efter ett år med Honom hur han verkligen var. Charmen var falsk och säkerheten en lövtunn fasad som dolde kaos och smärta. Men hon lät sig övertygas i sitt veka tillstånd i behov av hjälp, i behov av sällskap. Hon var rädd för ensamheten. Endast sjutton år gammal, gravid och helt ensam i världen. Det enda hon hade var Christer. Hon behövde honom, hon behövde någon som skulle ta hand om henne och hennes barn. Hon hoppades att han skulle ändra sig när han såg sitt barn födas. Hon hade fel.

Istället blev det bara värre med tiden. Han försvann i perioder. Berusad inte bara på helger utan även på vardagar. Han försvann i flera dagar i sträck, berusade sig inte bara på alkohol utan även på kvinnor.

Lisa var mest hemma med sin son. Hon avgudade Tom. Pojken såg ut som hon, med svart hår och mörk hy, en mycket söt liten krabat. De livligt ljusblå

penetrerande ögonen hade han ärvt av sin far. Tom var hennes liv, hennes ion, hennes allt.

Resan till Rio de Janeiro var en del av hennes fars testamente. Torsten ville att hans dotter skulle se var hennes mor kom från. Lära känna moderns familj och se det vackra landet som flöt i Lisas blod. Christer hade inte fått veta något om pengarna. Lisa litade inte på honom. Men en dag, när han letade efter pengar i Lisas byrå, hittade han testamentet. I mer än tre år hade hon vetat om pengarna på ett konto hennes far upprättat. Sjuttiotusen kronor var en ganska stor summa pengar och fick endast tas ut i samband med köp av minst två biljetter, tur och retur till Porto Alegre. Hennes mors födelseplats i södra Brasilien. De bråkade i två dagar. Till slut gick Christer själv och bokade tre biljetter till Rio de Janeiro under karnevalmånaden februari. Hur han lyckats få ut pengarna och fått igenom köpet av biljetterna till Rio de Janeiro och inte till Porto Alegre som stod stipulerat i testamentet fick Lisa aldrig veta. Men hon visste att Christer kunde vara mycket charmerande och övertygande när han vill. Till Lisas fördel var att resedatumet endast var några veckor bort. Inte ens Christer lyckades göra av med de återstående fyrtiofyratusen kronorna på den tiden. Så den femte februari 1995 åkte familjen till Arlanda för att påbörja sin första semester tillsammans.

Semestern till Rio de Janeiro började katastrofalt. Redan första kvällen försvann Christer och kom inte tillbaka förrän tre dagar senare. Han stannade bara en kort stund, bytte kläder, tog mer pengar och försvann snart igen. Lisa och Tom spenderade dagarna tillsammans vid hotellpolen. Det var den bästa platsen på jorden tyckte han. En fantastisk stor blå pool som skimrade och svalkade. Han låg och guppade med en flytring i vattnet många timmar varje dag. Rynkig om fingertopparna hoppade ur polen och sprang huttrandes till mamma. Hon bakade in honom i den enorma vita badhandduken. Tom tittade ur sin puppa på sin mor. Han sade att han älskade henne. Hon log genom tårarna.

Efter maten fick han äta så mycket glass han orkade. En gammal elegant brasiliansk man som suttit en lång stund och sett på dem kom fram och klappade honom på kinden och sade att det var en mycket söt och skötsam liten pojke hon

hade.

”Han har väldigt speciella ögon”, sade mannen innan han lämnade dem. Lisa log.

De firade Toms födelsedag utan Christer. Ensamma blåste de ut de tre ljusen på den lilla gräddtårtan. En liten vit skjorta var den enda presenten, men hon lovade honom en leksak när de återvände hem till Sverige. Han kramade henne och sa: ”Det gör inget, mamma.”

Pojken frågade aldrig efter sin pappa. Kanske var han för liten för att förstå. Eller så förstod han mer än hon trodde. Lisa visste inte varför hon frågat Christer om de alla tre kunde gå på restaurang tillsammans. Kanske var hon ledsen över att Christer inte kom ihåg pojkens födelsedag. Kanske ville hon ge förhållandet en sista chans. Lisa visste inte. Hon blev än mer förvånad när han sade ja. Mannen hade knappt visat sig på nio dagar och helt plötsligt ade det att tillbringa tid med sin familj. Ju mer hon tänkte på det desto mindre ville hon ha honom som sällskap. Hon ångrade sig om restaurangbesöket men ville inte göra sin son ledsen. Hon hade sakta men säkert börjat övertyga sig själv om att lämna Christer så fort de kom hem till Sverige. Hon skulle sätta Tom på dagis. Hitta ett arbete. Stackars Tom, tänkte hon. Men det måste göras, de måste skapa ett nytt liv. Det skulle bli hårt till en början. Båda skulle få ge efter i bekvämlighet. De kunde kanske bo hos hennes kusin Bengt i Uppsala tills hon fick råd med något eget. Hon skulle nog komma på något. Hon skulle slutligen ta steget. Slutligen gör det hon borde gjort för länge sedan. Separera.

Familjen gick ut på restaurang. Lisa antog att det skulle bli sista gången de gjorde något tillsammans, men hon misstog sig grovt till skälet.

Flykt

Tom hörde ljudet av en visselpipa. Det var signalen för rast. Vaktchefen använde en vanlig fotbollsvisselpipa som angav när det var dags för rast och även när arbetet var slut för dagen. Klockan var tolv dagen och pojkarna fick sätta sig i skuggan under en av träddungarna som stod längs fältens sidor. Solen blev obarmhärtigt varm mitt på dagen, även under vintermånaderna. En ljum bris slickade trädtopparna och svalkade skönt. Prasslet av tusentals små gröna löv som vispades av vinden gav ett lugn över platsen. En av vakterna delade ridandes ut ett stycke bröd och en ostbit vardera. Vatten dracks ur två stora skinnsäckar som hästarna bar på. En halvtimmes vilopaus var mycket välkommen.

Arbetet var hårt men Tom mådde fantastiskt bra av att få vara ute på fälten igen. Äntligen var han precis som de andra igen. Att han fortfarande var ganska svag i kroppen kunde han stå ut med. Han åt glupskt av det kraftiga bondbrödet och slickade rent sina smutsiga fingrar efter de sista spåren av syrlig ost. Han lade sig ned och såg upp mot skyn, blå himmel som skymdes av ett virrvarr av grönt, hans tankar flöt med vinden. Tom och flera utav de andra pojkarna ade på att ta en kort tupplur i skuggan under träden.

En utav de andra barnen knuffade lätt på Tom. Det var dags att återgå till arbetet. Han ruskade på huvudet och tvingade sin värkande kropp att resa sig. Väl på plats i sin gång, med grönskande växter på båda sidor, återgick han till sitt arbete. När kroppen väl kom igång igen funderade han återigen på hur skönt det var att vara ute i friska luften igen, efter att ha legat i sängen i över två veckor. Kroppen protesterade och gnisslade men det var en uppfriskande smärta. En smärta som väckte små glömda muskler. En som ruskade upp Toms sinne. Han mådde bra. Det gjorde han faktiskt. Den korta sömnen under rasten hade gett honom energi och Tom arbetade vidare.

Arbetet utförde han alltid snabbare än de andra pojkarna och kom redan en halvtimme senare till slutet av sin gång, då ett tiotal meter före näst snabbaste pojke. Där satt vaktchefen Marco uppe på sin häst och väntade på honom. ”Han kommer tillbaka imorgon”, sade Marco utan förvarning. Han klappade sin häst över halsen. ”Det var inte meningen att du skulle överleva.” Marco spottade på marken och fortsatte: ”Han var övertygad om att han lämnat dig död i sängen. Och vi har inte förnekat det”, sade han och såg efter sina arbetskamrater. Ingen fanns i närheten, ingen lyssnade. Tom svalde. Tankarna snurrade medan han väntade på att Marco skulle fortsätta. ”Vi har lämnat in ett klagomål till ägaren”, fortsatte Marco. Så han kommer att försvinna härifrån inom de närmaste månaderna. Det som hände …” Marco tvekade. ”Det som skedde kommer inte att ske igen. Men som sagt, han kommer tillbaka och kommer att fortsätta arbeta i någon månad till. Tills en ny person tar hans plats.”

Tom såg på Marco, sökte hans blick, förvirrade frågor viskade i hans hjärna. Men han sade inget. Till slut mötte Marco hans blick. Efter en stund som kändes som en evighet såg Marco ut över fälten och sade med förnyad kraft. ”Du är alltså officiellt död. Jag har talat med de andra gubbarna och vi kom överens att om du var redo för arbete innan han kom tillbaka, så skulle du få en chans. Du ska vara glad över att du tillfrisknade så fort. En dag till …” Han avslutade inte meningen, skakade bara på huvudet och vände blicken åter mot Tom. ”Vid slutet av den här gången”, fortsatte istället Marco samtidigt som han pekade på fältet bredvid Tom. ”Så finns där ett litet knyte med mat, det räcker för ett par dagar. Vatten hittar du överallt. Många floder och små sjöar i detta landskap. Du kan gå söderut. Där går solen upp”, sade han och pekade med sin ridpiska. ”Och där, i öst, går solen ner.” Han pekade med piskan åt andra hållet. ”Mitt emellan”, sade han och pekade mot horisonten, ”ner mot Uruguay, fem eller sex dagar att gå. Prata inte med någon, låt inte någon se dig, håll dig ifrån

byarna. Om du måste, så be om eller stjäl mat i avlägsna små gårdar. I de här trakterna kan man inte lita på någon. Gå nu och se dig inte om.” Med de orden lade förmannen klacken i hästen och travade lätt därifrån.

Tom stod under ett kort ögonblick som förstenad. Tankarna for kaotiskt hans huvud. Pulsen slog hårda slag i hans bröst. Hade han hört rätt? Var han fri att gå? Eller? Han ville ropa tillbaka vaktchefen för att försäkra sig om att han hade hört rätt. Var han fri? Eller var det meningen att han skulle komma tillbaka? Tom såg sig omkring. Allt var som vanligt. Claudio var nästan klar med fruktplockandet av sin rad. Vaktchefen skrittade dit bort. Inga andra vakter fanns i närheten. Tom bestämde sig. Han gick hukande nedför gången, mot platsen matpaketet låg. Han gick sakta. Försökte kontrollera sina fötter som ville springa fram över den mjuka jorden. Försökte lugna känslorna som hotade förstöra hans fokus. Ta det lugnt, tänkte han. Gå som om inget har hänt, gå som om du gör ditt arbete. Ryggen böjd, dra i plantorna så att det ser ut som om du arbetar. Men rör dig fort. Gå söderut, hade vaktchefen sagt. Gå söderut mot Uruguay. Han gick lite fortare. Hade han slutligen fått chansen? Hade han slutligen fått chansen till frihet? Tom tänkte plötsligt med lite sorg på de andra pojkarna som var tvungna att bli kvar. Han fick åtminstone chans. Det handlade om överlevnad. Alla visste att om han var kvar på Hemmet så skulle istratören göra slut på honom. Avsluta det han påbörjat. Tom gick ännu lite snabbare. Han erade pojken på andra sidan plantorna. Tom blev nervös, vände sig ängsligt om, men det var ingen där. Han konstaterade att han hunnit cirka hundrafemtio meter in gången. Ytterligare trehundra meter kvar till andra sidan fältet. Han såg upp mot himlen, klarblå, inte ett moln, behagligt varmt. Han måste komma så långt som möjligt under dagen och sedan hitta ett bra skydd för natten. Ett ställe som skyddade mot både nattens kyla och eventuella fiender.

Tom försökte att inte tänka på friheten. Tom försökte att inte tänka alls. Huvudet var ett kaos av förvirrade tankar. Han gick lite fortare nu, han nästan joggade, fortfarande böjd framåt men med vissheten om att han var tillräckligt långt bort från de andra pojkarna som nu omöjligt skulle kunna se hans flykt. Bort från helvetet, bort från den fete mannen. Hur är det möjligt? Han skakade på huvudet. Vågade inte tänka färdigt tanken. Det hade ingen betydelse, det enda som är

viktigt är att det hände. Det var verkligt. Tvåhundra meter kvar och han joggade fram längs rankorna.

Gå söderut hade förmannen sagt, inte där solen går upp, inte där solen går ner, mitt emellan, söderut mot Uruguay. Etthundra meter. Vad ska jag göra i Uruguay? Det får bli ett senare problem, först måste jag ta mig dit.

Matbyltet låt precis där Marco sagt att det skulle ligga. Det var ett par dagars matreserv men den långa vägen han hade framför sig skulle ta fem eller sex dagar hade han sagt. Men det får också bli ett senare problem, tänkte Tom. Det går säkert att hitta mat på vägen. Bredvid matbyltet låg en filt, hoprullad med ett snöre, på filten en tändsticksask. Han fumlade med snöret och höll upp filten framför sig. Den var gammal och sliten men skulle duga alldeles utmärkt att värma sig med om nätterna. Han lade ut filten på marken. slängde snabbt matpaketet och tändsticksasken mitt på filten, tog tag i kanterna och gjorde en säck av filten. Han knöt ihop den med snöret och slängde den över axeln. Han såg sig om. Det fanns ingen i närheten. Längst bort på andra sidan fältet, en halv kilometer bort, såg han männen på sina hästar men ingen såg åt hans håll. Tom hade aldrig, inte någon gång under de tre år han varit fånge på Hemmet, varit så långt från vakterna.

Tystnaden omkring honom kändes overklig. Inga mänskliga ljud, ingen som harklade sig, talade eller skrattade. Ingen som grät. På tre år hade han inte varit utan en människa i sin närhet. En känsla, en rädsla, en kall kår längs ryggraden. Frihet. Stå på egna ben. Han kände hur benen darrade och rös till igen. Tom vände sig om och såg mot horisonten, söderut, Uruguay, tänkte han. Ett djupt andetag. Han började gå med raska steg, bort från Hemmet, bort från istratören, bort från döden. Han var fri! Och han tänkte aldrig mer vända om.

Porto Alegre

”Tom! Var är du? Tom!” Lisa såg sig förvirrat om i det lilla rummet. Hon suckade djupt. Torkade tårarna och satte sig upp på sängkanten. Hon visste att det inte var någon idé att försöka somna om. När mardrömmarna satte klorna i henne var det bättre att försöka kämpa mot dem i vaket tillstånd. Trots att det hade gått nio och ett halvt år sedan Tom försvann drömde hon fortfarande, nästan varje natt, om kvällen på karnevalen. Hon förstod att hon skulle fortsätta att drömma om den hemska händelsen tills hon åter såg sin son eller tills det att hennes liv tog slut. Lisa visste att han levde. Hon kände det i sin själ. Som mamma visste hon att hennes son inte var död och det smärtade henne så fruktansvärt att hon inte hon lyckats hitta honom. Bilden av Toms ansikte ständigt spökandes i hennes minne. Smärtan över förlusten plågade henne dags som natt. Alla i hennes omgivning, till och med polisen, hade sagt åt henne att släppa taget. Att gå vidare. De hade sedan länge gett upp hoppet men Lisa visste att Tom fanns därute någonstans. Ensam. Saknade sin mamma.

Hon var i staden Porto Alegre i södra Brasilien. Hon hade aldrig lämnat landet. Ända sedan hon kom på semester för över nio år sedan, hade hon varit i Brasilien och letat efter sin son.

Klockan visade på 5.47 och informerade henne även om att det idag var den fjärde juni år 2004. Sedan vandrade blicken lite till höger, till ett slitet inramat fotografi. Det föreställde hon och hennes son vid en hotellpool, för vad som verkade vara en evighet sedan. På fotografiets nedre vänsterkant stod med röda bokstäver ”13 februari 1995”. Toms treårsdag. Varje dag när hon vaknade tittade hon på bilden och sedan på dagens datum. För att aldrig glömma bort hur lång tid som erat. För att aldrig tappa tron eller energin åt letandet.

Dagarna efter försvinnandet hade varit mycket konfysa. Hemska. Panikslagna. Först antog både hon själv, Christer och polisen att pojken skulle dyka upp och inom kort återförenas med sin familj. De arbetade efter teorin att pojken hade

blivit så rädd att han gömt sig någonstans och att de snart skulle hitta honom, smutsig, gråtandes och rädd, men vid liv. Karnevalen var en stökig plats med mycket människor. Det var lätt hänt att en liten pojke blev separerad från sina föräldrar. Han var bortsprungen men skulle snart hittas. Det fanns annars många fall av försvunna barn, ett oroande stort antal faktiskt, men de var alla brasilianska. Nej, Tom skulle snart dyka upp igen.

Men det gjorde han inte. Det här var första gången ett utländskt barn försvunnit på det här sättet. Försvunnit och inte hittats nästa dag. 48 timmar in i sökandet trodde polisen att det rörde sig om någon sorts kidnappning. I stället för att leta vidare så inväntade de nu på att förövarna skulle höra av sig angående en lösesumma. Fem desperata dagar erade och Lisa trodde hon skulle bli galen av all ivitet. Hon ägnade varje vaken timme åt att leta på stadens gator.

Efter en vecka hårdnade pressen på polisen då Svenska ambassaden dagligen ringde upp poliskommissarien och krävde information och händelseutveckling i fallet. De svenska kvällstidningarna skrev om Tom och visade bilder på pojken tillsammans med hans mor och far. En förstörd familjeidyll kallade de händelsen och berättade om det farliga Brasilien. Två veckor senare hade tidningarna tappat intresset och ambassaden slutade ringa polisen. Då tappade också den redan överbelastade brasilianska polisen intresset och drog slutsatsen att pojken var död och att hans kropp med all säkerhet skulle dyka upp snart.

Lisa vägrade tro på vad som skedde runt henne. Hur var det möjligt att alla kunde glömma, ge upp efter bara tre veckor? Det var för guds skull hennes treårige son det handlade om. Inte en saknad hund eller en stulen bil. Hennes Tom. Hennes stackars son var försvunnen men polisen och ambassaden visade inget intresse. Lisa bråkade med trötta poliser och ambassadtjänstemän. Hon märkte snart att hon stod ensam i kampen om att hitta sin son.

Christer tog flyget hem efter en månad. Han hade hållit hennes hand den första veckan. Följt med henne under de första två veckorna till poliser och

ambassader. Poserat när fotografer tog bilder på dem med tårar på kinderna. Omfamnat henne när de blev förföljd av reportrar. Han hade hjälpt henne.

Den tredje veckan bröt Christer ihop. Han skrek och gapade, anklagade henne för Toms försvinnande. ”Du har dödat vår son! Det är ditt fel! Du lämnade honom där!” Christer skrek sig hes och för första gången slog han henne. Slaget över kinden var inte var särskilt hårt. Men det behövdes bara ett slag.

Lisa lämnade honom där och då, där han stod skrikandes på deras hotellrum. Hon flydde. Tog in på ett annat hotell. Lisa förstod att han sörjde, på sitt sätt. Att han måste lägga ifrån sig hans del av skulden. Att detta var hans sätt att be om frisedel för att få fortsätta med sitt liv. Hon fick höra av ambassadens personal att han fortsatt sökandet efter Tom i två veckor. Att han på sitt eget sätt försökt att tvinga polis att arbeta. I desperation spenderat deras sista pengar på att muta en polischef. Sedan hade han gett upp. Han accepterade polisens ord. Hans son var med största sannolikhet död.

Christer hade till en ambassadtjänsteman sagt att han skulle åka hem till Sverige för att samla ihop mer pengar för att fortsätta letandet. Lisa visste då att han aldrig skulle komma tillbaka. Hon förstod att hon ensam måste kämpa för att hennes sons fall skulle klaras upp. Hon visste att Christer aldrig skulle lyckas spara ihop pengar. Att han redan övertygat sig själv att deras pojke var död. Och att spendera pengar på korrumperade poliser bara var att slänga dem i sjön. Christer skulle sakta men säkert återgå till sina rutiner. Där han kände sig säker. Där ingenting kunde skada honom. Tillbaka till sitt liv där han fortfarande var något. Hade vänner och kunde fortsätta förföra kvinnor till sin säng. Så hade han varit innan semestern och så skulle det också fortsätta att vara. Han hade egentligen aldrig haft en familj. Varken fru eller barn existerade.

Hon skakade bort tankarna. Det sista hon ville tänka på var Toms far. Hon

saknade honom inte den första dagen när hon stormade ut från hotellrummet och hon saknade verkligen inte honom nu, över nio år senare. Hon klev upp ur sängen. Klädde sig hastigt, sköljde ansiktet i det lilla badrummet och borstade tänderna. Lisa bodde i en liten etta i ett gammalt hus som tillhörde hennes morbror, Paolo Da Silva. Han lät henne bo där för en mycket billig peng. Det var litet men mycket fint. Några få, gamla fina möbler hjälpte till att göra stället hemtrevligt. Lägenheten hade vackra trägolv och väggarna lyste i glada färger, pistage, rostorange och blodrött gav värme och glädje till sinnet. Inte alls som lägenheten i Sverige som var vitmålad med sobra Ikeamöbler. Hon tyckte om färgerna. De gav rummet liv.

Hon hade slutligen sökt upp sin mors familj i Porto Alegre. Att sköta sitt letande från Porto Alegre, där hon åtminstone hade någon sorts hjälp, var enda möjligheten. De var vänliga människor men mycket olika henne själv. De förstod varandras ord men många gånger fick hon känslan av att de trodde hon var galen när hon vägrade ge upp sökandet efter Tom. Han hade ju varit försvunnen i snart tio år. Men de behandlade henne respektfullt, var mycket hjälpsamma, ville henne väl.

Hennes arbete i hamnen började klockan nio, Då hade hon oftast varit vaken någon eller några timmar, beroende på om hon kunnat sova. Prick klockan sju varje morgon gick hon ner för de trånga trätrapporna som ledde till entréhallen. Då hon hade två timmar på sig. Hon gick ner för de trånga trätrapporna till bottenplan. Där, i en liten hall stod hennes gamla cykel. Ett enstaka smalt fönster med järngaller gav en svag uppdelad ljusstrimma i den ljust blåmålade entréhallen. Ett kosmos av partiklar dansade i morgonsolen. En bastant trädörr skyddade från intrång. Huset var gammalt och låg i ett tveksamt område men det var rent och Lisa trivdes.

Hon skötte sin lägenhet pedantiskt och personerna som bodde i huset var mycket trevliga och hälsade alltid glatt på sin utländska granne. Men just idag var trapphuset tomt. Lisa bar ut sin cykel på gatan, satte sig på sadeln och trampade i riktning ner mot busstationen vid hamnen.

Porto Alegre ligger vid den norra delen av sjön Bahia de Guaiba, som vetter ut i den mycket större sjön, Lago dos Patos. Tjugo kilometer bred och tvåhundra kilometer lång med endast ett par kilometer bred landremsa som agerar som barriär mot havet. Längst bort, vid den sydliga änden av sjön, rinner en bred flod av och ansluter sig med havet. Tillräckligt bred för att ge plats åt Porto Alegres viktiga hamn.

Medan hon trampade på längs stadens gator, nedåt mot bukten, hälsade Lisa på folk hon kände. De flesta var vänner och bekanta till hennes släktingar som alla kände till anledningen till Lisas uppehälle i staden. När hon kom fram till busstationen tog hon upp en bunt fotografier ur sin ryggsäck. De föreställde en dataanimerad bild av hur Tom förmodligen såg ut idag, vid tolv års ålder. Lisa, som tidigare låtit göra dataanimeringarna på Tom vid fem, sju, nio och elva år, var redan van vid att se sin son med det själlösa uttryck som dataanimeringar oundvikligen framkallade. Hon var lite orolig för att fotografierna skulle vara för långt från sanningen, att de inte alls skulle representera hur hennes pojke såg ut idag. Men de var definitivt ett bättre alternativ än fotografier på en treårig pojke som nu var tolv. Då skulle definitivt ingen känna igen honom om de såg honom på gatan. Hon tittade efter de gamla bilderna runtom busstationen och såg att nästan inga av de hon satte upp häromdagen fanns kvar. Lisa tog sin tid, tejpade ordentligt fast de nya bilderna där de bäst skulle ses av förbierande. Under årens lopp hade hon fått flera tips av folk runtom i landet. Hon hade tillbringat ändlösa nätter på långdistansbussar, på tåg och ibland på flyg. Det kändes som hon gått varje gata i varje stad i hela Brasilien. Hennes hopp hade släckts lika ofta som nya tips kom in.

Hon såg sig om bland bussarna i hopp om ett mirakel. Lisa var helt säker på att hon skulle känna igen sin son när hon såg honom. Hon tänkte på hans speciella ljusblå ögon, hans ovanliga blick. Däri låg hennes hopp. De ögonen gjorde att han inte var en i mängden. Den ljusa, blå blicken särskilde honom från massan.

Frihet

De blå ögonen såg upp emot skyn. Ett violett sken från en halv sol i horisontens kant. Små moln som lös vackert röda. Tom hade gått och småjoggat hela eftermiddagen. Gått barfota fram över fälten och fötterna höll sig än så länge utan större skador, han var van med att gå utan skor i dålig terräng. Solen gick ner ungefär vid åttatiden, vilket betydde att han varit i konstant rörelse i nästan åtta timmar. Hans kropp värkte. Smärtan i ändan gjorde sig påmind. Och så de förbannade stygnen, tänkte han.

Han såg sig om i landskapet, en dryg timme sedan hade han erat den enda byggnaden sedan hemmet, en gammal lada som låg i ruiner. Tak över huvudet var något han räknat bort från kvällsplanen. Han insåg att det snart skulle bli mörkt och kisade bort mot horisonten och tyckte sig se några träd långt där framme. Kanske en halvtimmes marsch dit, tänkte han. Där kan jag äta och vila.

Han tog ett djupt andetag och fortsatte att gå. Hans liv hade återigen tagit en abrupt vändning. Han var friare nu än på många år. Men ändå kändes friheten så otroligt långt borta. Det var en skrämmande känsla. Han var bara ett barn men kände sig kapabel till att ta hand om sig själv. Javisst, kunde han det. Eller? Samhället var inte uppbyggt så att tolvåriga barn kunde arbeta, ta hand om sig själva. Men om någon fick reda på hans situation skulle det nog bli en snabb förflyttning till fosterfamilj. Det hade en av pojkarna på Hemmet först blivit. Nej, det får inte ske, tänkte han. Om jag själv hittar rätt familj att bo hos, så okej. Men att låta myndigheterna välja åt mig. Aldrig. Det var slut med utnyttjandet. Det var slut med övergreppen och snusket. Aldrig mer. Det var nog!

Hans fötter tog beslutsamma steg framåt. Han måste ta det försiktigt med fötterna, inte skada dem på något sätt. Fötterna var nu nyckeln till hans nyvunna frihet. Fem eller sex dagars färd till målet. De sista tre eller fyra utan mat om hans kalkyler om ransonering stämde. I matknytet fanns tre stora bitar friterad

sötpotatis, en köttranson, ett stycke bröd och en ostbit inlindad i papper. Det var tydligt att maten inte skulle räcka i många dagar. I normala fall skulle han under en dag äta allt som fanns i säcken, utom möjligen en eller två utav sötpotatisbitarna. Ransonera, tänkte han. Vatten fanns på många ställen precis som vaktchefen lovat. Han hade tre gånger kort stannat till för att dricka. vaktchefen hade sagt att han officiellt var död, men det betydde ingenting. När istratören kom tillbaka skulle han kanske få för sig att se kroppen. Vad skulle hända då? Vaktchefen skulle utan tvekan få sparken, eller kanske något mycket värre, och de skulle garanterat anstränga sig för att hitta honom igen. Tom skyndade på stegen.

En halvtimme senare nådde Tom mycket riktigt fram till en samling med träd. Bredvid, i en sänka till höger om träden, rann en liten bäck som skar marken i två delar i sin väg ner till en liten damm för att sedan fortsätta sin eviga raka färd i det plana landskapet. Några fåglar kvittrade uppe i trädkronorna. Annars var det tyst och stilla i det öde lanskapet.

Vatten. Perfekt, tänkte Tom. Han gick ner till dammen, satte sig på huk och drack några djupa klunkar ur sina kupade händer, såg sig om. Det var nästan helt mörkt nu, ett svagt violett sken kom österifrån där solen nyligen gått ner. Det blev snabbt kyligt i luften. All värme som solen så generöst gav på dagen sögs till skymningen obarmhärtigt upp och ut i den nästan molnfria skyn. Han gick upp mot träden. Satte sig på den bara backen med ryggen mot en palm. Han tog fram matknytet och åt sakta upp hälften av köttet och en bit sötpotatis. Magen knorrade girigt efter mer, men han stålsatte sig. Ransonera, tänkte han. Han övervägde en stund att värma sig genom att göra upp en eld. Men slog genast bort tanken. En eld i det här landskapet, på natten syntes säkert många mil. Han lade undan maten. Lade filten om axlarna. Nu gjorde dagens hårda vandring sig påmind. Kroppen värkte. Han pillade sakta bort stygnen mellan skinkorna, det gjorde ont men det började inte blöda. Han kände efter på läppen där det spruckit under den hemska natten. De stygnen hade han tagit bort fem dagar tidigare. Läppen hade läkt ganska bra. Han skulle inte bli harmynt som Jose. Jose. Minnen blixtrade omkring i huvudet när han tänkte på sin vän. En smärtsam skuld gjorde sig påmind. Men hans bistra min sprack snart upp i ett svagt leende. Stackars Jose, tänkte han. Tom gäspade och lade sig ner på marken. Han drog

filten över sig och lade matknytet bredvid huvudet. Försökte göra bekvämt för sig. Han blundade och somnade nästan genast.

Ära

Drömmen förde honom tillbaka fem år i tiden. Till staden Sao Paolo. Där hade han levt under fyra år med sin enda vän Jose. ”Jose.” skrek han. ”Jose, kom igen för fan, du klarar det!”

Tom var sju år gammal och sprang längs gatan bredvid floden. Det var väldigt varmt, mitt i hetaste januari och asfalten stekte hans bara fötter. Han sprang så fort han orkade. De tätt packade husfasaderna höll värmen fånge vid gatunivå. De många bilarna som trafikerade båda sidor av floden hostade ur sig avgaser och de höga motorljuden överröstade till och med ljudet från flodens strömmande vatten.

”Jose.” skrek han igen. Han såg Joses lilla kropp föras bort i den strida, bruna floden. Han sprang utefter flodallén och såg sin vän kämpa i vattnet med våldsamt flaxande armar och ben. Jose var lika gammal som Tom men ganska så mycket kortare till växten. ”Pequeno Jose”, Lilla Jose. Kallade de honom för.

”Kom igen!” Skrek Tom, när han rusade med sina bara fötter smattrandes mot asfalten. Jose var i mitten av floden nu och nästa bro kom emot honom väldigt fort.

Jose hade slagit vad med några äldre pojkar att han kunde korsa floden, simmandes, innan strömmen tagit honom till nästa bro. Den låg två hundra meter

nedströms. Det betraktades av pojkarna som en omöjlighet att ta sig över just den delen av floden, som var speciellt strid.

”Jose! Kom igen Jose! Simma för helvete! Simma!”

Tidvis såg Tom inte sin vän eftersom hans kropp drogs under ytan men då och då dök de flaxande armarna upp och fortsatte vansinnesfärden.

Tom och det äldre pojkgänget på fjorton grabbar sprang i förväg fram till bron och fortsatte de cirka åttio metrarna, halvvägs ut på bron. De lutade sig ut över räcket, skrek åt lille Jose som simmade för sitt liv. Han var endast femton meter från flodkanten nu men han närmade sig snabbt bron.

”Kom igen Jose! Du klarar det!” skrek han så högt lungorna bar.

”Kom igen pequeno Jose!”

Han knuffades åt sidan av en av de större pojkarna men reste sig och armbågade sig snabbt fram till räcket igen. Jose hade nu endast fem meter kvar till kanten men var farligt nära bron. Barnen skrek för fulla halsar. De svor och skrattade. Bilarna tutade på pojkarna som stod farligt nära den tunga trafiken på bron. Femton pojkar i sin egen värld. Utan någon som helst tanke på faran att bli påkörd. Allt intresse låg i vattnet, på en liten pojke som simmade för livet, en liten pojke som simmade för några mynt, men viktigare än så, ära och tillfällig gudomlig berömmelse.

Pequeno Jose klarade det med en meters marginal. Han fick hjälp att ta sig ur vattnet. Han var helt utmattad. Pojkarna klappade honom på ryggen där han stod framåtböjd och kippade efter luft. Tom kramade om honom och nöp hans kind.

”Du é för fan inte klok Jose”, sade han med ett leende från öra till öra.

Vadet betalades efter en del gny om att han egentligen inte klarat det för att han var tvungen att få hjälp med att ta sig upp ur vattnet. Pequeno Jose solade sig i glansen när många av de större pojkarna klappade honom på axeln och ryggen.

”Helt vrickad,”

”Grymt gjort,”

”Vilken galning,”

De äldre pojkarnas kommentarer gav Joses spruckna läpp en sällan skådad sträckning. Stolt framåtskjutet bröst, vansinnigt självgod. Mynten hade han i handen, en liten förmögenhet, men det var inget emot äran. Gudalik berömmelse.

Jose bjöd Tom på en riktig vaniljglass nere vid hamnen. Inte en sådan där fruktsorbet som såldes billigt i varje gatuhörn utan en riktig krämig vaniljglass. Skratten hade tystnat först när deras munnar var fulla av glass. Pojkarna satt på hamnkanten i solskenet, njöt tillsammans, i tystnad. Den vita, söta krämen rann ned på smutsiga fingrar som genast slickades rena. Måsarna skrattade i skyn och

vattnet var fullt av trötta hamnfiskar som nästan flöt på ytan. Typiska färgglada fiskebåtar låg stilla guppandes i vattnet och en man stod en bit bort och fiskade. En perfekt dag.

En bil stannade bakom dem och en man steg ur, gick fram till pojkarna och sparkade till Tom i ryggen. Tom hamnade nästan i vattnet innan mannen tog tag i hans tröja och drog upp honom på fötter.

”In i bilen.” sade mannen. ”Du har jobb.”

Tom följde mannen emot bilen och sade över axeln till Jose:

”Vi ses sen.” Jose svarade inte, han satt tyst kvar på kajen, såg på sin vän med sorgsna ögon. Tom klev in i bilen.

Tom hade varit prostituerad. Han kände inte till ordet som sjuåring men han lade sig med gamla gubbar i sängen och de tog på honom och gjorde honom illa. Han tyckte inte om det, han hatade det. Men han grät inte längre när det hände. Så hade det varit under en lång tid.

Han fick lite pengar att spendera på godis, en säng att sova i om han ville, ett hem. Men han skulle alltid hålla sig i närheten och finnas tillgänglig runt kvarteren längs med floden. Tom var beskyddad av Gorge som kom och hämtade honom. Gorge tog hand om honom.

Tom hade varit i Sao Paulo i två år nu, i början gick han hungrig varje dag. Han

stal mat och fick dagligen stryk av de äldre grabbarna i kvarteren. Tom försökte alltid slå tillbaka men en femåring emot en tioåring var inte mycket av en fight. Han var utmärglad och nära döden när han hittades av Gorge på en smutsig bakgata.

Gorge, fascinerad av pojkens blå ögon tog hand om honom och lovade honom varm mat varje dag, en säng och nya kläder. Han behövde bara sova med några farbröder då och då. Tom förstod inte vad som menades med att sova med en farbror men gav självklart med sig, Allt var bättre än att bo på gatan. Han åt sig mätt, sov i en riktig säng och påbörjade ännu en resa till helvetet.

Minnen

Tom vaknade fem minuter i sex, precis på samma klockslag som han vaknat under alla dagar på Hemmet. Han var stel i kroppen och frös våldsamt. Palmbladen han legat på hade skyddat mot vätan men inte hjälpt mycket åt kylan som kändes långt in i benmärgen. Han reste sig och sträckte på sina ömma ben och armar. Det hade börjat ljusna och horisonten sken vackert mot honom. Något på marken fick hans uppmärksamhet. Han vände blicken nedåt och upptäckte att något inte stod rätt till. Det tog en stund innan han förstod innebörden av att hans duk där maten legat låg några meter bort. Öppen och tom. Med ens kom ett illamående över honom när det sjönk in. Det kändes som om någon sparkat honom i maggropen. Benen vek sig och han föll ner på knäna, såg med gråten i halsen på matknytet. Hans minimala matreserv hade under natten blivit föda åt något hungrigt djur.

Han såg sig med gråten i halsen om. Det får inte vara sant, tänkte han. Inte maten. Han var kall och öm överallt. Ensam och rädd. Han satt stilla en kort stund på sina knän. Blundade, Andades djupt, Lugnade ned sig, kände hur gråten släppte sitt grepp om strupen. Öppnade ögonen igen och såg åter på förödelsen. Något djur hade stulit hans mat under natten. Kanske hundar. Han hade varit helt

utmattad och sovit djupt, hade inte märkt något.

”Fan också”, svor han för sig själv.

”Fan också!” skrek han ut i landskapet. Nu förbannad på sig själv för att han inte varit mer aktsam med maten. Hundarna fanns överallt. Mestadels i städerna där de drev fram i stora grupper och åt av sopor. Han hade redan som mycket ung lärt sig att hålla dessa jyckar på avstånd. Inte bara för att de i stora grupper var farliga för små barn, men de kunde bära på allehanda hemska sjukdomar.

Tom såg sig om. Palmen han sovit under, stel mot himlen, dess blad kom ur kronan högst upp som en fontän med grönt vatten tagen med stillbildskamera. En vit fågel med långa ben, gick omkring och pickade på de få rester som låg kvar. Som om den retades med honom. Dess långa hals ryckte spasmiskt upp och ner till de små spillrorna som låg utspridda i en vid omkrets. I vredesmod tog han upp en sten och kastade den med all sin kraft mot fågeln. Som om det var den som var skyldig, som om fågeln stod för skövlingen.

”Helvete”, sade han. Stenen missade sitt mål med en meter. Fågeln tittade inte ens åt hans håll.

Han böjde sig ned och plockade upp pappersbiten som omslutit hans ostbit, förde den mot sin näsa, drog in den syrliga doften.

”Ingen bra idé det där”, mumlade han när doften fick hans mun att börja vattnas våldsamt. Magen gjorde sig påmind med ett utdraget knorrande.

Han såg sig om, som om någon skulle ogilla det han var på väg att göra. Självklart fanns det ingen i det öde morgonlandskapet. Han slickade länge och noga bort varje molekyl av ost från pappret.

Tom gick ner till den lilla dammen för att tvätta av sig. Han frös fortfarande, men mest av allt var han hungrig och kunde inte släppa tankarna på mat. Om han ändå ätit sig mätt kvällen innan. Bara ätit lite till. Inte varit så förbannat duktigt och försökt spara. Ransonera. Han fnös. Hade han ätit bara lite till så kanske han inte hade varit så hungrig nu. Han fortsatte förbanna sig själv medan han satte sig på huk och tvättade av sig i det iskalla vattnet. När han tvättat sig noggrant och sköljt rent såren, drack han så mycket vatten som han orkade, fyllde magen med vätska i ett försök att lura hungern. Men magen var smartare än så och mullrade oroväckande.

Han försökte tvätta sig så gott det gick. Viktigt att hålla alla gamla sår rena. En infektion är det enda som fattas, tänkte han. Medan han stod framböjd över vattnet och skopade upp det kalla vattnet mot sin mun såg han pojken som stirrade upp på honom. Hans blå blick utforskande sitt eget ansikte. Vattnet var vågigt av rörelsen han själv skapat, vilket förvärrade det han såg. När han höjde blicken såg han fågeln som festat på matresterna vid den andra sidan av dammen. Fågeln drack av vattnet.

”Du är törstig nu va? Mätt och belåten?” sade han. Han undrade om fågeln retades med honom. Den såg på honom med huvudet på sned. Log fågeln? Han skakade på huvudet, smålog själv generat åt sina konstiga tankar.

Två minuter senare var han på väg.

”Jag klarar det här”, sade han högt till sig själv. Jag har varit med om värre saker i mitt liv. Jag har klarat mig utan mat flera dagar i sträck innan. Det överlevde

jag ju. Jag är ju trots allt fri. Uruguay, tänkte han. Uruguay. Om fem dagar är jag framme, om fem dagar börjar jag mitt nya liv. Inga sadistiska chefer, inget stryk, inga nattliga besök av perversa gamla äckliga gubbar, slut på mardrömmar och smärta. Ett vanligt liv, gå i skolan, lära mig läsa och skriva ordentligt, hitta ett arbete.

Tom hade lärt sig läsa nästan helt på egen hand, via gatuskyltar, genom gamla tidningar som han vid fria stunder sakta stakat sig igenom. Snappat upp lite från de äldre pojkarna på gatan, de som kunde. Långsamt och med mycket möda hade han genom åren lärt sig och nu kunde han läsa. Ingen skola hade lärt honom. Han förstod att han var skarptänkt. Han begrep alltid saker fortare än andra i hans ålder. Men skrivandet var det svårare med. Det krävdes helt andra kunskaper. Något som bara skolan kunde ge. Gå i skola, som de rika barnen. Det ska jag också göra, tänkte han.

Han skulle försöka hitta ett jobb eller en familj som var villig att ta honom som hjälp mot att han fick gå i skola. Kanske ett eget rum och mat ett par gånger om dagen. Han undrade hur mycket det kunde kosta med ett eget rum och mat för dagen.

Han undrade hur Uruguay var, han aldrig hade träffat någon därifrån. Många från Argentina, men aldrig någon från Uruguay. Han hoppades att människorna inte var som de från Argentina. Han hade svårt för argentinare. De var stroppiga, kom han ihåg från tiden i Sao Paulo. De gick med näsan i vädret och tyckte de var bättre än alla andra.

Han visste att de talade spanska i Uruguay. Tom förstod lite spanska. Många personer han lärt känna i Sao Paulo var spansktalande. Om han koncentrerade sig noga så var det ganska likt portugisiska. Förutom spanska så gick det hjälpligt för honom att förstå både engelska och tyska. Han talade nästan inget av språken men tack vare alla kunder han haft under tiden som prostituerad så förstod han lite. Sitt modersmål, svenskan, visste han inget om. Landet Sverige

hade han hört nämnas men mindes inte att han kom därifrån. Hans minnen från tiden innan Brasilien var som en bilderbok. Färgglada fotografier av mamma, ljusa, lyckliga och varma stunder. Många leenden, skratt, kramar och kärlek fyllde de få sidorna. Långt bak i minnet fanns en del suddiga intryck av en man som förstörde det vackra. Dåliga intryck. Mörker och sorg. Det knep i magen när han tänkte på mannen. Blev oförklarligt arg. Tom antog att det var hans far som spökade i det förflutna. På något oförklarligt sätt visste han, att det var en biologisk och inte en emotionell relation som funnits. Mannen hade varit där men hans existens var otydlig, en irritation i en annars så varm minnesperiod.

Hans mamma var den enda familj han hade haft. Hon hade tagit hand om honom. Stöttat honom och gett honom kärlek. Han hade aldrig känt sig så trygg och så älskad som när han var i hennes famn. Mamma. Men var fanns hon? Hon kanske inte finns längre, kanske inte i det verkliga livet. Men i hans drömmar besökte hon honom, leende strök honom lugnande över kinden, precis när han behövde det som mest. Hon gav honom styrka när det onda kom in i hans liv, när han blev slagen, när männen utnyttjade honom. De ögonblicken var de viktigaste. Då kom hon och tog hans hand, förde honom bort från de smutsiga rummen, långt från de äckliga männen. Hans mor hade räddat honom otaliga gånger när hennes minne varit det enda han brinnande fäst all sin kraft och koncentration på. Bilden av hennes vackra ansikte som var fastetsat på hans hornhinna, var det enda han såg när allt det hemska hände. Han försvann, han projekterade iväg sig själv till en bättre plats. En plats utan smärta och hat. En lycklig plats. En bra värld. Där talade hon lugnande, berättade om och om igen att hon älskade honom och att hon alltid skulle finnas där när han behövde henne.

Tom kisade mot den värmande solen. Fötterna sjönk ner i den bördiga jorden på det oändliga fältet. Hans ängel, han tänkte tillbaka till den sista gången han sett henne. Till den hemska stunden på karnevalen när han blev bortförd och ivägburen av en man. För att sedan bli inkastad i en bil.

När bilen som fört bort honom från karnevalen och Rio de Janeiro slutligen

stannade, låg han utmattad och sov i baksätet. Han hade först gråtit och skrikit hysteriskt tills mannen som satt bredvid honom i baksätet slagit honom hårt över huvudet. Ingen hade någonsin slagit Tom. Inte ens hans far hade lyft handen mot honom. Hans far hade skrikit och hotat men aldrig slagit. Toms höga skri fastnade i halsen. Hans små lungor snörde ihop sig. Han kunde inte andas, hjärnan brottades med medvetandet som slaget skakat hårt. Tom svimmade inte men kunde inte andas. Paniken spred sig genom kroppen. Han kippade efter luft. Inget! Det fanns ingen luft. Han försökte skrika och andas samtidigt. Han skakade och började fläkta vilt med armar och ben. Ingen luft. Panik. Svart.

Nästa slag öppnade upp lungorna och syret svepte genom kroppen, skriket skar genom den lilla bilkupén med osannolik kraft. Mannen tog stöd. Vred sin kropp för att bättre komma åt. Det tredje slaget tystade pojken.

Bilen körde länge ut ur Rio de Janeiro. Bort, vidare ut mot landsbygden. Många timmar gick, nästan hela natten körde den längre och längre bort från staden, innan bilen till slut parkerade på baksidan av en stor herrgårdsliknande byggnad. Mannen i baksätet steg ur. Gick runt och tog ut den sovande pojken och bar honom in i huset. Det var fortfarande mörkt men gryningen var bara några minuter bort när Tom bars nerför en liten trappa som ledde till en mörk källare.

När han vaknade någon timme senare stod solen redan högt på himlen. Ljuset strimlade ner från ett avlångt fönster, allra högst upp på väggen. Han såg sig om och började genast gråta. Han var ensam i det lilla rummet. Det fanns inga möbler förutom den säng han låg på och en byrå mot den andra väggen. Han grät tyst av rädslan för att bli slagen igen. Det gjorde ont. Huvudet bultade av de tidigare slagen. Vart var mamma? Skulle han bli slagen igen? Varför var han här?

”Mamma.” Han snyftade tyst, rädd för att den onde mannen skulle höra honom. Varför kom hon inte och hämtade honom? Han satt på sängen, kröp ihop mot väggen med armarna om knäna, skakade av rädsla.

FRUKT

Tom avbröts i sina tankar. Var det inte något som rörde sig långt där framme? Solen stod mitt på himlen och gassade, gjorde det svårt att se. Men visst var det en traktor långt där framme? Tom gick försiktigt närmre och fick då syn på en bonde som stod med krum rygg gömd bakom motorn på en mycket gammal traktor. En amerikansk modell med en gigantisk front, som stack ut mellan två enorma svarta traktordäck. Ursprungsfärgen var oigenkännlig då den var röd av rost. Kanske hade han lämnat Hemmets marker? Det var svårt att veta. Men Tom vek genast av, tog en lång väg runt, ville inte riskera att bli upptäckt av bonden.

Han var mycket hungrig, magen skrek efter mat i omgångar. Långt bort till öster, där solen lade sig till vila om natten, hägrade moln. En storm kanske? Eller bara en flyende regnskur. Temperaturen hade tacksamt ökat något. Den kommande natten kanske inte skulle bli fullt så kylig. Fötterna sjönk ner i den mjuka, bördiga jorden. Varje steg tungt. Hans bara fötter var nästan svarta av myllan. Landskapet hade inte ändrats särskilt mycket under hans dygn till fots. Det var samma platta, ändlösa, bördiga stäpp som vid Hemmet.

Han tankar flöt till de andra pojkarna som var kvar. Och han undrade vad som skulle hända då istratören kom tillbaka. Skulle han kräva att få se Toms kropp. När han insåg att den inte fanns där, skulle han då ta upp jakten på Tom? Och om de fick tag på honom? De skulle onekligen ta livet av honom. Visste han något som var farligt? Bar han på en hemlighet värd att döda för?

Tom skakade av sig tankarna. Det tjänar ingenting till, tänkte han, att oroa sig över vad som skulle hända vid olika händelseförlopp. Saker som låg utanför hans makt att förändra. Det som var menat att ske skulle ske.

Han funderade på frukterna som odlades på hemmet. Undrade vad det varit för frukt? Varför var det så hemligt? Tom var nästan säker på att det var en förbjuden frukt, kanske en drog. Men hur kan de odla en drog i sådan stor skala utan att bli upptäckta? Och hur var det med alla barnen. Hur kan de kidnappa fyrtio barn utan att någon saknar dem. Visst. tänkte Han. Tusentals hemlösa barn strövade omkring på gatorna i storstäderna. Det hade han upptäckt då han själv levt där. Barnen bodde på gatorna och klarar sig genom att stjäla eller tigga mat och pengar. Men ändå, var det ingen som märkte att det försvann barn? Var det verkligen ingen som saknade dem? Sakande inte hans mamma honom? Frågorna hade många gånger fyllt hans tankar när han arbetat de långa dagarna på fälten. Frågorna saknade fortfarande svar.

Tom gick söderut i en jämn rask takt. Ovetandes om hur rätt men samtidigt hur fel han hade.

Hemmet

istratören återvände till barnhemmet eller till Hemmet som det kallades av alla där. Hemmet var ett statligt subventionerat barnhem. Det fanns egentligen inget olagligt med verksamheten. Inte på utsidan i alla fall. Pojkarna var alla registrerade i böckerna som hemlösa och föräldralösa, eller så gott som föräldralösa. Kunde väl vara så att ett och annat barn fortfarande hade någon av dem i liv. Men om det var så, så var de svårt beroende av de enorma mängder tunga droger som cirkulerade och hade inga aspirationer till att sköta sina barn. Andra satt i fängelse, livstidsdömda, eller låg för döden på sjukhus.

Hemmet hade registrerats av den rika godsägaren fem år tidigare. Han kallades Junior. Tredje generationen av en mycket förmögen familj. Juniors bror var senator i distriktet, vilket onekligen hade underlättat en hel del när barnhemmet kommit till. En del mutor hade betalats och formaliseringen gjorts med broderlig hjälp.

Barnhemsinspektören, som förmodat skulle komma varje år och undersöka att allt gick rätt till, fick en utbetalning som tvådubblade hans lön. Han hade inte infunnit sig vid Hemmet de senaste fyra åren. Hans utförliga rapporter hamnade däremot på alla de rätta platserna. Allt var korrekt. Enligt rapporterna hyste Hemmet 150 glada och väl omhändertagna barn och som de 28 barnkära, hårt arbetande anställda, tog väl hand om.

Den exemplariskt skötta ungdomsverksamheten gick runt på de bidrag som gavs av staten. Det var inga stora summor men täckte gott alla kostnader för barnens mat, el, vatten, personalens löner, diverse renoveringar, mutor och dylikt. Det blev till och med lite pengar över varje år.

Men godsägaren hade andra planer för barnen. Han var förvaltare av ett utav Brasiliens största läkemedelsbolag. Ett bolag som ägts av hans familj i tre generationer. Hans farfars far hade öppnat ett apotek nästan hundra år tidigare och med hårt arbete byggt upp en förmögenhet som förvaltats väl av familjen. De var numera en av de rikare i landet. Men det var dåliga tider och vikten av att framställa nya revolutionerande läkemedel var stor. Pressen att skapa något nytt, något som sålde, något som alla bara måste ha, var enorm. Aktieägarna var som gamar efter en glömd batalj. Ingen förlåtelse. Inget som lämnades till spillo. Hungrigt krävde de utdelningar på sina investeringar. Krävde svar på dåliga resultat. Ursäkter om dåliga tider och svaga rapporter pressade bolaget ännu mer. Och Junior hade desperat önskat om ett mirakel. Till hans egen förvåning och stora lycka kom miraklet smygandes till honom som en viskad hemlighet. Det talades om en frukt som fanns i de djupa skogarna i Amazonas. En frukt som inte fanns i några biologiböcker. Som inte var känd i den moderna vetenskapen. Den sades ha en otrolig läkkraft. Lokalbefolkningen, ett antal av Amazonas indianstammar, hade under många generationer använt en mosad variant av frukten vid läkning av sår och infektioner. Det kunde tyckas konstigt att en frukt med så fantastiska egenskaper hållits hemlig, undangömd från världen. Men Amazonas var stort. Amazonas var mycket stort och höll fortfarande på många hemligheter. Hundratusentals växter, djur och insekter levde ett liv i skymundan i de djupa skogarna dit få människor hittat.

Forskarna på läkemedelsbolaget hade spenderat två år åt att analysera frukten och kommit fram till att den innehöll stora mängder av en mycket kraftig antibiotika. Vissa optimistiska rapporter sade att det till och med fanns en möjlighet till en cancerbekämpare i frukten, bara de fick möjligheten till att fortsätta studera den lilla fantastiska frukten. Junior hade pumpat in miljonbelopp i projektet och hade otroliga planer för växten, preparaten som skulle tillverkas och hans läkemedelsbolag som skulle upp och tävla med de stora amerikanska företagen.

Junior hade sett sin möjlighet men förstod också att det måste hållas mycket hemligt. Annars skulle hans rivaler i branschen snabbt stjäla hans fantastiska upptäckt. Han kunde ta patent på de eventuella läkemedlen som framtogs med diverse patentlagar men det var omöjligt att patentera en frukt som fanns fritt tillgänglig i naturen. Vilken forskare som helst skulle snabbt ta fram ett säljande preparat ur frukten. Därför var sekretessen av största betydelse. Och där kom barnhemmet in i bilden.

Om han hade öppen plantage med ett femtiotal civila plockare skulle snabbt hans konkurrenter få nys om vad han planterade. De skulle genast undra vad som var så fantastiskt med denna lilla orangegröna frukt som tilldelades närmare hundra hektar av godsägarens bästa åkermark. Hans lilla orangegröna guldgruva skulle snabbt upptäckas. Istället drevs plantagen av sju handplockade, pålitliga och välbetalda män. Allt fysiskt arbete gjordes av barnen. Rensning och skötsel av grödorna, plockning under skördeperioden, städning av byggnader och matlagning.

Planen var att plantera, skörda frukten och producera diverse preparat. När tiden var mogen och han hade alla de rätta tillstånden för att sälja sina produkter i Brasilien, USA och EU, skulle barnhemmet stängas och alla barnen skickas ut på gatorna igen. Han skulle se till att de placerades i fyrtio olika städer runtom i landet så att risken för upptäckt minimerades. Barnen visste inte var de befann sig. Han hade varit mycket noga med att pojkarna inte hade kunskap om vägen

till Hemmet eller kände till vem han som ägare var. Det var bara några få månader kvar till lanseringen av läkemedlen och stängningen av barnhemmet skulle precis påbörjas. Men ett problem hade uppstått. Hans istratör Gustavo.

Gustavo var chefen som översåg hela operationen på plats. Hans högra hand som varit honom trogen sedan starten. Men Gustavo hade visat sig ha en mörk sida, visat sig vara en sadistisk pedofil. Junior kände sedan tidigare till att Gustavo var homosexuell men hade inte tänkt något mer på det då Gustavo visat sig mycket effektiv på plats. Han hade inga som helst planer på att byta ut Gustavo. Hans plats var ändå snart överflödig. Så fort barnhemmet stängdes skulle ett professionellt lantbruksarbetslag tas in istället för den sjumannastyrka som nu var. De sju skulle skickas till ett annat projekt djupt inne i Colombias skogar. Långt bort från nyheter om lanseringar. Minska spridningsrisken, minska skvaller.

Vaktchefen Marco hade ringt och berättat om händelsen. En svårt misshandlad, våldtagen pojke som dött av sina skador och Gustavo som hamnat på sjukhus för hjärtproblem. Vad i helvete hade hänt? Allt hade gått så smidigt fram tills nu. Men det var inte så mycket att göra, tänkte Junior. Snart stängs verksamheten ner. Han såg ut genom fönstret där Sao Paulos affärsdistrikt bredde ut sig under honom. Som alltid när han såg ut över staden, högts uppe på huvudkontorets tjugonde våning, kände han sig som en kung. Kung över staden, belägen på sin tron. Inte ska en död grabb och ett perverst svin få förstöra allt. Han hade kommit alldeles för långt för det. Kanske skulle en olycka slå ut hans trogna sjumannalag när de anlänt till Colombia? Knyta ytterligare ett löst snöre som dansade fritt i vinden. Kanske det.

Gammal man

Den andra natten av frihet sov Tom i ett dike under några palmer. Ett kallt duggregn blötte ner nattlandskapet. Molnen han sett tidigare under dagen skymde nu himlen med ett grådaskigt täcke och temperaturskiftningen till det varmare under dagen var en illusion. Palmblad som han lutat mot två pinnar gav honom en liten torr yta där han låg och försökte hålla värmen med sin filt. Han masserade sina ömma kalla fötter en stund. Kurade sedan ihop sig till en boll. Han var svag, utmattad, trött men han kunde inte somna. En bultande huvudvärk gjorde honom illamående. Han var extremt hungrig nu. Det fanns gott om kokosnötter på marken runt honom och ännu fler uppe i palmerna. Men Tom visste att utan verktyg så skulle öppnandet av dem vara en mastodontisk uppgift. Han förstod att massvis med tid och energi skulle gå åt till att försöka. Dessutom så var han inte säker på att han skulle lyckas med uppdraget. Så istället tuggade han på en bit kokosskal som han hittat på marken, i hopp om att lura magen. Även det var en förlorad batalj. Magen var smart och lät sig inte luras. Den ylade åt honom, knorrande, stänkte syra inombords. Huvudvärken, smärtan i kroppen och hungern var obarmhärtiga följeslagare som vägrade ge vika.

Och på nätterna kom tankarna, omslöt honom än starkare än på dagtid. Tom försökte tänka på bra saker. Han letade bland bilderna i minnet och försökte hitta den av sin mamma. Han huttrade. Gråten låg precis under ytan men han vägrade ge med sig. Han ville inte gråta. Jag är inte ett barn längre, tänkte han. Läppen darrade men gav lyckligtvis inte vika för gråten. Han låg stilla och tuggade på sin kokosbit, Imorgon måste jag hitta lite mat annars kommer jag inte klara det. Måste äta. Tom tänkte på mamma, han tänkte på hennes leende och hennes skratt. Han etsade fast bilden av henne på hornhinnan. Hennes vackra anlete. Det lugnande leendet. Ögonen som var så fyllda av förståelse. Munnen som viskade i hans öra. Han koncentrerade sig djupt. Sakta började värmen sprida sig i kroppen. Först i bröstet och sedan sakta utåt mot armar och ben. Han slutade huttra. Kände att pulsen saktade ned. Kände lugnet. Ögonen slöt sig och tryggheten infann sig, inget kunde skada honom. Mamma började tala till honom. Han somnade.

När dörren öppnades till källaren tittade den treårige Tom upp från sängen. Han gned sig i ögonen med sina små händer. Tom hade gråtit så mycket att ögonlocken var svullna, synen alldeles suddig. En timme i ensamhet sedan han vaknat. Hjärtat slog hårt i bröstet. Kanske var det mamma som kom för att hämta honom.

”Mamma?”

Gestalten tog två steg in i rummet, ljuset lös upp skuggorna i dennes ansikte. När Tom såg att det var en gammal man började han åter snyfta högt och kröp snabbt ner till sängens bortre hör. Där kurade han ihop sig och jämrade sig tröstlöst.

”Mamma.”

Mannen kom fram och satte sig på sängkanten. Han sade något på ett främmande språk, sträckte fram sin hand och strök Tom över huvudet. Tom som redan förflyttat sig så långt in mot väggen som möjligt, rörde sig inte. De satt så en stund. Tom var rädd men handen tröstade, han grät tyst, frågade efter sin mamma. Några minuter gick, sedan vände sig mannen mot dörren och ropade något som Tom inte förstod. Genast kom en annan man in i rummet, bärandes på ett litet fällbord med en bricka som han placerade på golvet framför Tom. Tom som förskräckt följt mannen med blicken betraktade fällbordet och såg en tallrik på brickan. Det var en ost- och skinksmörgås. Ur en kopp bredvid tallriken steg varm ånga och skvallrade om något hett innehåll. Tom sade inget. Tittade bara med stora ögon på det som skedde runt honom.

Mannen som burit in maten försvann lika fort som han dykt upp. Den gamle satt fortfarande kvar mittemot Tom, en minut erade i tystnad. Mannen klappade

honom ömt på benet, sade åter några oförståliga ord och pekade med sin knotiga hand på maten. Därefter reste han sig, vände sig om och gick ut. Dörren stängdes och reglades utifrån.

Tom rörde sig inte. Han hade slutat gråta. Tittade nyfiket på tallriken. Magen knorrade. Efter några minuter satt han på sängkanten och åt glupskt av smörgåsen och drack utav den heta kakaodrycken.

Jean Paul

Lisa hade placerat bilder av Tom på många platser. Och som vanligt hade hon gått runt med ett fotografi i handen och frågat busschaufförerna, särskilt de som körde långdistansrutterna, om de kände igen pojken. Hon fick inga jakande svar. Det mest frustrerande var när folk var osäkra. De sa att de inte visste. Att de såg så många barn varje dag att ansikten suddades ut till en oigenkännlig massa. Hon förstod dem, samtidigt blev hon frustrerad och tappade modet. För det hände henne också. Hon hade träffat så många människor sökandet. Så många ansikten att hon till slut var osäker på om hon redan frågat dem om sonen. Men med åren hade det blivit lite av en rutin att fråga. Hon ignorerade personer som irriterade sig på hennes framfusiga sätt, att hon avbröt dem. Hon orkade inte längre var hövlig och väntade inte längre på personer som exempelvis talade i telefon eller var upptagna i allvarliga diskussioner. Hon ansåg att inget var viktigare än hennes Tom och därmed hade hon rätt att avbryta. Hon vann få vänner med sitt bryska sätt men hade med åren märkt att det var mycket effektivt. Att hon på det sättet kunde täcka mycket mark på kort tid.

Hon cyklade vidare genom staden, ner mot Porto Alegres hamn. Där låg hennes arbetsplats. Hon arbetade som översättare på ett containerbolag som var en dansk multinationell gigant med förgreningar i alla större hamnar runtom världen. Hennes arbete bestod av att översätta dokument, mestadels fraktsedlar, från engelska till portugisiska. En del danska dokument och något enstaka tyskt

hamnade på hennes bord. Som hon hjälpligt med sin skoltyska klarade av att översätta. Hon hade jobbat på företaget i två år och trivdes mycket bra. Det var flexibla arbetstider så att hon kunde fortsätta sökandet efter sin son och nog med pengar för att kunna leva, inte i överflöd men gott nog för hennes ganska små behov. Kontoret var litet med sju anställda. Containerbolagets huvudkontor låg i Sao Paolo och var mycket större.

Hennes chef, en äldre fransk herre vid namn Jean Paul, hade bott i Porto Alegre i nästan tjugo år. Vid fyrtio års ålder i sin hemstad Paris hade han träffat och hastigt gift sig med en tjugo år yngre Brasilianska. Lämnat en ilsken nyfrånskild fru och tre ilskna tonårsbarn, en mycket välbetald chefsposition inom containerlogistikbranschen och flyttat till Brasilien med sin nyblivna unga fru. ”En risktagning för att leva med människor, inte gamar.” brukade han säga. Tack vare sina kontakter inom branschen fick han snart anta chefspositionen i Porto Alegre. Jean Paul, nu sextio år fyllda var en mycket trevlig man som innerligt älskade sin fru. En man som njöt av livet. Han tjänade inte särskilt mycket pengar jämfört med hans tidigare anställning i Paris men i brasilianska mått var han ganska välbetald. Jean Paul kom till jobbet nästan alltid i ljus kavaj och stråhatt. Urtypen för emigrerad utlänning i varmt klimat. Han svarade alltid ”Mais oui, mon cheri”, och log med det solbruna rynkliga ansiktet. Han log verkligen med hela ansiktet. Ögonen, kinderna, pannan, läppar till och med hakan lekte med en smula i Jean Pauls varma, vänliga leende.

Han hade hjälpt henne mycket under de två år de arbetat ihop. De talade ofta om vad som kunde göras i letandet efter Tom. Aldrig hade han tvekat eller varit negativ. Tanken på att pojken skulle vara död existerade inte vid deras samtal. Jean Paul tog det mycket seriöst. Nästan som om det vore hans eget barnbarn som försvunnit.

”Bonjour mon cheri”,

Jean Paul strålade mot henne när hon klev in genom dörren.

”God morgon Janne.” Svarade hon på svenska. Hon kallade honom Janne som ett skämt, Jean Paul var så långt ifrån urtypen av en svensk Janne man någonsin kunde komma.

”Vad har du gjort över helgen då min sköna”, sade Jean Paul.

”Inte så mycket, varit hemma mestadels.”

”Tillbringat söndagen vid internet caféet igen förstår jag. Han såg på henne med en låssas arg blick.

Det enda irriterande med Jean Paul var att han alltid ville para ihop henne med en ny fantastisk man. En obotlig fransk romantiker. Enligt Jean Paul skulle ingen kvinna gå utan man och vise versa.

”le amour”, sade han. ”Est ce que le monde tourne.” Det är kärleken om får världen att gå runt.

Det sista Lisa ville, var att ha en ny man i sitt liv. ”Amazonas prinsessa från kalla norden.” kallade han henne. Men efter Christer hade hon gjort allt för att undvika nya förhållanden. Hon fick jobba ganska hårt för att hålla männen i styr. Lisa var en mycket vacker tjugonio årig ung kvinna och männen var kvicka för att få hennes uppmärksamhet. Några av dem hade kunnat vara möjliga partners. Men Lisa ville inte veta av män. Nu kunde hon välja att inte vara med en man. Men det hade inte alltid varit så. Hon försökte undvika att tänka tillbaka på det som hänt. Hon hade många hårda år bakom sig och försökte tänka framåt. Tänka

på det som drev henne. Tänka på Tom. Hon försökte undvika att blicka tillbaka på den första tiden efter försvinnandet. Det var så hemskt och höll henne fortfarande vaken om nätterna.

Mauro

Efter de första förvirrande månaderna i Rio de Janeiro slog den brutala verkligheten ner över Henne. Hon hade inga pengar kvar. Ingen ville hjälpa henne längre. Polisen ville inte veta av henne. De hade sedan flera veckor tillbaka preskriberat fallet med Toms försvinnande. Han var borta. Han var död. Att kroppen inte hade hittats hade inte längre någon betydelse. Polisen gick vidare till viktigare undersökningar, till fall som var möjliga att lösa. Ambassaden gav henne också kalla handen till slut. Vid ett av hennes dagliga besök fick hon rådet att åka hem.

”Du måste försöka inse att pojken är död. Åk hem till Sverige, ta hand om din man, ambassaden ordnar en resa åt dig. Du är ung. Ni kanske får ett nytt barn.” Ambassadtjänstemannen log och såg ned på Lisa från sin plats bakom gallret. Lisa hade rest på sig, med tårarna strömmande, och i sista stund bestämt sig för att inte spotta mannen i ansiktet.

Hon var ensam. Pengarna var slut. Det fanns inga mer hjälp att få från ambassaden. Hon gick förtvivlad tillbaka till hotellet, bara för att upptäcka sina färdigpackade väskor i lobbyn. De förklarade vänligt att hon inte fick bo kvar om hon inte betalade för det hon var skyldig sedan tidigare. Lisa satt utanför hotellentrén och grät i flera timmar.

Hon sålde väskan och nästan alla kläderna nästa dag. Lisa fick femhundra reales för hela paketet av en stor leende svart man som grävde fram skrynkliga sedlar från sin ficka. Hon hade känslan av att hon blev lurad, men var likgiltig när hon

såg sin väska rullas ner för gatan. Hon stod där med reales till ett värde tvåtusen kronor i fickan och såg sig om i trafikkaoset. Det skulle inte räcka länge visste hon. Hon kände sig fruktansvärt tom inombords, desperationen kom krypande över henne. Gatorna såg alla likadana ut. Hemska monster som i oändlighet höll sin son gömd från henne. Husfasader som tryckte sig över henne. Det kändes som hon bar dem på sina axlar. Hon gick längs gatorna i Rio de Janeiro och letade frustrerat efter sin son. Ibland stannade hon till och grät hejdlöst. Människor undvek henne. Bilister tutade. Men ingen hjälpte, ingen frågade om hon behövde något. Hon var alldeles ensam. Utlämnad. Ett ombyte i en plastpåse och kläderna hon hade på sig var allt hon ägde. De var smutsiga och luktade illa. Hon var smutsig och luktade illa. Men hon brydde sig inte. Intresset för personlig hygien som bortblåst.

En kväll, när hon som vanligt gick nedför en gata letandes efter sin pojke, saktade en bil ned vid hennes sida. Vid förarplatsen satt en medelålders man som rullade ner bilrutan. ”Hur mycket?” frågade han. Lisa tittade oförstående på mannen. ”Vad då, hur mycket?” ”Vadå?” skrattade mannen. ”Lägg av, hur mycket ska du ha för att knulla”, fortsatte han.

Lisa såg förskräckt på mannen, vände sig om och började gå nedför gatan i snabb takt. Inte förrän då lade hon märke till alla de andra kvinnorna som stod längs med gatan. Deras långa blickar på de erande bilarna, de minimala kläderna, allt skvallrade om ett yrke Lisa rynkade på näsan inför. Hon hade, utan att tänka på det, vandrat ned i ett prostitutionsdistrikt. I hennes sökande efter sin son hade hon inte alls tänkt på vart hon gick. Hennes egen personliga säkerhet hade hon aldrig tänkt på.

Rio de Janeiro var en stad med farliga områden. Speciellt för en ung flicka på tjugo år. Men hennes ynkliga tillstånd avvisade all kontakt med medmänniskor. Skitig, tovig i håret, likgiltigt ansiktsuttryck, tomma ögon, illaluktande efter många dagar utan dusch, ett spöke, en av många hemlösa som likt gastar sveper fram längsmed stadens gator. Det enda som existerade för henne var Tom. Hon måste hitta Tom. Hon fortsatte sitt sökande efter pojken längs ändlösa gränder. Efter ytterligare tre veckor var alla hennes pengar slut och inget mera fanns att sälja.

På nätterna sov hon i ett parkeringshus som låg beläget i de centralare delarna av staden. Hon sov på en gammal madrass som låg på bottenplan, vid en hörna av byggnaden, bakom två bastanta pelare. Hon kom dit sent på kvällen och gick tidigt på morgonen. Hon blev aldrig störd. Hon var så koncentrerad i sitt sökande efter Tom att hon inte planlagt någonting. Hon vaknade en morgon och letade i sin börs efter pengar till frukost. Det var som ett uppvaknande. Hennes tomma börs var en spegelbild av henne själv. Slut. Värdelös.

”Så här kan jag inte fortsätta”, tänkte hon. Hon såg sig om och såg sin säng. En skitig, trasig madrass. Hon granskade sina händer och sina armar. Skitiga naglar, stora svarta fläckar upp längs armarna. Kläderna smutsiga och hade börjat gå. Hon kände inte doften av sig själv men antog att hon måste stinka. Vad har hänt, tänkte Hon. Vad händer med mig? Hon reste förskräckt på sig och kände yrsel. Vad har jag gjort med mig själv? Hon försökte tänka tillbaka på den sista månaden. Det var suddigt. Ändlösa gator och torg. Hon kom ihåg att hon gått tills hennes ben värkte, tills hon var nära kollaps och besviken sökt sig till sin madrass. Men allt var som en dimma. Hon ruskade på huvudet i hopp om att skaka fram minnen. Hon blev rädd för sig själv. Hur länge hade det pågått? Hur länge hade hon ödslat tid på sin självömkan? Veckor” Månader? Jag måste ta tag i mig själv, tänkte hon. Jag måste ta mig ur det här. För Toms skull. Ordna fram pengar och bostad så att jag kan fortsätta sökandet. Hitta ett jobb, skaffa en fast punkt, en bas att arbeta utifrån. Jag måste organisera mig.

Den dagen sökte hon arbete. Efter att hon tvättat av sig den värsta smutsen i en

fontän gick hon in i klädbutiker längs med huvudgatan. Hennes skitiga tillstånd och med kläderna i trasor gjorde att föreståndarna skakade argt på huvudet och bad henne gå därifrån. De såg henne som en utav många tiggare som smög in i affärer i hopp om en slant eller en matbit. Lisas problem var att hon inte hade möjlighet att köpa nya kläder. Hon hade ingen plats att tvätta sig eller sina kläder. Hennes pengar var slut och hennes ägodelar sålda. Hon var fast i limbo.

Lisa gick ner i de lite sämre kvarteren. Hon tänkte att det kanske var lättare att finna arbete där. Kanske hade hon siktat för högt när hon förväntat sig att få ett arbete med bra betalt i en av de lite mer exklusiva butikerna. Hon frågade i livsmedelsaffärer, bagerier, fruktstånd, en stor möbelaffär och diverse andra småbutiker. Hon gick gata upp och gata ner men fick nobben på nästan alla ställen. En liten klädaffär som specialiserade sig på billiga kjolar och blusar till storväxta kvinnor bad henne komma tillbaka om två veckor. Verkligheten kom ikapp.

När Lisa gick in det lilla bageriet hade hon inga större förhoppningar. Hon gick fram till disken, doften av de varma bröden, bullarna och kakorna slog emot henne och fick hennes mage att kurra högt. I ögonvrån såg hon hur en man, som hon vagt kände igen, studerade henne ingående. Hon kom inte på var hon sett honom utan koncentrerade sig istället på mannen bakom disken. Hon log varmt, presenterade sig och frågade efter arbete men avspisades bryskt.

När Lisa återigen stod utanför och såg sig om efter nya mål vid en liten gata full med parkerade bilar och människor på väg till okända mål kom han ut och talade med henne. Lisa såg misstänksamt på honom men lät sig övertalas att sätta sig ned tillsammans på en parkbänk. Han var den första personen på mycket länge som talat vänligt till henne. Och hon orkade inte längre gå runt och fråga efter arbete. Hon var svag, hon var trött. Hon ville ha lite mänsklig närhet. Han hade köpt henne en brödbit och fyllde ut den med korv som han fiskade fram ur sin påse. Lisa åt glupskt under tystnad, hon var mycket hungrig. Hunger var ett utav de ting hon lätt glömt under de förvirrade dagar som erat.

Han hette Mauro. Lisa uppskattade hans ålder till femtiofem år. Hans mörka hy var rynkig runt de trötta bruna ögonen. De satt i skuggan. Några pojkar sparkade boll mot en vägg bara några meter därifrån. Deras glada skratt var en underlig upplevelse i Lisas miserabla tillstånd. Hon ville nästan skrika åt dem att hålla käften, att inte skratta, att hennes son försvunnit. Vad hade de för rätt att skratta och ha kul? Att vara lyckliga när hennes son kanske låg för döden? Hon blev själv förvånad över sina giftiga tankar och suckade ljudligt. Trött och frustrerad, bedrövad. Mauro sade att han var ledsen, att han hade sett henne flera gånger på stationen. Sett hur hon kämpat för uppmärksamhet. Kämpat för hjälp. Kämpat för något som ingen var villig att ge. Han talade om för henne att hon bara kunde lita till sig själv. Och att ingen hjälp fanns att få om hon inte kunde betala för den. Polisen var korrupt och fanns inga pengar att ge så tog undersökningar snabbt slut. Han var trött och ledsen. En gång var han ung och ideologisk. Han hade trott på rättssystemet. Under många års tid sprang han in i väggar av korrupta chefer och kollegor. Många besvikelser senare gav han upp och väntade nu endast på att få ut liten pension för att istället leva av och på den lilla biten åkerland han köpt längre söderut i landet.

Han berättade utan skrupler att hon skulle få det mycket svårt att få ihop pengar. Hyrorna var inte dyra i svenska mått mätt men med en månadslön på cirka femhundra reales räcker pengarna knappt till hyra och mat. Lisa försökte räkna om summan till svenska kronor. Tvåtusen kronor. Hon blev smått chockerad när hon insåg hur lite pengar det var. Det var samma summa hon fått när hon sålt sin väska fylld med kläder. Pengarna som hade varat i tre veckor och då hade hon inte betalt för hyra, el eller vatten. Kläder eller pengar för att ha råd med eftersökningarna av sin son kunde hon glömma. Lisa satt tyst och lyssnade på honom. Förvånad över att höra hur låg lönesättningen var. Hon sög åt sig informationen. Förstod hur fel hon tänkt från början, hur förvirrad hennes svenska sätt gjort henne. Hon måste tänka om. Förkasta allt hon lärt sig om rätt och fel. Svaret låg i pengar och i att tänka praktiskt!

Mauro förklarade kort hur barn försvann ifrån gatorna men få hade någon som saknade dem. Undersökningar gjordes nästan aldrig. De fall som togs upp preskriberades kort därefter. Lisas fall var lite speciellt eftersom det funnits ett politiskt och medialt tryck i början. Men samma ögonblick polisen upptäckt att

intresset svalnat lades undersökningen ned eftersom inget fanns att vinna. Mauro berättade att pojkar försvann, de hittades aldrig. Ingen visste säkert vart de tog vägen. Rio de Janeiro var stort med många gator och gränder, tusentals barn befolkar gatorna.

”Vem vet. Han kan vara var som helst.” sa Mauro. Ska jag vara ärlig är dina chanser att hitta honom minimala. Barnet kan vara i vilken brasiliansk storstad som helst, han kan till och med ha lämnat landet.

”Jag säger detta för att du verkligen ska förstå vad det är du ger dig in på.” sade han. ”Om du verkligen vill kasta bort ditt liv, vilket verkar vara fallet, så måste du vara medveten om svårigheterna. Vi har över etthundrafemtio miljoner invånare. Varav ett stort antal av dem lever på gatorna, hemlösa. De har ingen adress, ingen identitet. Varken polis eller myndigheten kan inte kontrollera befolkningen, än mindre enskilda individer. Låt säga att du börjar söka i Rio. Du kan gå gata upp och gata ner genom hela staden. Det tar någon månad och under tiden kan pojken under samma tid ha gått förbi dig på en parallellgata flera gånger om utan att du vetat om det. Han kan ligga i källaren på ett hus du går in i, där du frågat efter honom. Han kan köras förbi i en bil där du går över gatan. Han kan vara på en båt på väg till Afrika. Han kan vara i Bolivia på en knarkfarm. Han kan ligga död på botten av en sjö. Mauro tystnade. Lisa grät. De satt länge så. Lisas tårar talade sitt klara språk.

”Problemet är, och det är mycket viktigt att du förstår det”, sade Mauro och fortsatte. ”Att du mot all förmodan inte kommer hitta din son igen. Det är något du måste utgå ifrån. Att du som mor inte kan ge upp förstår jag och respekterar men du måste påbörja någon sorts liv och fortsätta sökandet när du är mera organiserad.”

”Det är därför jag söker jobb”, sade Lisa genom tårarna.

”Okej, bra.” sade Mauro. ”Men det finns ingen som kommer att ta dig an i det skick du befinner dig i nu. Är det inte bättre om du reser hem till Sverige, skrapar ihop lite pengar, ordnar en anställning i Brasilien via Sverige och kommer tillbaka om några månader.”

”Jag kan inte”, sade Lisa och skakade på huvudet. ”Du sade det själv, jag kan gå förbi honom på en gata i vilket ögonblick som helst. Jag kan inte åka iväg och missa den möjligheten. Jag är den enda som min lille Tom har kvar. Den enda möjligheten till återseende.”

Mauro sade inget. Men såg på henne med en uppgiven min. Ingen anledning att fortsätta försöka övertyga. Kvinnan hade bestämt sig, tänkte han.

”Men vad ska du leva av. Sökandet kommer inte att vara gratis. Du kommer ingenstans utan pengar. Och i dessa småbutiker har du inte mycket att hämta. Med femhundra reales i månaden kommer du inte långt.

Lisa såg upp på Mauro med ett bestämt uttryck och sade:

”Titta på mig, du vet hur jag såg ut tidigare. Hur mycket kan jag tjäna i månaden som prostituerad?”

Han såg på henne med sina mörka ögon och skakade på huvudet. Han öppnade munnen som för att säga något, stängde den, tvekade. Han vände bort ansiktet och satt stilla, de satt tysta i flera minuter. Lisa väntade tålmodigt på Mauros svar.

Hon hade överraskat sig själv också. Hon förstod att hennes fråga kommit utifrån desperation. Efter att ha lyssnat på Mauro, börjat inse hur verkligheten såg ut, förstod hon att det var hennes enda utväg. Tanken hade gnagt i henne sedan den där kvällen då hennes sökande fört henne till hordistriktet. Hon antog att hon samlat mod. Egentligen hade hon Lisa inte en aning om hur det var att prostituera sig. Bara att det var det smutsigaste arbetet hon kunde tänka sig. Samtidigt insåg hon att hon inte hade något val. Ingenting spelade någon roll så länge hon fick tillbaka Tom.

En utav pojkarna som spelade boll sprang nästan på dem när bollen rullade under bänken där de satt i skuggan under en enorm palm. Mauro svor åt honom. Pojken som slingrade sig under hans ben för att fort komma åt bollen var liten, kanske fem år gammal, mycket mager och smutsig. Lisa såg på honom. Pojken fann sin skatt och hoppade fram från bänken med ett stort leende fyllt av vita tänder. Hon såg på pojken och greps av sorg.

”Jag kommer tillbaka, vänta här på mig. Jag kommer snart.” sade Mauro.

Fernando

Tom vaknade på morgonen den tredje dagen av ljudet från ett motorfordon. Han kom ihåg att han låg i ett dike, men kände inte till landskapet runt honom. Det hade varit mörkt när han utmattad lagt sig till vila natten innan. Till sin förskräckelse såg han att han låg i en liten sänka bredvid en smal grusväg och bara några hundra meter bort låg ett hus med vad som såg ut som en liten lantaffär, med en enslig bensinpump utanför. En bil hade precis åkt förbi. Bara en meter där hans huvud legat och vilat mot gräset. Det var en gammal amerikansk truck från femtiotalet som lämnade ett moln av avgaser efter sig. Den saktade in framför bensinpumpen. Han blev genast orolig över om de sett honom. Nu var de ganska så långt bort och han skymdes av det höga gräset. Han var ganska säker på att han inte syntes där han låg. Tom reste sig lite till för att få

bättre sikt. Det var en enda byggnad som stod ensam på fältet bredvid vägen. Inga andra hus syntes runtom i det gröna landskapet. Han sjönk ner igen och tänkte över situationen. Han förstod att han kom närmre civilisationen och att han skulle stöta på fler hus ju längre han gick. Det viktiga var att komma så långt bort från Hemmet som möjligt så att ingen skulle kunna misstänka att det var därifrån han kom. Tänk om han blev upptäckt och skickades tillbaka. Då var han med säkerhet död. På riktigt den här gången

Han hade gått i två fulla dagar, i snabb takt utan vila. Förmannen hade talat om fem, sex dagar till Uruguay. Hade de sett honom? Jag måste ha kommit en bra bit, tänkte han. Men undrar om det är tillräckligt långt för att undvika problem …

Han hade ont i magen. Inte bara hade han varit utan mat i mer än ett dygn och med alldeles för lite föda det första dygnet därtill, hade han nyligen varit svårt sjuk och kände sig fortfarande lite svag.

Jag måste försöka hitta något att äta, tänkte han med en hand på magen. Utan mat orkar jag inte.

Han lyfte på huvudet igen för att kunna se bättre. Blicken sökte sig till affären. En smal, mörk man i dåliga kläder kom ut ur huset och gick fram emot den nyanlända bilen. Mannen sade något till föraren, gick runt till bensinpumpen och började fylla på tanken. Männen samtalade. Tom kunde inte höra vad de sade. När tanken var full sträcktes föraren handen ut genom rutan och gav den smale mannen något, troligtvis pengar. Mannen hälsade med en vinkning och bilen körde därifrån.

Den smale mannen stod en stund och följde bilen med blicken. Sedan gick han sakta, lite framåtlutad, tillbaka in i huset igen. Han såg gammal ut, tänkte Tom.

Solen låg mycket lågt över landskapet. Det var fortfarande väldigt tidigt men han hade vaknat senare än vanligt. Kanske klockan var sex eller sju.

Såg de mig? Han reste sig sakta och såg sig åter om. Ingenting. Fågelkvitter och rasslandet av bladen på några träd som stod en bit bort var det enda som hördes. Bilen, en prick på horisonten som snart skulle försvinna. Han kände sig frusen. Det hade varit kallt under natten. Men han hade ändå sovit djupt i sitt utmattade tillstånd. Han tog sin filt och slängde den över axeln. Hans lilla skydd som bestod av palmblad hade under natten fallit över honom men ändå skyddat honom ganska bra emot vätan. Tacksam över att det inte regnat mycket nog för att fylla diket med vatten. Han var kall men inte särskilt blöt och värmen skulle snart komma, bara han började röra sig igen. Magen kurrade högt och han kom ihåg hungern. Först mat sedan gå sig varm, tänkte han bestämt och började han gå ljudlöst fram mot byggnaden.

Tom hoppades att det skulle stå något ätbart till salu utanför lantaffären. Han hoppades kunna stjäla lite bröd och frukt och snabbt springa osedd från platsen. När han kom närmre såg han att det mycket riktigt stod både frukt och rovor utanför. Maten stod på några trälådor uppställda på den bara backen mot husets vägg. Sötpotatis, lök, vanlig potatis, några kålhuvuden, tomat, pumpa, mango och papayafrukt. Det vattnades i munnen på honom och knep hårt till i magen. Han blev genast mycket hungrigare nu när han såg all denna härlighet framför sig. Han stannade till, bara några få meter från ingången. Mörkret inne i lantaffären gjorde att Tom inte kunde se in. Radiomusiken hördes högre nu, en len radioröst talade om en musiker som nyligen dött och om hans sista fantastiska verk, varpå en mjuk samba rytmiskt smög sig ut ur huset. Utöver radion hörde han ingenting inifrån huset. Inte ett knyst från mannen som bara någon minut tidigare gått genom dörren. Han kunde känna sitt hjärta bulta. Långt borta hörde han ett fordon närma sig. Han såg sig om och längst bort, där vägen försvann i horisonten, såg Tom ett moln av damm.

”Det dröjer nog en sex, sju minuter innan den är här”, sade en röst bakom honom. Tom hoppade till och såg sig förskräckt om. Den gamle mannen stod nu

vid sidan av huset, där Tom gått förbi en stund tidigare, och såg bort mot fordonet som närmande sig.

Han måste ha sett mig och gått ut bakvägen för att korta av min flyktväg, tänkte Tom. Han såg sig om med stigande panik. Vart skall jag springa?

”Jag såg dig i morse, när du sov där nere vid vägkanten, sade mannen. Jag går alltid en promenad längs med vägen innan solen går upp. Det är den bästa tiden på dygnet, vet du. Jag tyckte att du gott kunde fortsätta sova tills du var utvilad och så tänkte jag att du nog ändå skulle ta dig hit och söka lite mat innan du gick vidare.” Mannen kliade sig på den vita skäggstubben och fortsatte:

”Det finns ju inte så mycket mer i dessa trakter än min lilla butik och några storgårdar och du ser inte direkt ut att vara en storgårdspojk.

Tom stod som fastfrusen och stirrade på den gamle mannen. Mannen spejade bort mot bilmolnet som blev större.

”Det är kanske bäst att du går in? Tills bilen kört iväg.” Han såg hastigt på Tom. Sedan gick han förbi Tom och in genom dörren. ”Skynda dig nu pojk” Hans röst hördes inifrån mörkret. Tom stod som förstenad kvar. Såg att bilen skulle vara framme inom kort. Om det skulle visa sig att bilen som var på väg var fylld med män från Hemmet så skulle de snabbt springa ikapp mig på det öppna fältet. Mannen behöver bara peka vilket håll jag sprang åt. Ingenstans att gömma mig. Han var rädd men hans bästa möjlighet var att lita på mannen. Tom tog ett djupt andetag och slank in genom dörren.

Inne i den gamla lanthandeln var det ganska mörkt. En ensam glödlampa som hängde på en bar kabel var rummets enda belysning. De stod en disk längs ena långsidan. På väggarna runt om var trähyllor placerade, men dessa stod mestadels tomma på varor. Några få verktyg, batterier, glödlampor, en liten bensingenerator, några spadar och en stor rulle med tjockt rep såldes. Matvaror som såldes bestod, förutom frukten och grönsakerna utanför, mestadels av konserver. Enkla förnödenheter för folket som bodde långt från staden. Förutom en liten kylmonter framme vid kassadisken som var ganska välfylld med mejeriprodukter och en och annan charkuteriprodukt. Smör, ostar av diverse slag, mjölk, grädde, skinka, korvar, och en enorm mortadella. Toms mun exploderade av saliv. Han hade inte sett så mycket god mat sedan han bott i Sao Paulo.

Mannen gick in bakom disken och drog undan ett skynke som täckte en dörr. ”Kom in här, sade mannen och höll upp skynket med sin ena hand.

Tom klev in i ett rum som var nästan lika stort som handelsboden. Ett litet kök med en tvåeldars gasplatta och en diskho med smutsdisk. Ett litet träbord med två gamla stolar. En säng längs väggen som vette mot baksidan och en dörr som stod på glänt. Några små byråer och en hylla med diverse böcker och fotografier stod vid väggen som vette mot handelsboden. Överallt på golvet stod högar med gamla tidningar. Gammalt, var den första tanke som flög genom Toms hjärna. Gammalt, rörigt, men ändå trevlig, ett hem.

”Sätt dig där så länge”, sade mannen och pekade mot det lilla träbordet och stolarna. ”Jag kommer snart tillbaka. Jag måste se om bilen stannat eller om den kört förbi”, sade han men väntade inte på ett svar.

Han försvann genom den skynkesklädda dörröppningen och lämnade Tom

ensam i rummet. Han gjorde som mannen sagt åt honom och sicksackade mellan tidningshögarna de få stegen fram till bordet. Han upptäckte snart att han inte var ensam. Längst borta i hörnet reste sig en liten svart hund upp. Nästan ljudlöst smög sig jycken fram till Tom ifrån sin plats bredvid ytterdörren. En gammal liten blandrashund som kom fram till honom och satte sig bredvid Tom. Hunden såg upp på honom med sina bruna ögon. Han var alldeles grå runt ögonen och nosen. Gammal, tänkte Tom och sträckte ner sin hand emot hundens huvud och genast blev belönad med några blöta slick. Tom log och kliade hunden bakom öronen.

Han hörde motorljudet utanför. Bilen stannade till utanför handelsboden. Han kunde höra röster utifrån. Ingen bildörr. Det var tydligt att bilisten inte ens klivit ut ur bilen utan bara stannat för att tanka. Tom klappade hunden. Det hade en lugnande effekt på honom. Han kände sig inte så nervös längre. Den lilla hunden gav honom tröst. Hunden verkade ha förstått att Tom behövde lite närhet och satt stilla bredvid honom och lät sig strykas. Tom var förundrad över den märkliga situation han hamnat i. Efter att han suttit tyst med hunden i fem minuter och lyssnat på samtalet utanför startade bilen motorn igen och körde därifrån. Tom satt kvar. Hunden med honom.

”Jag kommer snart”, hördes den gamle mannens röst någonstans bakom skynket. ”Sitt kvar bara.” Fem minuter senare kom mannen in med en tallrik i den ena handen. På den låg en stor brödbit med ost och en klyftad halv mango. I den andra handen höll han en Coca Cola-flaska. Han ställde ned tallriken och drycken på bordet, gick och tog fram ett glas ur ett av skåpen. Han ställde glaset framför Tom och satte sig på stolen mitt emot.

”Men för guds skull pojk, ät”, sade mannen när Tom inte rörde sig ur fläcken. Du måste äta pojk, upprepade han medan han hällde upp läskedrycken i glaset.

Tom bröt försiktigt en bit av brödet och stoppade det i munnen. Han släppte inte mannen med ögonen. Kände hundens trygga närvaro vid sitt ben. Tom tuggade

febrilt, stoppade ostbiten i munnen, drack av Coca Colan, åt mera bröd, stoppade in en bit mango, så sött! Magen nöp hårt. Det gjorde ont men hungern fick honom att glömma smärtan. Han åt och drack glupskt under tystnad. Mannen betraktade Tom med ett litet svagt leende på läpparna.

Han hette Fernando, och hade en gång varit sambamusiker. Han spelade både slaginstrument och gitarr. Men reumatismen hade tvingat honom att sluta med sin älskade sysselsättning. Han hade bott och drivit handelsboden i mer än femton år. Fernando talade om många saker. Han tyckte om att prata och lät munnen dansa obehindrat och oblygt. Tom sade nästan ingenting.

”Du får stanna här idag om du vill, sade Fernando. Du kan vila upp dig, äta dig mätt. Imorgon bitti ordnar jag ett litet matpaket åt dig så kan du fortsätta dit du nu är på väg. Jag kan tyvärr inte undvara så mycket men något litet skall vi se till att du får med dig.”

Tom svarade inte, nickade tacksamt mot Fernando.

”Du behöver inte berätta något om dig själv. Det är nästan bättre om jag inte vet något. Jag är en gammal man och jag kan inte göra så mycket mer än att ge dig lite mat och husrum. Du behöver inte säga något. Jag vet att du förstår. Du har en mycket intelligent blick pojk. En gång när jag spelade på en klubb i Buenos Aires såg jag en pojke som du. Han hade en blick lika blå som din. Hans far ägde klubben som vi spelade på. Hans mor kom från ett land i norr, Norge. Det ligger nästan på andra sidan jordklotet. De var trevliga människor. Vi spelade hos dem varje helg i nästan fyra månaders tid. Buenos Aires är en underbar stad. Sydamerikas Paris säger de. Inte för att jag någonsin varit i Paris men om Paris är som Buenos Aires så måste det vara en sjuhelvetes stad. Men jag måste säga att jag gillar Montevideo bättre. Det ligger bara någon timme därifrån, med båten över Rio de la plata. Mycket lugnare och trevligare människor, inte lika hysteriskt. Men ändå, ett musikaliskt paradis. Folket älskar musik, dansar på gatorna. Men det betalades aldrig lika bra i Montevideo. Jag hade en gång en

flickvän där, ja och så en annan i Buenos Aires. Fernando skrattade högt. Det var en pärs det du pojk. Kul till en början men oj, oj, oj vad det gav mig problem senare!”

Fernando fortsatte så en lång stund. Tom lyssnade. Kände sig underligt avslappnad av att lyssna på Fernandos historier. Då och då försvann Fernando ut till handelsboden eller ut till den enda bensinpumpen för att ta emot kunder. Tom lyssnade uppmärksamt. Orolig över att få höra något som handlade om honom eller om Hemmet. Han förstod att risken att någon skulle leta efter honom var ganska liten. Han var ju enligt förmannen död och begraven. Men det fanns alltid en liten risk. Under dagen hörde han samtal om allt mellan himmel och jord men inte en endaste gång talades det om Hemmet eller om någon tolvårig pojke på flykt. Det var tydligt att Fernando var en populär person i trakterna. Flera av hans kunder dröjde sig kvar en stund extra för att lyssna på hans historier. På eftermiddagen lagade Fernando en gryta med kyckling och ris som de tillsammans njöt av på kvällen. Senare, när dörrskylten som markerade att butiken var stängd gungade i vinden, och landskapet vilade i mörker lyssnade de till radio. Samba och jazz flöt rytmiskt ut ur den lilla lådan. De lyssnade till de olika låtarna och Fernando berättade om musiken eller artisten som han i många fall kände eller hade spelat med. Tom satt på sängen, lutade sig mot väggen bakom och med hunden bredvid sig.

Hunden hette Ernesto efter Ernesto dos Santos som var den förste personen att spela in en sambalåt på skiva år 1917, berättade Fernando. Tom strök Ernesto kärleksfullt på huvudet och lyssnade på Fernandos berättelser. Han var mycket trött men ville inte sova. Han mådde bättre än han gjort på mycket länge. Med magen full lyssnade han på den gamle mannen som berättade spännande historier med sin djupa melankoliska röst. Han förstod att han måste gå tidigt nästa morgon, han hade redan stannat för länge, men han kände sig hemma här. Han kände sig trygg. Ögonlocken blev allt tyngre. Fernandos mörka melodiska röst vaggade honom i trygg hamn. Tom somnade sittandes där i sängen, med handen på hundens huvud.

Fernando stoppade försiktigt ned Tom i sängen, drog täcket över honom. Hunden lade sig tillrätta vid pojkens fötter. Tom sov djupt.

Gammal ost och grodor

Tom var sex år när han träffade Jose för första gången. Sao Paulo var varmt och trafiken som vanligt tät. Det var sommar och hettans obarmhärtiga tyck låg som ett lock över staden. Människor upptagna med sina liv, stressade fram längs flodallén, De lade inte märke till pojken med den ovanliga ögonfärgen. Det fanns så många barn på gatorna, så många hemlösa små själar som levde sina liv ute i det fria. Kämpandes för att hitta mat för dagen. Tom var inte i så dåligt skick eftersom han hade en säng att sova i och mat serverat för honom två gånger om dagen. Vad han måste göra för att få dessa grundläggande behov, var en annan fråga. Men det syntes inte på den sexåriga pojken att han mådde dåligt, tvärtom. Han såg ganska ren och frisk ut. Bättre än många barn som befolkade gatorna.

Han kom gående längs sina kvarter, i närheten av floden. I en gränd såg han något lustigt som fick honom att stanna till. En pojke hade huvudet i en stor soptunna. Den lilla kroppen ålade sig och sparkade med benen för att komma djupare ner i tunnan. Gränden låg bakom en populär fiskrestaurang. Bråte och kartonger stod uppradade längs väggen. Det luktade illa ur de dåliga avloppen och ur de otaliga soptunnorna som restaurangen disponerade. Tom såg en stund på de sprattlande bara benen. Plötsligt hördes ett kort skrik från tunnan.

”HA! Jag fick tag på dig”, Pojken gled ur tunnan med en möglig ostbit i handen. Ett stort leende på den kluvna läppen gav det smutsiga ansiktet ett lustig utseende. Tom fnissade till. Pojken såg på Tom. Leendet var borta.

”Vad e de med dig? Skrattar du åt mig va?”

Pojken gick fram till Tom och såg upp emot honom. Han var säkert tio centimeter kortare än Tom, hade kort krulligt afrohår på ett smalt huvud. Stora vita tänder lös i det svarta smutsiga ansiktet.

”Ta det lugnt, det såg lite kul ut bara”, sade Tom med defensivt lyfta händer.

”Vadå kul? a dig. Jag e inte vem som helst. Jag e lille Jose. Alla känner mig och ingen skrattar åt mig ostraffat”, Han gestikulerade vilt med händerna.

”Aha. Lille Jose? Legenden lille Jose?” sade Tom leendes. ”Kungen av soptunnan i gränden vid den skitiga gatan. Den svarta ålen som fiskar upp vad som helst ur vilken skitig soptunna som helst. Lille Jose med kycklingben i håret.” sade Tom med allvar i rösten men med ett ansikte som snabbt bröts upp i ett stort leende.

Jose såg surt på honom en stund men började snart fnissa han också. Hans hand sökte i håret och fann mycket riktigt ett litet kycklingben som stack ut, drog bort det och kastade den på marken.

”Ska du verkligen äta den där?” sade Tom, och pekade på osten.

”Vad är det för fel på den här?” Jose tittade frågande på Tom.

”Den är ju grön för fan.”

”Grön?” Jose rynkade pannan, studerade osten. Ansiktet gick från osäkerhet till glimrande ögon som hade en idé. Han deklarerade triumferat. ”Det är en fransk ost.”

”En fransk ost?” sade Tom. ”Som om du skulle veta vad en fransk ost är.”

”Min kompis Joao, åt en gång en fransk ost och han sade att den hade gröna prickar och smakade och luktade som strumpa”. sade Jose upphetsat för att ge styrka åt sin fantastiska idé. ”Som den här.” Han höll upp ostbiten framför Toms ansikte. Men började snart fnissa igen.

”Den där”, sade Tom och sköt bort handen och ostbiten. ”Är en vanlig ost. En sak är säker, man äter ingenting med mögel på. Fransk ost! Din kompis Joao, har lurat dig. För det första finns det inget sånt som fransk ost med mögel på. De har så mycket pengar i franskland att de aldrig skulle äta något gammalt. De köper ost och när den blir grön slänger de bort den och köper en ny. De har säkert så mycket pengar att de inte ens äter ost. De äter säkert bara biff. Biff till frukost, biff till lunch och biff på kvällen. De har säkert så mycket pengar i franskland att de äter biff med biff och dricker Coca Cola hela dagen tills det sprutar ur öronen.”

Båda pojkarna flinade brett åt detta påstående. Deras tankar fantiserade kort om fantastiska stekar och den svarta, söta drycken.

”Min kompis Joao säger att de äter gammal ost med grodor,” sade Jose efter en stund.

”Blä! Grodor. Fan va äckligt”, grimaserade Tom. ”Inte fan kan man äta grodor. Han ljuger. Gammal ost och grodor, Fan va äckligt.”

”Förresten heter det Frankrike och inte franskland”, sade Jose med ett utryck som visade allt annat än säkerhet.

”Det beror på vart man kommer från”, sade Tom allvarligt, ”och hur mycket pengar man har. Är man riktigt rik och fin säger man franskland.”

”Kanske det kanske. Men det låter bra det där med biff och Coca Cola hela dagen. Jag ska åka till franskland när jag blir stor. Men först ska jag bli fotbollsspelare och ha massor av pengar. Jag ska fickorna så fulla av pengar att jag kan köpa biff och Coca Cola till alla mina kompisar”, orden rann ur hans mun men saktade in mot slutet när han såg på sin ostbit med en ledsen blick. ”Men till dess får det här duga.” sade han och förde ostbiten till munnen.

”Vänta”, sade Tom, slog vänligt till Jose på axeln. ”Ska du verkligen äta den där sura ostbiten? eller kan jag bjuda på en macka med skinka?” Han fiskade fram ett par mynt ur ena byxfickan.

”Kompis!” utbrast Jose, och slog tillbaka Tom på axeln med stora ögon som följde mynten. ”Men bara om vi ber om dubbelt med skinka.”

”Dubbelt med skinka vettefan, men det kanske räcker till en Coca Cola”, sade Tom och lade ena armen runt Joses axlar när de gick nedför gatan.

Pojkarna satt snart på en bänk med floden bakom sig och åt glupskt utav varsin brödbit med skinka. En enliters Cola Cola-flaska mellan dem. Jose såg sig misstänksamt om hela tiden, väntandes på att en större pojke skulle komma och stjäla härligheten. Men flera gånger gick pojkar förbi utan att ge dem minsta problem.

”Vem är du egentligen? Jag skulle aldrig få sitta ifred på det här sättet med mat. Varför kommer de inte och snor käket?”

”Jag är beskyddad”, svarade Tom

”Vadå beskyddad?”

”Beskyddad, det spelar ingen roll hur, jag är beskyddad bara. Fråga inte mer, okej?”

”Okej, ta det lugnt, bli inte arg. Jag bara undrade.”

Tom som slutat tugga, såg ner i backen.

”Jag vill inte prata om det bara. Okej?”

”Okej.” sade Jose.

Solen stekte trottoarerna heta. Trafiken var tung på gatan längs med floden. Ljudet av vatten låg i nivå med trafikoljudet. Människor gick fram och tillbaka, stressade till och från arbetet och andra vardagssysslor. Lekande pojkar sprang. De gapade och skrek på varandra. En svag bris svepte in, den hjälpte inte mot hettan utan gav den istället mera kraft. De satt i skuggan och åt och drack under tystnad.

Fotografier

När Tom vaknade kvittrade fåglarna glatt till morgonsolen. Han satte sig på sängkanten och sträckte armarna upp mot taket. Han hade drömt om Jose, om hur de träffades första gången. Tom log åt minnet. Det var sex år sedan men just den stunden låg tydligt kvar i minnet. Han klappade hunden Ernesto som legat och sovit vid hans fötter, medan kan kastade en blick ut genom det lilla fönstret som vette åt baksidan av lanthandeln. Morgondaggen glittrade friskt i solskenet. En svag bris svepte in doften av fuktigt gräs genom det öppna fönstret. En fantastisk morgon. Det högg ögonblickligen till i bröstet då han tänkte på att lämna Fernando, Ernesto och den lilla lanthandeln. Fernando stod vid det lilla köket och ordnade med frukosten. Det doftade gott av kaffe och stekt bröd. Han kände sig utvilad och trygg. Men han förstod att han snart var tvungen att ge sig av. Ut till osäkerheten igen. På väg till ett land han inte kände till. Fernando serverade frukosten vid bordet.

”God morgon pojk! Sovit gott? Kom och ät nu. Du har väl långa dagar framför dig? Du måste äta ordentligt och sedan ska jag ordna en ordentlig matsäck åt dig.

Tom reste sig, gäspade stort, sträckte på sig och gick och satte sig mitt emot Fernando. De åt under tystnad. Ernesto hoppade mödosamt ner för sängen och satte sig bredvid Tom. Hunden såg upp med sorgsna ögon på Tom. Som om den förstod att Tom skulle lämna dem.

De sade ett allvarligt adjö på baksidan av huset. Tom skakade en svart rynkig hand som tryckte förvånansvärt hårt. När Tom kommit bara tjugo meter vände han sig och såg tillbaka på huset. Där stod Fernando bredvid dörren med Ernesto vid sin sida. Hårt packad orangebrun jord framför dörren, ljusgrönt gräs bröt det torra bara några meter från huset och växte sig kraftigare och mörkare längre bort från huset . Ofärgade träplankor var husets fasad, rangliga och trasiga. Fönstret som han blickat ur tidigare på morgonen stod till vänster om Fernando. Mörker, nästan svart eftersom inget ljus strålade inifrån. Taket gråmossigt och vingligt, lite sned, gav en känsla av att det när som helst skulle säga adjö som funktionsduglig. Adjö, och falla ned med ett brak över en bra människa. Vägen som klippte landskapet i ett tvärsnitt gick bakom huset. En skylt syntes till hälften gömd bakom en palm. Bensin. En gammal antik skylt. Tom hade stannat helt och höjde handen till en vinkning. Det var som ett gammalt fotografi. Huset, mannen och hunden. Sorgliga men starka. Ensamma i det vidsträckta landskapet. Liknande de gamla reklamskylar som fanns i barer runtom i landet. Reklam från femtiotalet. Tom vände sig om och började resolut gå. Han såg sig inte om igen.

Tankarna vandrade iväg och var snart långt borta, i ett litet källarrum där han spenderat mycket tid. Till en herrgårdsliknande byggnad, till svaga glimtar som var inbäddade i minnet. Nio år tillbaka i tiden.

Den första tiden fick han komma upp från sitt källarrum några timmar varje dag. Han fick leka med några leksaker som den gamle mannen plockade fram ur en byrå. Han förstod inte så mycket av situationen. Han frågade efter mamma i flera veckors tid. Men fick aldrig något svar. Mannen talade väldigt lite. Han anade sig snabbt till situationen. Sög åt sig språket med en enkelhet som endast ett litet barn kan. Han förstod också att om han var snäll och inte bråkade och grät, fick han komma ut från sitt kala, trista rum lite oftare. Det bästa som fanns var att få leka en trappa upp, långt bort från källaren och ensamheten. Huset var möblerat med gamla ståtliga möbler. Antikviteter och många tavlor på allvarliga män prydde väggar. En gammal rik familjs boning med sober atmosfär och tryckande tystnad. Höga tak med vackra stuckaturer föreställande blommor och blad. Pelare i det stora allrummet med figurer föreställande män som bar

husets tyngd på sina axlar. Grimaserande ansiktsuttryck av bördan gav dem ett skrämmande utseende som Tom skydde. Kalla marmorgolv i hallar och i det stora allrummet medan övriga rum hade gamla slitna trägolv med fantastiska mönster i olika träslag. Ett hantverk som inte längre existerade. På en byrå i det stora allrummet stod ett antal svartvita fotografier med vackra antika silverramar. Det var bilder på en familj. Ett barn, en mycket vacker elegant ung kvinna och en välklädd man. En familj.

Majoriteten av fotografierna var på kvinnan och barnet. Även om det var svartvita fotografier kunde man tydligt urskilja att kvinnan och barnet hade ljusa ögon. På fotografiet såg mannens ögon nästan svarta ut, medan kvinnas och barnets ögon lös spökaktigt silvervita. De hade alla tre korpsvart hår vilket gjorde att moderns och barnets blick särskildes ännu mera från mannens. Fotografier på barnet gick från spädbarnsålder till ett kanske fyra- eller femårigt barn. Kvinnans fagra ansikte åldrades inte. Hon poserade med sin son i vackra klänningar och fina omgivningar. Det var en ung familj.

Tom hade en dag frågat vem fotografierna föreställde. Han frågade vem barnet var. Om han någon dag skulle få leka med barnet. Reaktionen blev brutal. Med hårda händer blev han buren ned till sitt rum i källaren. Betjänten skrek åt honom och bokstavligen slängde in honom i rummet och låste dörren. Han fick inte komma upp på flera dagar och frågade aldrig mer om fotografierna.

Dagarna såg nästan alltid likadana ut. Han fick en god frukost strax efter soluppgången. Betjänten kom in med en bricka och ställde den alltid, utan ett ord, på det lilla bordet. Efter en timme med frukostbrickan kom betjänten åter in och hämtade den. Åt Tom inte upp maten så togs brickan ändå bort, så han såg till att fort äta sig mätt när maten blev inburen. Annars fick han gå hungrig tills nästa besök. Ett antal timmar senare kom lunchen in. Samma procedur som med frukosten. God mat med fruktdrycker. Brickan hämtades en timme senare. Hans möbler bestod nu utav en säng, ett bord med två stolar och ett klädskåp där hans få plagg förvarades. Kläderna var fina men de luktade konstigt. De tvättades och ströks efter varje användning och hängdes alltid prydligt tillbaks i skåpet. Tom

sov i en pyjamas som också tvättades varje dag. Det kala källarrummet städades dagligen.

Efter lunchen kom tiden då han fick komma upp en trappa. Om det visade sig vara en dag för lek hämtades han först av betjänten som tog honom till ett litet tvättrum en trappa upp. Han fick gå förbi köket längst bak i huset. Där fick han under sträng bevakning tvätta sig själv. Han blev ofta tillrättavisad av betjänten när han inte tvättade sig rätt. Det var också vid det enda tillfället han talade med Tom, åthutandes. När han var ren fick han gå med handuk om kroppen ned till sitt rum och ta på sig rena kläder. Tom förväntades efteråt sitta med välkammad klassisk snedbena och vänta på den gamle mannen.

Den gamle kom och hämtade honom nästan varje dag. Utan ett ord, gick han in i Toms rum och fram till Tom och sträckte fram sin hand. Tom skulle då ta tag i mannens hand och låta sig ledas en trappa upp till övervåningen och det stora allrummet. Den gamle mannen sade nästan aldrig något alls. Det var mest nej och fy som kom ur hans läppar när Tom gjorde något olovligt.

Han fick leka med ett antal gamla träleksaker på golvet. Mannen satt tyst i flera timmar på en massiv antik brun skinnfåtölj, mitt emot byrån med alla fotografier och såg på Tom. Mannens blick gick ifrån Tom till fotografierna och tillbaka till den lekande pojken. Den första tiden försökte Tom prata med mannen men märkte att han sällan eller aldrig fick svar. Så han talade för sig själv. Han tyckte mest om leksakståget i metall. Det var ett svartmålat ånglok med två färgglada agerarvagnar som finurligt kopplades av och på. Han fantiserade ihop en egen värld. Han åkte med tåget över berg och dalar, gröna skogar och blågröna sjöar. Liksom de han badat i med mamma under varma, sommardagar i ett fjärran land. Han åkte med tåget, till sin mamma. Hon log och skrattade alltid åt hans lekar. Hans mamma kom allt oftare till honom när han lekte. De skrattade tillsammans och åkte tåg fram och tillbaka över golvet i den brasilianska hettan. Tom lekte och talade för sig själv. Han skrattade och log med knäna vilandes mot golvet. Hans fantasi var hans räddning. Hans fantasi gav honom den mänskliga närhet som brutalt saknades i det stora huset med den gamle mannen och den

elake betjänten. Hans fantasi hjälpte honom att överleva den långa tystnaden. I Toms huvud talade han med sin mor. Frågade om saker små pojkar frågar om. Han fick alltid svar. Hans mor svarade alltid tålamodigt på hans underliga frågor. Han frågade om de förbjudna fotografierna. Hans mor sade att fotografierna var bilder på en svunnen familj. Den gamle mannens hustru och barn. Men att varken hustrun eller barnet fanns hos honom längre. Att han var en gammal och ensam man som saknade sin lilla son men inte förstod att det han gjorde för att minnas sin son var fel. Fruktansvärt fel.

”De båda hade vackert ljust blåa ögon. Mycket ovanliga vackra blå ögon”, sade hans mamma

”Liksom mina ögon, mamma?” frågade Tom i fantasin, med leksakståget och de små färgglada vagnarna i sina små händer.

”Precis som dina ögon, min son, precis som dina ögon.”

Tom undrade när han skulle få vara med henne igen. Hon sade att det fortfarande skulle dröja länge men att han aldrig skulle ge upp hoppet. Att han skulle fortsätta vara en snäll och lydig pojke för då skulle de en dag få vara tillsammans igen.

Dagarna blev till veckor och veckorna till månader.

Ett jobb

Lisa hade väntat på bänken i nästan två timmar när Mauro till slut återvände. Solen hade försvunnit bakom hustaken men det var fortfarande ljust ute. Pojkarna som spelat fotboll hade bytts ut av fyra flickor som hoppade hopprep. Mauro hade en man i sällskap. Hon förvånades över storleken på Mauros följeslagare när de kom gående. Han var säkerligen två meter lång och med ett axelparti som liknade en atlets. Stora spända muskler nästan skrek om att få slippa ur den vita skjortan. Knapparna var på bristningsgränsen och skjortan såg liten ut på mannens kropp men var säkerligen av största möjliga storlek. Nu stod han avslappnat bredvid Mauro, men med ett misstänksamt uttryck i ansiktet. Arrogant ade som beskrivning på mannens hållning. Kanske fyrtio år gammal, åldern var svår att tyda eftersom mannen varken hade rynkor eller hår på huvudet. En vass blick, Små veck där ögonen smälter ihop med tinningarna skvallrade om att han var över trettiofem. Hans svarta hud glänste, några svettpärlor glittrade till på hjässan. En jätte, tänkte Lisa.

”Du har rätt.” sade jätten. ”Hon är mycket vacker.”

Hans dova basstämma andades styrka. En lång paus följde medan de båda männen såg ned på henne. Lisa, lätt förvirrad över situationen, satt stilla utan att svara. Hon förstod vad som var på gång, hon hade själv satt kuggen i rörelse och kände att det inte var en fråga om att dra sig tillbaka, hon var rädd men ändå säker på sin sak. Ingen återvändo. Hon såg med bestämd blick på de båda männen och log svagt. Jätten tog tag i Mauros arm och tog honom några steg bort från bänken och Lisas höravstånd.

”Fan Mauro, det här är väl ändå lite att ta i, visst, du och jag har respekt för varandra och du låter mig vara ifred så håller jag ordning på hororna och mina gator. Men att du presenterar mig för en hora är väl ändå lite för mycket. Vad är haken?

”Jag berättade hennes historia. Ok, det är med största sannolikhet det dummaste och mest fruktlösa hon kan göra. Sonen är försvunnen, ligger säkert död

någonstans, men jag tänkte över situationen. Hon kommer inte att få ett vanligt jobb och hon kommer inte att åka härifrån.” Mauro pausade och synade mannen framför sig. Jätten sa inget. Hans ansikte visade ingenting.

”Den enda hallicken i den här stan som inte spöar sina horor är du Guillermo. Eller hur?” Mauro studerade Dois Medidores ansikte. Guillermo kallades Dois Medidores av alla men Mauro använde hans riktiga namn, som endast ett fåtal kände till. Mauro inte alls säker på om hallicken slog sina horor eller inte. Han visste att branschen var mycket hård och våldsam och att Dois Medidores var en utav de större spelarna på brädet i Rio de Janeiro. Detta gjorde det lite säkrare för Lisa antog han. Mycket få personer skulle våga röra en av Dois Medidores flickor.

”Hade jag inte känt dig hade jag förmodligen sett till att hon fått en riktigt dålig upplevelse den första gången. Sett till att hon ändrar sina tankar så att säga. Sett till att hon inser vilken idioti det är att stanna kvar i det här landet i de förhållandena som hon sätter upp för sig själv. Men då kom jag att tänka på dig och insåg att det faktiskt finns en möjlighet att den här tjejen kan komma någorlunda oskadd ur detta och faktiskt se själv och framförallt bestämma själv om hon står ut. Om det verkligen är värt det. Det enda jag kräver av dig är att om hon vill sluta så skall du låta henne gå utan minsta problem.

”Jag kommer också vara där och se till att hon sköter sig, hålla koll på henne.” Mauro spelade lite på att Lisa skulle vara säker under Dois Medidores vingar. Samtidigt försöka anspela på att han själv skulle beskydda henne om Dois Medidores skulle få för sig något. Mauro visste att hans spel var tom hot. Mauro hade ingenting att ställe mot Dois Medidores om problem uppstod. Dois Medidores hade alldeles för bra kontakter inom polis och politik. Mycket mutor som betalades så att hans rörelse kunde fortsätta obehindrat.

”Bara du kallar mig vid mitt riktiga namn. Jag är Dois Medidores. Kom ihåg det.”

Namnet Dois Medidores, som betyder två meter på brasilianska, ade honom utmärkt, tänkte Mauro ”Jaja, sade Mauro. Du vet att jag inte använder ditt namn när andra hör.” ”Dois Medidores, okej? Dois Medidores. Han gav Mauro ett irriterat ögonkast. Mauro bytte snabbt samtalsämne: ”Hur gör vi nu då?” ”Ja, hon är inte direkt gatumaterial”, sade Dois Medidores, och strök sin enorma hand över sin rakade skalle. ”Det är hon alldeles för snygg för. Men jag måste testa henne först, se hur hon beter sig med en torsk och det kan jag bara göra på gatan.” ”Varför?” undrade Mauro. ”Jag kan inte riskera en lyxkund på en hora som inte är inkörd. Fatta om hon bryter ihop och blir galen med en toppolitiker eller en knarkkung från favelan. Inte bra!” ”Nä, visst, det förstår jag”, sade Mauro utan att kunna dölja obehaget i rösten. ”Det skulle inte vara bra.”

”Kom inte och låtsas att du inte vet vad det handlar om. Nej fel, glöm för fan inte vad det handlar om! Du vet själv att hos mig, på min klubb och eventuellt som lyxfnask för hembetjäning kommer hon att tjäna mer pengar och behandlas bättre än någon annanstans. Det var väl därför du kom till mig? Hyckla för fan inte Mauro. Visst bruden ser bra ut och jag kan komma att tjäna en slant på henne men min insats är jävligt hög. Det är ingen boliviansk dussinhora det här inte. Hon är svenska. Kommer det här ut ligger jag jävligt risigt till. Glöm för fan inte att jag gör det här som en jävligt stor tjänst till dig. Som jag kommer att kräva tillbaka!” Det sista sade Dois Medidores med sitt stora mörka pekfinger viftandes framför ansiktet på Mauro.

”Lugna ner dig, sade Mauro, och stötte aggressivt bort fingret. Hyckla ska vi inte göra någon av oss. För det första blir det inget problem. Tjejen har själv bestämt sig för att göra detta. För det andra, vet du mycket väl att det är just det faktum att hon är svenska som kommer att göra henne extra åtråvärd för dina äckliga kunder. För det tredje ska du veta att jag skiter fullständigt i vem det är som knullar dina horor. En tjackpundare från gatan eller presidenten själv. De är alla avskum i mina ögon. Kunde jag skulle var och varannan jävel av dem få sitta några månader på Carandirufängelset i Sao Paulo och få känna hur det känns att få ta kuk i sig bara för att överleva. Så kom inte och hota mig Guillermo. Inga tjänster eller gentjänster. Du och jag respekterar varandra. Just därför kom jag till dig. Punkt slut. Take it or leave it. Du bestämmer.” De mätte varandra med blicken en bra stund. ”Och det är just därför jag respekterar dig.” Dois Medidores log. ”Du säger alltid vad du tycker och tänker. Fast det är klart, det är därför du fortfarande bara är vanlig polis och inte kommissarie.” Han klappade Mauro på axeln. ”Ska vi gå och presentera mig?”

Lisa fick mycket riktigt börja på gatan. Det första halvåret. Det tog längre tid än Dois Medidores hade tänkt sig. Även om han personligen tittade till henne så ofta han kunde. Han trodde på hennes kapacitet. Hon var snygg som fan men behövde släppa loss djävulen i sig. Bruden verkade inte slappna av, vilket gjorde att torskarna blev nervösa. Vilket i sin tur gjorde att hon nästan inte fick några återkommande kunder och de få återkommande hon fick var inte önskvärda. Det var ofta de sadistiska torskarna som njöt av att se den rädda flickan under sig. Men det var inte det Dois Medidores ville ha. Sadister orsakade nästan alltid en massa problem. Må vara att de betalade bra. Men det var inte värt problemen med skadade fnask eller till och med döda fnask. Ett skadat fnask betydde att han blev tvungen att skada torsken på ett värre sätt, bara för att sätta en gräns. Så att personen i fråga förstod. Sätta ett exempel. Man rör inte Dois Medidores fnask på fel sätt om man inte är beredd att ta konsekvenserna.

Döda fnask, hände tack och lov väldigt sällan. Men det var en farlig bransch. Olyckor hände. Då fanns det bara en utväg, hitta torsken fort och se till att han

försvann. Detta var extremt viktigt för verksamheten. Ingen skulle någonsin få se Dois Medidores svag. Ingen skulle någonsin få se Dois Medidores ge med sig på sitt territorium. Den dagen det hände kunde han lika gärna hänga sig, för det skulle inte dröja länge innan någon gjorde det åt honom i försök att ta över hans territorium.

Allt eftersom tiden gick så verkade Lisa lugna ned sig och slappna av. Han fick höra av sina vakter att hon fick besök på gatan av Mauro ganska regelbundet. Mauro stod med henne en stund och ibland gick han bort med henne. Bjöd henne på något att äta eller bara en kaffe. Detta var något Dois Medidores aldrig skulle gå med på i normala fall. Om fnasket stod på gatan så arbetade hon. Den tid hon tillbringade med en man skulle betalas för. Punkt slut. Han grubblade över detta några dagar men kom fram till att låta saken bero. Mauro var alltid diskret när han var tillsammans med henne. Lät aldrig något av de andra fnasken förstå att han inte knullade henne och framför allt inte betalade för den tiden han spenderade med henne. Så han gjorde ett undantag. Det viktiga var att Mauro verkade ha en lugnande effekt på Lisa.

Efter sex månader fick Lisa gå på prov på Dois Medidores klubb ”Skandal”. Det gick fantastiskt bra. Lisa verkade trivas mycket bättre inomhus. Slippa all den hemska klädsel som ett gatuluder tog på sig. Slippa jaga torskar genom förbierande bilrutor. Skrika efter dem på gator. Hon var inget säljande fnask. Hon hade inte förmågan att ropa sig till en torsk. Det var hon tydligen alldeles för pryd för. Men på klubben gick det lysande. Hon behövde bara sitta stilla och se vacker ut så flockades torskarna snabbt runt henne. Hennes oskyldiga utseende, det vackra mörka håret, fantastiska bröst på en nästan perfekt kropp fick fart på torskarna. Snart så irrade männen runt henne som kåta hundar runt en villig tik. Det dröjde inte mer än tre månader så var hon klubbens mest åtråvärda och efterfrågade fnask. Så det blev en självklarhet att ta henne till ”72 Oskulder” -klubben som var hans juvel.

Klubben inhystes i en gammal tågstation som Dois Medidores hade köpt av staten när järnvägarna långt tidigare lagts ned. Det var en fantastisk möjlighet i

en fantastisk lokal. Han spenderade en stor del av sina besparingar för att renovera stället, göra det till ett av Brasiliens lyxigaste horhus. Lokalen var etthundratrettio meter lång. I mitten av lokalen gick man på härdat glad över de dubbla tågrälsarna. Perrongerna på båda sidor blev barer och dansplatåer för de prostituerade. Inne i själva stationsbyggnaden fanns massor av privata rum. Stället var elegant i sin helhet. Lyxigt. Dyrt. 72 oskulder var bland det häftigaste som setts i Rio de Janeiro.

72 Oskulder

När Lisa kom till 72 oskulder första gången trodde hon inte sina ögon. Hon hade varit i Brasilien i ett år och vant sig ganska bra med språket och kulturen. Hon såg de stora olikheterna mellan Sverige och Brasilien på ett klarare sätt nu och absorberade all ny information om landet för att kunna börja söka efter sin son på ett bra sätt. Men 72 Oskulder var något även hon hade svårt att svälja. Hon hade svårt att förstå att ett så stort och så otroligt fint ställe enbart var dedikerat till prostitution. Hela stället andades lyx. Spegel och marmorklädda pelare, specialbeställd italiensk vit marmor hela vägen från entrén till tågspåren, kristallkronor tidigt på kvällen och konsertbelysning fram mot småtimmarna. Fantastiska möbler. Antika stolar, enorma träbord i mahogny, stora speglar med vackra guldpläterade ramar. I ett hörn rann ett vattenfall längs väggen som landade nere i en pool där de extra vågade kunde ta sig ett nakendopp framför hundratalet gäster. En gammal rosa Cadillac cabriolet hängde på stålvajrar i taket. Privata bastun och romerskt bad. Jacuzzi i varje rum. Stora fina sängar med rena sidenlakan efter varje besök. Separata temarum, en sjukhusmottagning, en skolaula, ett orgierum, ett rum täckt från golv till tak med speglar, helt utan möbler, ett vansinnigt förvirrande rum tyckte Lisa, det kändes som man föll när man steg in. Men det konstigaste temarummet i Lisas ögon var tandläkarmottagningen.

Hon hade arbetat som prostituerad i nio månader och fortfarande inte vant sig.

Lisa började förstå att hon aldrig skulle vänja sig. Hon försökte inte tänka på saken. Det hade blivit mycket bättre när hon fick komma till Skandal. Hon kunde för allt i världen inte förmå sig till att sälja sig själv. Puta med läppar och trycka fram brösten. Visa könet på öppen gata. Hemskt! För henne var det helt ofattbart att männen plockade upp flickorna som gjorde detta. Det var betydligt bättre när hon fick börja på Skandal. Hon bara satt lugnt och stilla på sin barstol så kom männen och bjöd henne på något att dricka och sedan gick de vidare till ett privat rum. Samlaget var inte heller så farligt som när hon gick på gatan. Rummen var fina och rena och männen skötte sig bättre när de visste att vakter fanns runt hörnet.

Men 72 Oskulder var en annan sak. Flickorna var så otroligt vackra och de flesta mycket snälla. Kunderna som kom till 72 Oskulder var också hövligare och mer väluppfostrade. Medelåldern var dock högre. Det märktes att kunder ofta var viktiga och mycket rika. Stället kryllade av vakter och privata livvakter. Därför var det alltid lugnt och städat. Lisas första månad blev en succé. Hon tjänade nästan 7.000 reales den första månaden, vilket var över 20.000 kr. Lisa bodde i en liten enrummare bara fem kvarter från 72 oskulder. Lägenheten hade Mauro hittat åt henne. Hyran var låga 300 reales. Utsikten mot bakgården påminde henne lite om utsikten hon haft mot bakgården på Kocksgatan, hemma i Sverige. Det var ett lugnt och säkert område. Hur som helst skulle ingen våga göra henne illa. Alla visste att hon var Dois Medidores flicka.

Lisa öppnade ett bankkonto. Hon köpte sig, trots att den var mycket dyr, en bärbar dator och en skrivare. All sin lediga tid spenderade hon med att printa och dela ut fotografier. Hon organiserade sig med kartor och över polisstationer, busstationer, tågstationer, sjukhus, köpcentrum och till och med flygplatser. Efter några månader till köpte hon sig en liten scooter som hon snabbt och smidigt körde runt med i staden. Tiden gick. Dagarna blev till veckor och veckor till månader, rutinen gjorde hennes dagar, veckor och månader till en dimma av ansikten, röster, gator, byggnader, gränder och besvikelser. Men Lisa fortsatte sitt letande. Det skulle dröja strax över två år innan hon av en ren slump fick nys om var Tom möjligen befann sig. Efter drygt två år i Brasilien uppenbarade sig det första livstecknet.

Jakt

Deras bara fötter smattrade mot asfalten. Som en flamencodansares handklappningar. Tom och Jose sprang så fort de förmådde. Armarna fläktade våldsamt på de små kropparna. Svetten rann nedför deras nakna ryggar och håret klibbade mot tinningarna. Värmeböljan som hållit i sig under flera veckors tid hade tvingat myndigheterna att utfärdat varningar åt de äldre, att hålla sig inne, i skuggan, om möjligt med en fläkt för att kyla ned kroppstemperaturen en smula. En stor ljusskylt, placerad ovanför entrén till en populär amerikansk hamburgerkedja, skrek ut den fantastiska siffran 41 grader. Pojkarna fortsatte vansinnesfärden nedför gatan.

”In här”, skrek Jose åt Tom när de hoppade över några lådor skräp som låg vid köksingången till en liten lokal restaurang. Jose sprang först, slank snabb som en vessla in genom den öppna dörren. Tom steget efter, flåsandes med hjärtat bultandes olidligt i hans bröst. Kökets kalla klinkergolv kändes härligt kyligt mot hans brinnande fotsulor när de fortsatte sin flykt genom köket. Jose kolliderade plötsligt med en kock. Den store, tjocke kocken var precis var i färd med att filea upp en kyckling när Jose rusade rakt in i honom. Kocken rubbades inte en millimeter men Jose bokstavligen studsade av kroppen och rasade ned i en hög på det skitiga köksgolvet. Tom som bara var steget efter lyckades med nöd och näppe hålla sig på fötterna men fick ta ett långt skutt över Jose. Tom stannade upp, drog upp Jose som ålade på golvet.

”Hörönini. Jävla ungjävlar!” gormade kocken som lagt undan sin kniv och försökte greppa tag i båda pojkarna samtidigt. Men kockens händer slant på de svettiga pojkarnas bara överkroppar så de lyckades ta sig ur hans grepp och smidigt slinka mellan kocken och spisen. Han svor åt dem. Hytte med näven. Bakom honom dök det samtidigt upp ytterligare pojkar vid köksingången. Kocken hann knappt reagera innan fyra fler små smidiga kroppar flög fram genom hans kök.

”Nä nu jävlar ska ni få era förbannade kryp! Stanna för i helvete. Ni kan för fan inte springa omkring i mitt kök!” Kocken var högröd i ansiktet. Han fick ett ordentligt tag på en utav pojkarnas arm. Pojken, en rödhårig, fräknig liten pojke på kanske sex, sju år satt hårt fast i kockens järngrepp. Han säkrade den lille ålen med sin andra näve om pojkens nacke.

”Släpp mig, gubbjävel!” skrek den fräknige.

”Din lille fan! Nu jävlar ska du få se vad som händer när man våldgästar mitt kök, jag ska ge dig något som du och dina vänner ska komma ihåg.”

”Släpp mig din fete gubbjävel!” skrek den lille pojken för full hals.

”Claudio! Mauro, hjälp!” skrek han och såg efter sina vänner. Men de hade redan försvunnit ut genom köket bort genom en liten korridor som ledde till matsalen.

Kocken slog pojken hårt med knuten näve rakt över näsan.

Blod forsade ögonblickligen ur hans brutna näsa. Pojken tjöt och sparkade så hårt han förmådde mot kockens mage. Försökte slingra sig undan. Kocken märkte knappt pojkens fruktlösa anfall utan drog den lilla skrikande slyngeln bort till ett litet förråd. ”Ditt lilla rödhåriga sattyg. Nu ska du få se vad som händer när man springer in och djävlas i mitt kök.” Han kastade in den lilla gråtande pojken i skrubben och

följde efter. Han stängde dörren bakom sig.

Med ett brak tryckte Jose upp entrédörren till restaurangen. Den stötte emot väggen och glaset knakade oroväckande, men gick inte sönder. Ute igen. Tom strax efter. De sprang åt höger genom en liten gränd som vette mot den stora allén. Det skreks och gapades inifrån restaurangen. Tom hade stött till en kypare som bar en bricka med drycker. Glasen hade krossats mot golvet och flertalet utav gästerna hade rest sig. En storväxt kypare hade försökt att få tag på Tom. Men missat honom med en hårsmån. I samma ögonblick som pojkarna sprang ut genom dörren kom de återstående förföljarna in i matsalen och ytterligare kalabalik utbröt.

Jose sprang i sicksack mellan lådor och sopptunnor som stod huller om buller inne på den lilla sidogatan. Fel håll, hann Tom tänka när han insåg Joses vägval, det hade varit smartare att hålla sig till den lite större gatan där restaurangentrén låg. Så vitt Tom kom ihåg hade han sett minst sex grabbar när jakten började och fyra av dem hade följt med in genom köksingången. Det kunde betyda att två av de återstående förföljarna kunde dyka upp just där sidogatan vette mot huvudallén. Men det var för sent att vända, tänkte han. Han hörde återigen hur entrédörren till restaurangen small mot väggen, det betydde att förföljarna redan var ute.

När endast några meter återstod till huvudallén hände det Tom hade fruktat. Tre, inte två pojkar dök flåsande upp vid utfarten till allén. Han hade räknat fel, de hade varit sju grabbar. Fan också, det hade funnits en möjlighet att springa igenom två stycken. Tre skulle bli omöjligt, de skulle säkerligen lyckas stoppa åtminstone en utav dem och han visste att ingen av dem båda skulle fortsätta springa om den andre blev fångad. De skulle stanna kvar och försöka hjälpa, även om det innebar ett ordentligt kok stryk. Man lämnade inte sin bäste vän i sticket om denne blev fångad.

Det lyckades nästan. Både Tom och Jose slog sig vilt fram och var bara steg från

att lyckas ta sig förbi de tre som stod och väntade på dem. Men precis när Tom och Jose lyckats fälla två av de väntande så kom deras tre kumpaner ifatt och slagen började hagla över dem.

Det fanns ingen egentlig orsak till att de blev jagade och senare åkte på stryk. Några grabbar från kvarteren högre upp längs flodallén kom ibland ned till Toms kvarter för att spöa upp dem. Någon sorts hårdhetsprov. Grabbarna från Toms kvarter gick då självklart upp i de andras områden och spöade upp någon stackars hjälplös jävel. Hämnd. En ändlös, idiotisk cykel. Den här gången hade Tom och Jose som vanligt hängt längs flodallén. Då kom de, ett gäng pojkar i shorts, skrek åt dem, kastade stenar. Jose kunde som vanligt inte hålla sig utan började gapa tillbaka. Inte förrän de var lite för nära hade Tom lyckats övertala Jose till flykt.

Under omständigheterna kunde man säga att de hade tur. Arga restauranganställda och matgäster hade följt pojkarnas flykt ut på gatan och kom efter bara någon minut till undsättning. De schasade med sparkar och slag bort de sex pojkarna som vid det här laget sparkade på de hopkurade kropparna. Blåtiror och några jack runt ögonbryn och panna, värre än så blev det inte. Tom och Jose hade senare med stora leenden på läpparna gått gatan ned. De haltade, fulla av blodiga skrapsår på ryggar, armar och ben. Tom hade köpt en liters Cola. Den svalkade skönt. De gick med framskjutna bröst och talade högt så att alla hörde om deras modiga bravader. ”Såg du den store jäveln med den svarta t-shirten? Han som du hoppade på med båda benen före.” ”Mm”, sade Jose, och tryckte den kalla flaskan mot sitt högeröga. ”Fy fan va han föll hårt när du sparkade ned honom.” ”Och du fick in en jävligt bra snyting på han den rakade, det lät nästan som om hans näsa gick sönder. KRAS! Härlig träff Tom!” ”Nästa gång de kommer ner i våra kvarter, då jävlar ska de få se.”

”Mm”, sade Jose och tog försiktiga klunkar av colan. Hans läpp var svullen och det gjorde ont när han öppnade munnen. Jose kom tydligt ihåg hur en skobeklädd fot träffade honom rakt i ansiktet när han låg på backen. ”Vilka jävla fegisar, sju mot två, om vi hade varit två till så svär jag på att vi hade spöat de jävla fegisarna”, fortsatte Jose. ”Självklart”, sade Tom. Fegisar.

Eld

Tom stirrade in i den dansande elden han gjort upp för natten. Det hade gått en dag sedan han lämnat Fernandos trygga lanthandel. Minnena från Sao Paulo kom till honom med förnyad kraft sedan han lämnat Fernando. Vänner ställer upp för varandra.

Han satt där på en stubbe bakom en stor ladugård. Det var mörkt och ganska kallt i luften. En kylig vind låg på bakom byggnaden, försökte komma åt honom, väste hotfullt i några trädkronor som stod en bit bort. Tidigare under dagen hade vinden legat honom i ryggen, svalkat honom och föst honom framåt. Men framåt kvällen hade vinden bytt skepnad. Tom var tacksam över att han hittat ladugården. Någon kilometer bort skvallrade svagt ljus om ägarens boning. Men Tom var inte orolig för att någon skulle dyka upp. Det var väldigt sent. Dessutom skulle ingen frivilligt gå ut i den kalla hårda vinden.

Med en liten smal pinne petade han på sötpotatisen han lagt till att koka i en konservburk. Potatisen var fortfarande lite hård i mitten. Med pinnar och små träbitar hade han gjort en ganska stor eld. Inte bara för att koka maten utan även för att hålla värmen under natten.

Måste samla på mig mera ved innan jag lägger mig, tänkte Tom trött. Det var svårt att hitta ved när det var så mörkt ute. Men han förstod att denna kalla natt skulle det vara extra viktigt att hålla elden vid liv. Han tog en tugga till ur mangon han hade i knäet. Så fantastiskt söt. Han hade inte ätit någon frukt alls under tiden i Hemmet. Ibland fick de lite kokade grönsaker till middagsmålet. För att hålla upp vitaminnivån i kroppen. De var tvungna att äta upp grönsakerna. Även de som inte ville. Tom tyckte om grönsaker men kom ihåg en annan pojke som blivit slagen många gånger då han vägrat äta upp sina. Hans tankar for åter till sidogatan där han och Jose åkt på ett ordentligt kok stryk en gång för fem år sedan. Många gånger hade de blivit jagade, några få gånger jagade de själva någon stackars sate som gått för långt ur kvarteren. Tom tänkte tillbaka på den tiden med lite sorg. Han var inte alls stolt över det han gjort, men på något sätt så var det så livet var där. Man slog och blev slagen.

När Tom kom hem den kvällen hade han fått ytterligare en smäll. En öppen handflata hårt över kinden. Gorge hatade pojkar som var märkta. Därför slog han själv bara med öppen handflata. Men många sådana sved värre en de som utdelades under tumultet vid ett bråk. Hans kropp var full av skrapsår och på det vänstra ögat hade en ganska kraftig blåtira börjat blomma upp och Tom hade några viktiga kunder uppbokade för kvällen. Gorge blev illröd i ansiktet och skrek länge och högt att Tom för i helvete inte kunde arbeta i det skicket.

Tom åt sin sötpotatis medan den var mycket het. Han ville få upp värmen så gott han kunde inför nattens sömn, han drack av kokvattnet. Det var ganska äckligt, men det värmde lite extra. Tom tänkte åter på Gorge medan han förberedde sig för natten. Hur förbannad han alltid blev när Tom kom tillbaka med någon ny slagsmålsskråma. Han drog filten om sig, såg upp mot himlen. Skorpionen låg rakt till höger om honom. Han räknade de åtta stjärnorna som kompletterade konstellationen. Bara några få dagar till, så skulle han börja sitt nya liv. Några få dagars marsch innan han var vid gränsen till Uruguay. Nu hade han kommit så långt bort från Hemmet att han kände sig mer och mer säker på att klara det. Han skulle aldrig mer behöva se istratören eller någon av de andra våldsamma männen han mött under sitt liv. Aldrig mer behöva ta stryk. Aldrig mer behöva lägga sig med nån gammal äcklig gubbe. Aldrig mer.

Vinden ven över hustaket och ruskade om palmbladen som låg en bit bort. Han låg i lä. Den stora byggnaden skyddade honom helt från den isande vinden. Brasans värmande glöd knastrade tyst, vågiga orangegula små flammor vågade sig allt mer sällan bort ifrån glödens säkra boning. Tom slöt ögonen och tankarna flög mot hans ängel. Snart är jag framme. Snart är jag där. Tom sov.

Hopp

När Lisa jobbat strax över ett år på 72 oskulder fick hon en fantastisk men samtidigt skrämmande nyhet. En av Lisas stamkunder, Rolando, arbetade som läkare på universitetssjukhuset Pedro Ernesto i Rio de Janeiro och en av hans patienter såg fotografierna på Tom och menade att det var hans son på bilderna.

Ronaldo berättade att en gammal man hade flugits in från ett mindre privatsjukhus från inlandet, fyrahundra kilometer norrut i Barbacena. Det var en mycket excentrisk, rik man som skapade stora bekymmer med sjukhuspersonalen eftersom han var van vid att bli upad och ompysslad. Mannen var i mycket dåligt skick och stod i kö för transplantation av ett nytt hjärta. Ett hjärta som med största sannolikhet inte skulle hittas. Mannen var helt enkelt för gammal och listorna långa i ett land där få hjärttransplantationer genomfördes. Han var förmögen och villig att betala för en bättre plats i kön, betala någon för ett hjärta. Men tiden var knapp och hans blodgrupp var ovanlig – B rh positiv. Han gastade och skrek, missnöjd med att befinna sig på ett statligt sjukhus där hans chanser visserligen var små men onekligen bättre än på privata kliniker dit donationshjärtan väldigt sällan anlände. Mannen, som var van vid betydligt bättre förhållanden, blev mycket besvärlig och krävande för en redan utarbetad personal. Han verkade dessutom smått galen då han talade om sin femårige son som han sett på väggarna.

Lisa hade satt upp fotografier på Tom överallt inne i sjukhuset, på anslagstavlor, pelare och i korridorer. Precis som hon gjort på så många andra allmänna platser runtom Rio de Janeiro. Mannen hade yrat om att hans son var ensam, att han måste tillbaka till sin son. Han hade enträget fortsatt vädja till sjukhuspersonalen om att hans femårige son var i fara. Den gamle var över åttio år gammal, ensam och kunde omöjligen ha en femårig son, så det var ingen som tog honom på allvar. De antog att han inte bara blivit hjärtsjuk utan även lite mentalt instabil på äldre dar.

Några timmar innan den gamle mannen dog hade han greppat tag om dr. Rolandos arm och sagt: ”Du måste lämna tillbaka min son till hans mor!” Ronaldo som först trodde att mannen yrade i sitt dåliga tillstånd drog försiktigt undan sin arm och klappade lugnande mannen på axeln. Men mannen grep då i stället tag i hans rock och drog med förvånansvärd kraft ner Rolandos ansikte mot sitt eget och sade med klar röst. ”Du förstår inte. Pojken kommer att försvinna för gott om du inte skyndar dig. Dör jag så har min betjänt order om att se till att pojken försvinner. Det ligger i hans intresse att pojken försvinner. Låt det inte hända” ... Mannens blick tittade först vädjande på Ronaldo innan den började flacka, greppet om rocken försvagades. Mannen såg mycket trött ut och sade med mycket lägre intensitet i rösten: ”Min pojke måste tillbaka till sin svenska mor.” Den gamle släppte taget och tappade medvetandet av utmattning i sängen.

Först då började Rolando undersöka fallet lite mer noga. Mannen avled senare under kvällen och Rolando, som hunnit gå av sitt , fick inget veta förrän 36 timmar senare när han kom tillbaka till sjukhuset. Han hade tillbringat sin ledighet åt att hitta information om den gamle mannens familj. Det hade tagit längre tid än han förväntat sig eftersom byråkratin vid dokumenthanteringen varit långsam. När han slutligen hittat en koppling mellan mannen och hans tragiska förflutna och att det fanns en möjlighet att mannen talade sanning. En

försvunnen pojke, personal som skulle göra pojken illa, kidnappning? Horans försvunna grabb? Det verkade som taget från en tv-serie.

Rolando hade fått tag på mannens sjukhusjournal och upptäckt att han mycket riktigt haft en son. Sonen och den gamle mannens fru, dog i en flygolycka. En olycka som skett nästan fyrtio år tidigare. Mannen hade själv flugit planet, en Cessna. Det stod till och med årsmodell och typen av det lilla planet. 1950 Cessna 195 Businessliner. Dåligt väder hade överraskat familjen som var på väg tillbaka från Rio de Janeiro till deras hemstad Olivera som låg ungefär fyrahundra kilometer inåtlandet. Efter en kraschlandning, där han själv slungats ur planet och blev illa skadad, brann hans fru och barn inne efter en explosion i bensintanken. Planet totalförstördes. Han hade varit sängbunden i nästan ett år innan han kunde återvända hem. En genomförlig beskrivning av mannens hemska förflutna stod som referens till framtida medicinska behov.

Ronaldo kontaktade en vän på psykavdelningen och fick en kopia på mannens journal därifrån. Han fann en hel del intressant läsning. Där fanns till och med fotografier av familjen och en kort beskrivning av de bortgångna.

Läkaren berättade för Lisa lite av det som stod skrivet i journalerna, om att mannens bortgångne son mycket riktigt var väldigt lik Tom. Den gamle mannen hade haft självmordstankar och varit mycket deprimerad efter olyckan. Han hade skuldbelagt sig själv för familjens död. Mannen hade efter den långa konvalescensen återvänt till sitt hem, journalerna arkiverades men letats fram nu när mannen, fyrtio år senare, åter var tillbaka på sjukhuset. Rolando tog reda på den gamle mannens adress och när han gick av sitt , lite mer än två dygn efter den gamle mannens död, skyndade han till 72 oskulder för att tala med Lisa.

Lisa visste inte riktigt vad hon skulle tro. Men hoppet tändes. Tänk om det var sant? Det skulle vara det första tecknet på livstecknet från Tom sedan han försvann. Tänk om Tom verkligen fanns hemma hos den gamle mannen. Och

tänk om det verkligen var så att han nu var i fara. Hon tog tacksamt emot den gamle mannens adress av Ronaldo. Ivrig att följa upp informationen. Ingen tid att förlora. Hon sprang snabbt upp till Dois Medidores kontor på övervåningen.

”Vad tror du?” sade Lisa och såg hoppfullt på Dois Medidores. ”Tror du att det kan vara Tom?”

Dois Medidores kontor låg på övervåningen av 72 Oskulder. Det var mycket smakfullt möblerat, med varma färger på väggar och vackra oljemålningar föreställande landskap. Möblerna var moderna och bestod av hans skrivbord, stolen han satt på och två besöksstolar som var mjukt stoppade och täckta med svart skinn. En välfylld bar mot ena väggen och en skinnsoffgrupp för avslappnade tillfällen i mitten av rummet. Hela väggen bakom Dois Medidores var av mörkt glas genom vilket han kunde se ut över klubben, men ingen se in. Här uppifrån kunde han studera myllret av personal och kunder, barerna, dansplatåerna och det vackra vattenfallet. Kungens tron över sitt rike.

Dois Medidores kliade sig på hakan, drog en hand över den kala skallen. Lutade sig tillbaka i stolen och såg upp på henne. – Lisa, jag tycker att du ska ta med dig Roberto. Ni åker till den där adressen och ser om du kan hitta din son. Men är inte din son där så ska du komma tillbaka hit. Det bästa stället du kan vara på för att söka efter din son är här. Här tjänar du mycket mer pengar än någon annanstans. Du har frihet att röra dig som du vill. Du kan till och med få friheten att välja dagarna du ska arbeta. Arbeta två veckor, vara ledig en exempelvis. Hur låter det? Lisa fick inte fram ett ord. Hennes hjärta slog dubbla slag. Hon var lycklig, rädd och ivrig – allt på samma gång. Dois Medidores fortsatte: ”Jag kan göra dig till en hembetjäningstjej, så blir det mindre slitsamt. Du kommer att tjäna nästan samma pengar men ha mycket tid till dig själv. Alltså vi gör en deal. Jag hjälper dig med letandet efter din son. Varje gång det kommer upp något nytt så kan du ta med dig Roberto eller någon av mina vakter så att du

inte går oskyddad. Som nu till exempel. Du tänkte väl inte ensam åka ut till ett hus någonstans på landet och knacka på dörren och beskylla folk för att ha stulit din son? Det är allvarliga anklagelser som kan få svåra konsekvenser.” Lisa svalde hårt. Hon hade inte tänkt så långt.

En deal

Dois Medidores satt tyst och funderade över informationen han fått. Det var ju ett lustigt sammanträffande, tänkte han. Hur stor var sannolikheten att den gamle mannens historia hittade fram till Lisa och att det sedan verkligen visade sig vara hennes grabb? Knappast möjligt och jävligt osannolikt. Men så var det ibland. Man kan inte kontrollera allt. Men det var ett problem, ett problem som måste lösas snabbt. Vad skulle han säga till henne? Hon var såklart exalterad och skulle med största sannolikhet försvinna vid tillfälle för att följa upp historien, oavsett vad han sa. En gång hade han funderat på att leta reda på grabben åt henne. Om en kidnappning eller ett bortförande skedde i Rio, så skulle han med sina kontakter snabbt och enkelt hitta de skyldiga. Men det låg inte i hans intresse i det här fallet. Då skulle horan ta sin grabb och lämna honom. Lisa var inte som de flesta andra fnasken som tjänade storkovan hos honom på 72 oskulder. De andra hororna hade dyra vanor som till exempel märkeskläder och kokain. De sålde sin kropp för att kunna spendera och leva ett liv i lyx. Ganska normalt beteende faktiskt om man lade en liten förmögenhet i handen på en tjugoårig tjej från slummen. Lisa var annorlunda. Det fanns några som hon. Några som sparade stålarna. Men de var alla äldre, i slutet av sina karriärer på 72 oskulder. Lisa var tjugotre och hade en lysande framtid hos honom. Hon skulle lätt kunna sälja sig till trettioårsåldern, hon hade generna, var jävligt snygg. Lisa sparade nästan alla sina pengar på ett bankkonto och hade över 75,000 reales eller 35,000 dollar på kontot.

En av stamgästerna på 72 oskulder var direktör på bankkontoret där Lisa och majoriteten av hans fnask och andra anställda hade konton. Dois Medidores såg alltid till att hålla sig informerad om sitt stall och gav bankdirektören en

gratiskväll i månaden i utbyte mot alla upplysningar han behövde om de anställdas konton. Det hade vid enstaka tillfällen hänt att en anställd plötsligt hade mer pengar på kontot än vad personen tjänat i lön. Efter närmare undersökningar visade det sig att personerna inte redovisat alla intäkter till honom. Att stjäla från Dois Medidores innebar självklart hård bestraffning. Alltså. Alltid ha järnkoll på alla. Annars blev man inte långvarig i hans bransch. Det var hans motto.

Lisa hade mycket pengar. Hon skulle lätt kunna försvinna och leva på sina intjänade pengar i tre eller fyra år. Hon hade visat sig vara en av hans bästa luder och drog numera in i runda slängar 150 dollar per kund. Hon gjorde ett snitt på sex kunder om dagen. Det var det få luder som lyckades med. Svenskan var onekligen mycket populär.

Hon arbetade 26 dagar i månaden och drog in runt 23,400. Av detta fick hon behålla 20 procent, 4,680 dollar. Sedan betalade han 2,000 dollar per luder och månad, som gick till mat, kläder, el, vatten och sjukhusförsäkringar, som var djävligt dyra för fnasken. Men framförallt kostade den rigorösa säkerheten. Alla jävla vakter som gick och slappade kostade honom en jävla massa stålar. Men säkerheten var avgörande i denna bransch. Alltså drog just detta luder in ca 16,700 dollar åt honom i månaden eller nästan 200,000 dollar om året. Mycket pengar, tänkte han. Hon var en investering han inte ville förlora. Han hade två andra luder som kom upp i samma siffror, men de arbetade på hembetjäningen, åkte hem till extremt rika kunder. Han log och tittade upp.

Lisas ansikte visade inga nya känslor. Bara samma ledsna, oroliga blick som hon anlänt med. Han tänkte på hur svårt det var att läsa av den svenska tjejen som satt framför honom. En brasilianska var mycket enklare, mer hetlevrad, mer eld, mycket lättare att provocera. Det var det egentligen det enda han inte gillade med Lisa, att han aldrig riktigt lyckats avläsa henne. ”Alltså dealen gäller över ett år. Du åker idag, med Roberto och en bil. Du tar med dig, låt säga 10,000 dollar för eventualiteter. Resten behåller jag åt dig. Pengarna du har kvar på banken får du tillbaka om ett år, plus allt det du tjänar

under året så klart, men minus dina omkostnader. Eller så väljer du att stanna kvar ytterligare ett år. Det är en jävligt bra deal som jag erbjuder dig Lisa. Du är en bra, seriös tjej som jag gillar, därför erbjuder jag dig detta. Accepterar du inte kan du gå, utan dina pengar, men tänk också på att du blir ensam, utan min hjälp och utan mitt beskydd. Jag tror att du vet vad det innebär.” Han log sitt charmigaste leende.

Lisa satt bestört och lyssnade på Dois Medidores ord. Hon hade alltid levt i illusionen att hon var fri. Fri att lämna Dois Medidores när det behagade henne. Det hade Mauro tydligt förklarat för henne många gånger men nu förstod hon att så var inte fallet. Okej, hon hade frihet att röra sig och att resa runt landet men hon förstod att hon aldrig skulle få sina besparingar med sig. Vad var det då för mening att arbeta som prostituerad? Hon tjänade fantastiskt mycket pengar, men om de inte var till hennes förfogande kunde hon lika gärna arbeta i en livsmedelsaffär med värdigheten i behåll. Men det var inte så mycket att fundera över nu. Det viktigaste var att ta sig till platsen där Tom eventuellt var. Snabbt. Innan möjligheten gled henne ur händerna. Hon fick tänka på Dois Medidores och hans hot när hon kom tillbaka. Dessutom var det faktiskt bättre att åka med Roberto och egen bil. Fanns Tom där skulle hon omedelbart ta honom med sig till den svenska ambassaden och kräva skydd och biljetter hem. Det var det minsta de kunde göra. Då spelade inte pengarna någon som helst roll. Fanns inte Tom vid adressen så fick hon väl komma tillbaka och tänka ut en flyktplan. Fly med eller utan pengarna. Helst med pengarna så klart. De skulle garanterat behövas för att fortsätta sökandet efter Tom.

”Tack”, sade Lisa. ”Tack så hemskt mycket för erbjudandet Dois Medidores. Vi gör så, precis som du sa. Är det okej om jag åker på direkten? Så ber jag Roberto åka förbi banken så kan jag ta ut pengarna som jag kunde ta med?” Lisa kämpade med sina känslor, kämpade för att hålla tillbaka tårarna. Försöka hålla masken. ”Perfekt, Lisa. Men skit i banken.” Han öppnade en skrivbordslåda och plockade fram åtta små buntar. ”Här.” Han sträckte fram pengarna. ”Det här är 8,000 dollar.”

”Sa vi inte 10,000?” Lisa tittade bort mot glasväggen bakom honom. ”Två tusen kostar det att ta med dig Roberto och bilen. Jag håller i pengarna på ditt konto tills du arbetat ihop skulden. Och i den takten du jobbar så borde den vara betald redan om tre månader. Okej, stick nu och kom snart tillbaka.”

Lisa flackade med blicken. Kämpade för att inte visa känslorna som slogs inom henne. Hon ville skrika ut sin förtvivlan. Nu hade hon helt plötsligt inte ens kontroll över sina egna pengar. En skuld. Tre månaders gratis arbete. Lisa reste sig snabbt ur stolen och gick runt skrivbordet, fram till Dois Medidores och gav honom två snabba pussar på båda kinderna. En vanlig, snabb hälsning. Hon vände på klacken och gick ut genom dörren.

När Lisa gått lyfte Dois Medidores på telefonen och ringde Robertos mobilnummer. Hade han inte anat hat i hennes blick? När hon kom fram och pussade honom på kinderna. Han trodde sig ha sett något i hennes ögon. Hon planerade för flykt. Han var nästan säker. ”Hallå”, svarade Roberto i den andra änden. ”Jag har ett jobb åt dig”, sa Dois Medidores. ”Ett specialjobb som kräver lite extra. Kan jag lita på dig?”

Vägsällskap

Tom gick genom en liten by. Huvudgatan var inte asfalterad. Hårt packad mark. Några få affärer kantade gatan, gamla byggnader i dåligt skick. Hälften såg övergivna ut. Fönster gapade med tomma hål eftersom glas saknades. Färgerna var som vanligt brasilianskt glada men mycket slitna. Gröna, gula, blå nästan hela regnbågen var representerad, slitna och gamla men hela färgskalan fanns enligt kutym där. En man satt på en stol i solen. Det var fortfarande ganska tidigt och kyligt i luften, men han satt i ljuset som en katt som lapar sol, åtrående

värmen. Mannen följde Tom med blicken och nickade neutralt på huvudet när Tom gick förbi. En kärra dragen av en ranglig häst som såg mycket trött och svulten ut. Svanken hade en oroväckande böj och revbenen stack synligt ut ur den beiga pälsen på hästens buk. Mannen som drev hästen gick bredvid. En svart man med en enkel stråhatt på huvudet. Trasiga kläder och mycket smal. Han var lite i samma skick som hästen. En pinne stack ur hans ljusa läppar. Mannen såg trött och sliten ut. Såg ut som om han givit upp. Kärran var lastad med ett par stora höbalar och på väg åt samma håll som Tom. Redan en halvtimme tidigare hade han sett ekipaget. Deras maka takt gjorde att Tom sakta men säkert närmat sig. När de var ut ur byn igen så kom han upp jämsides med dem.

”Hej”, sade mannen käckare än hans utseende utstrålade.

”Hej”, svarade Tom artigt.

”Och vart är du på väg?” Mannen var nästan helt tandlös. En ensam gulsvart framtand blottade sig var gång han öppnade munnen för att tala. Pinnen som han hade i munnen dansade på läppen och utmanade gravitationen.

”Till gränsen”, svarade Tom utan att tveka. Han kände sig ganska säker på att mannen inte hade något med hemmet att göra med.

”Quarai?” frågade mannen. ”Om du ska ditåt så kan vi hålla varandra sällskap.”

Tom gick med mannen under många timmar den dagen. Mannen hette Christo. Hästen och kärran tillhörde hans få ägodelar. Hästen hette Juninho. Efter Christos favoritfotbollsspelare. Hästen hade bytt namn sex gånger under sin livstid. Han bar alltid namnet på den fotbollsspelare som för stunden stod högst i

Christos gunst. Pelé när den föddes, Eusebio, Maradona var några tidigare namn på kraken. Christo hade till skillnad från Jose, Toms barndomskamrat inga som helst problem med att tilldela Maradona titeln som tidernas bästa fotbollsspelare. Fotboll, Tom var som vanligt måttligt intresserad av ämnet. Men som alltid i Brasilien var fotboll det stora samtalsämnet, nästan det enda samtalsämnet. Det kändes skönt att ha någon att tala med, efter all ensam tid på vägarna, så Tom verkade intresserad för att hålla igång snacket.

Senare åt de lunch tillsammans vid sidan av vägen. Christo hade grillat griskött i en liten plastbehållare som han delade med Tom och fick lite sötpotatis och en del av den kvarvarande mangon i utbyte. En trevlig lunch med många skratt. Lite lång i Toms tycke. Han ville komma fram till Uruguay fortast möjligt.

När de två timmar senare gick skilda vägar så skakade Christo allvarligt hand med Tom.

”Så som män gör”, sade han. ”Det var trevligt att ha dig som sällskap och tack för pratstunden. Även om du uppenbarligen inte är ett dugg intresserad av fotboll.” Han log ett tandlöst leende och tillade:

”Jorå det märktes ganska tydligt.”

Tom såg förläget ned i marken. Christo skrattade och klappade honom vänligt på axeln.

”Lycka till. Hoppas allt går väl för dig.”

Snart gick Tom själv igen. Christo och hans häst Juninho svängde av, gick sakta längs den hårt packade grusvägen. Deras krumma ryggar värmdes av solen som emellanåt sken genom molntäcket. Det fanns mycket boskap längs med hagarna vid sidorna av vägen. Enorma inhägnader med vad som många gånger såg ut att vara tusentals djur. De gröna fälten alldeles fläckiga av vitsvarta kroppar. En traktor som skumpade fram långt borta nästan vid horisonten.

Senare på eftermiddagen nådde Tom ett område med trädplantage. Eukalyptusträd stod i massor i ordnade rader på båda sidor av vägen. En evig allé som aldrig verkade ta slut. Han gick i nästan två timmar omgiven av träd. Han hade hört om Eukalyptusplanteringarna. Hört när vakterna vid hemmet talat om dem. Tom hade under de långa arbetsdagarna gått längs fälten vid Hemmet och hört männens samtal när de var i närheten. De hade talat om Eukalyptusplanteringen som en investering. Förmannen hade sagt att han ville köpa sig ett landområde och plantera träden. De växte otroligt fort och var bara efter ett fåtal år klara för fällning. Till de stora pappersmassafabrikerna hade han sagt. Stora vinster på några få år. Hitta en investerare och arbeta de odlade markerna hårt under fyra år. Mycket stålar att tjäna.

Raka rader av tunna höga stockar med ganska få blad som blygsamt letade sig ur grenarna. Tillfälligt dök det upp stora områden som var kalhyggen. Där maskinerna redan varit framme och forslat bort nya förmögenheter till fabrikerna. Kalhyggen, trista att se på. Skräpiga i det annars så vackra landskapet. Grenar och trädstumpar som låg i massor, som lik efter en stor fältbatalj.

När natten föll så satt Tom återigen bakom en byggnad i utkanten av en liten by. Det var vindstilla och mycket behagligare i luften denna kväll. Brasan sprakade livligt framför honom. Han var mätt och belåten. Maten låg redan i magen. Fötterna ömmade men var fortsatt hela. Tom kände sig nöjd. Det hade varit en bra dag med välkommet sällskap en bit på vägen. Det var trevligt att ha fått tala med någon, även om temat varit fotboll. Molntäcket låg tätt över himlen så att inga stjärnor syntes, men syrsor sjöng sin salut likväl åt molnen som åt stjärnor.

Han virade in sig i filten och lade sig ned framför brasan. Flammorna dansade framför hans ögon. Det var en lugnande känsla av att se in i brasans hetta med de mjuka orangea slingorna stigandes ur glödgade kolbitar. Värmande och behagligt. Skönt. Tom sov snart djupt. Hans mamma kom till honom. Hans ängel förde honom till den säkra platsen som hon så många gånger tidigare gjort. Frid. Lugn, oförstörd sömn.

Roberto

När Lisa stängde dörren till Dois Medidores kontor började tårarna strömma ner för hennes ansikte. Men hon höll huvudet högt och fortsatte nedför korridoren. Han hade satt hennes på plats. Visat sitt rätta jag. Nu förstod hon vad det innebar att vara Dois Medidores flicka. Ville hon ge sig av så var hon utan beskydd. Det kunde betyda vad som helst. Men hon var ganska säker på att det betydde det värsta. Hon skulle råka ut för något, han skulle se till att hon råkade ut för något. Lisa förbannade sig själv för sin självömkan. Nu var det inte mycket att göra åt saken. Nu skulle hon leta efter sin son. Det var det enda som var viktigt. Men samtidigt började en plan forma sig i hennes huvud. Hon gick nedför korridoren på 72 Oskulders personalavdelning där Dois Medidores hade sitt kontor. Lisas hjärna arbetade för fullt, bara några få tårar dröjde sig kvar på hennes kinder. Hon började lugna ner sig. Lisa svor tyst för sig själv medan hon gick ned för trappan som tog henne till själva perrongen. Där gick städpersonalen som myror och putsade och städade. Hon gick ned och mot utgången. Jag måste agera snabbt, tänkte Lisa. Jag måste komma härifrån. Lisa torkade hastigt bort de sista blöta strimmorna på kinderna innan hon öppnade dörren som vette mot gatan. Solen bländade henne när hon steg ut i värmen. Hon plockade upp en liten spegel ur sin handväska och granskade sin spegelbild. Med en liten servett torkade hon bort mascararänderna på kinderna. Hon ville inte att Roberto skulle märka att hon gråtit. Hon var lite lätt röd om ögonen och drog upp sina solglasögon för att gömma dem bakom de mörka glasen. Precis när hon var klar körde en bil upp framför henne. Roberto satt i förarsätet och ropade ut genom den nedvevade rutan.

”Tjena snygging. Du och jag ska visst ut på en liten resa.”

Roberto klev ur bilen. Han var nästa lika lång som Dois Medidores men ljus i hyn. Helt skallig liksom hans chef, vilket fick honom att se äldre ut än han verkligen var. Roberto var inte lika korpulent och muskulös som de flesta av Dois Medidores vakter. Men Lisa visste att denna långa seniga kropp hade gått segrande ur de flesta fajter. Han tränade och tävlade i brasiliansk Jiujitsu. Han var Rio de Janeiros mästare och förlorade finalen i Brasilianska mästerskapen endast på grund av att han gått in i tävlingen med två brutna knogar. Lisa gav Roberto två snabba pussar på kinderna och lät hans hand vila på hennes midja en liten stund extra. Roberto höll upp dörren och Lisa satte sig i agerarsätet. Roberto stängde dörren.

”Jaha, vart är det vi ska då. Dois Medidores sade att du hade adressen”, hojtade han medan han rundade bilen.

”Först ska vi hem till mig. Jag ska bara byta kläder lite snabbt.”

”Näe vänta, det sade Dois Medidores inget om.” Roberto sate sig i förarsätet och stängde dörren.

”Men snälla Roberto. Se på mig. Jag är klädd för arbete. Om min son är där så kan jag inte låta honom se mig på det här viset, det går fort. Snälla. Jag ska bara byta om och ta en liten bag med ombyteskläder. Vi kanske måste stanna över någonstans på vägen? En fin flicka som jag måste få duscha och byta om för natten. Hon såg på Roberto med bedjande blick. Han öppnade munnen som för att protestera men Lisa kunde nästan se hur stackars Roberto fantiserade om en hotellnatt med Dois Medidores bästa tjej. Han blick hade vandrat ned längs

hennes hals och fastnat på hennes bröst. Urringning på den röda blusen var djupare än vanligt. Roberto lyfte generat blicken.

”Ok, men det måste gå jävligt fort. Dois Medidores sade inget om något stopp hemma, så jävligt fort. Okej!”

”Visst Roberto, självklart.” Hon lade en tacksam hand på hans lår, mycket nära hans kön. ”Bara snabbt in och ut. Inte ens fem minuter. Jag lovar.”

Lisa skyndade in i sin lilla lägenhet, sprang genast fram till sängen som hon drog åt sidan. Under en lös golvplatta, hennes lilla gömställe, förvarade hon sitt eget och Toms och sina reservpengar. Dois Medidores hade tydligen tillgång till hennes privata konto på banken men pengarna hon gömt hemma var bara hennes. Det var en hel del. All dricks hon fått, både på Skandal och på 72 oskulder. Det var inte alls lika mycket som hon satt in på banken men hon hade lyckats spara ytterligare 14,500 dollar sedan hon börjat prostituera sig. Majoriteten kom från sin tid på 72 oskulder. Hon fick mycket bra dricks på lyxklubben.

Hon stoppade pengarna i sin lilla handväska men ångrade sig. Där låg redan de 8,000 Dois Medidores gett henne. Hon rev till sig en ryggsäck. Ryggsäcken hade ett litet, nästan dolt fack på ryggsidan. Lisa öppnade blixtlåset och placerade ut pengarna jämt i facket så att de varken syntes eller kändes om man stoppade in handen i det stora facket. Sedan fyllde hon ryggsäcken med ett par byxor, två blusar, strumpor, trosor och en liten handduk, tandborsten, tandkräm, schampo och sin parfym. Hon bytte kläder, tajta jeans och en väl urringad blus som var nästan genomskinlig.

Hennes plan var enkel. Resan skulle ta flera timmar, de skulle inte hinna fram och tillbaka under samma dag. Detta betydde att de skulle behöva stanna

någonstans för natten. Hon var ganska säker på att Roberto inte skulle låta henne sova själv. Med eller utan Tom. Då skulle hon förföra Roberto, försöka vinna hans förtroende och vänta till efter akten, förhoppningsvis skulle han somna och hon och Tom skulle få ett tillfälle att sticka. Planen var egentligen löjligt enkel men med massor av brister. Men det var det bästa hon kunde komma fram till på så kort tid. Om något annat dök upp under tiden så var det inte för sent att byta plan. Men hon skulle i alla fall göra sig redo för Roberto med lite oskyldigt sexiga kläder. Hon bytte till bekvämare skor. Ett par vita Nike. en stoppade hon ned i bakfickan på jeansen.

Hon såg sig om i rummet. I hennes handväska hade hon sitt brasilianska id-kort och Visakortet som var bundet till hennes bankkonto. Med dem skulle hon försöka plocka ut sina pengar från ett bankkontor i en annan stad. Hon tog med sig mappen där hon hade fotografierna på Tom och sin bok där hon skrev ned information om hennes sökande. Hon lade även ner ett antal floppydiskar i tryggt förvar i det dolda facket. Det var den senaste backupen från datorn. Datorn kunde hon tyvärr inte ta med sig, det skulle skapa misstankar hos Roberto. På disketterna fanns det mesta av informationen hon förvarade på sin dator. Vilken tur, tänkte hon. Backupen var till för om maskinen gick sönder, då låg informationen sparad där. Hon hade aldrig tänkt sig att hon skulle behöva använda dem på detta sätt. Kläder, , pengar och mappen om Tom. Det var allt. Hon såg sig inte om igen utan gick raskt ut i korridoren, stängde dörren bakom sig och sprang nedför trappen till den väntande Roberto.

Han gick mycket riktigt igenom hennes ryggsäck. Lisa, som lagt ett par riktigt sexiga vita genomskinliga trosor överst, såg nervöst på Roberto som öppnade ryggsäcken. Han tog upp trosorna. Såg suktande på dem, innan han snabbt gick igenom resten av innehållet. Hon log, låtsades bli generad över trosorna. Roberto upptäckte aldrig det gömda ytterfacket.

Resan norrut mot Oliveira gick i hög hastighet på bra vägar. Lisa oroade sig lite över att de skulle hinna både fram och tillbaka samma dag. Men hon ville samtidigt komma fram så fort som möjligt. Tänk om Tom verkligen fanns på den

här adressen. Hennes son. Lille Tom. Åh gud, vad jag saknar dig, tänkte hon. Tänk om vi snart är tillsammans, på väg hem. Lisa andades djupt och gjorde allt i sin makt för att inte visa sina känslor för Roberto. Han fick absolut inte misstänka att hon planerade att fly.

Med eller utan Tom, jag måste bort, bort från Dois Medidores. Hon lugnade ned sig och började tala smickrande till Roberto. Hon strök hans ego medhårs. Talade om att hon sett honom tävla i jiujitsu på tv. Sett honom vinna. Berätta om de gånger hon sett honom ta hand om ovälkomna kunder på 72 oskulder. Talade om hur mycket hon trivdes på klubben. Hur många nya vänner hon fått bland personalen. Frågade om det gick för sig att personalen träffades privat ...

Roberto hade till en början varit tyst, säkert misstänksam. Han kände onekligen till historien om henne och hennes son. Att hon var en orolig mor som spenderade all sin lediga tid på att leta efter Tom. Han var lite obekväm över att han fått uppdraget av Dois Medidores. För det var uppenbart att chefen var orolig för att hon skulle försvinna och att han litade på Roberto och hans kapacitet att skydda och hjälpa Lisa. Men hon visste också att det förväntades av honom att hon skulle återvända till klubben.

Roberto satt tyst under första delen av bilfärden. Han kunde inte sluta fantisera om Lisa. Det fanns gott om vackra kvinnor på 72 oskulder. De vackraste kvinnorna i hela Rio de Janeiro kunde man hitta där. Men de flesta av dem var så förbannat vulgära. Lisa var något helt annat. Lisas oskyldiga utseende, hennes lugna och väluppfostrade sätt och fantastiska kropp gjorde henne till en av de vackraste kvinnorna han någonsin sett. De dagar han arbetade på klubben drogs hans blick alltid åt hennes håll. Haft en och annan fantasi om henne. Och nu satt hon i hans bil. Hon hade till och med eggat upp honom lite innan resans början, lagt sin hand på hans ben. Gett honom långa ögonkast. Lämnat de vita trosorna högst upp i ryggsäcken. Han log åt tanken. Det var så uppenbart. Men sedan hade hon slutit sig, suttit tyst. De hade faktiskt båda suttit tysta, insjunkna i tankar, men Roberto oroade sig inte. Han visste vad som snart skulle hända. Han koncentrerade sig på vägen. Han skulle vänta ut henne. Snart skulle hon börja. Få honom att slappna av.

Hon pratade om Jiujitsu. Hon pratade om hans fighter. Hur hon hade sett honom sköta sitt arbete på 72 oskulder. Efter tre timmar i bilen talade de med varandra som om de vore gamla vänner. Roberto var med, han svarade glatt på frågor. Han hängde med i leken. och Lisa var perfekt. Hon var så snäll och förstående. Hon hade kunskaper om Jiujitsu. Hon talade om hans starka kropp. Hon tog på hans knogar som en gång i tiden varit brutna inför de brasilianska mästerskapen. Hennes händer var det vackraste Roberto någonsin sett. De var så otroligt lena, små smala fingrar rörde hans hårda knogar. Cirkulerade runt, runt. Han nästan stönade av upphetsning. Roberto förälskade sig i denna gudinna som satt bredvid honom. Som tittade på honom med beundran i blicken när han berättade om sig själv och sina bravader. Fan va trevlig, tänkte han. Men jävligt trist det som måste ske.

Casa o Siêncio

Sent på eftermiddagen stod solen stod högt på himlen men det visade sig att de fortfarande hade minst femtio kilometer kvar. Vänliga människor längs vägen

hjälpte dem, gestikulerade och pekade, men de små lantvägarna hade få skyltar. De åkte omedelbart fel och blev tvungna att vända tillbaka trettio kilometer till samma plats de varit vid nästan en timme tidigare. Folk de frågade gav vilseledande uppgifter. De verkade helt enkelt inte veta var Casa O Silêncio låg.

Klockan nio på kvällen stannade de vid en gammal bensinstation och ade på att fråga mannen i kassan när de betalade för bensinen. Han, som så många andra, verkade inte ha en aning men pekade ändå i samma riktning som de tidigare kommit från. Ett problem i dessa trakter var att alla ville hjälpa, även om de inte alls visste var huset låg. Folk de frågade pekade glatt ut fel väg åt dem. Men inne på bensinstationen satt en gammal kvinna i ett hörn och stickade. Hon hade hört deras fråga och sade:

”Det är gamle Leonidas Nacimentos hus.” Lisa kände igen namnet och gick fram till kvinnan som såg upp på henne med sitt rynkiga ansikte, djupa fåror täckte hela hennes mörka anlete. Men hennes ögon var vakna och såg stint på Lisa när hon berättade att hon minsann en gång i tiden, fyrtio år tidigare, hade arbetat åt honom.

”Som hemhjälp. Men vi fick alla sparken när Leonidas kom tillbaka från sin långa konvalescens i Rio de Janeiro. Det var den där hemska olyckan då hans underbara fru och hans lilla son dog. Jag var ung då vet du. Bara tjugo år gammal. Hade inte ens träffat min man. Jag tror det var 1953. Hursomhelst, efter olyckan började han göra sig av med personalen. Jag var en utav de sista kvar på O Silêncio”, sade kvinnan medan hennes gamla händer flinkt rörde pinnarna från och mot varandra. Garntrådarna som föll mot golvet dansade framför henne som två ormar i parningslek.

”Huset hade en gång i tiden varit det finaste i hela regionen och familjen Nacimentos den rikaste. Det föll sakta i glömska”, berättade hon. ”Gamle Leonidas visade sig aldrig mer i staden Oliveira. Men ryktena om hans månatliga resor till Rio de Janeiro spred sig i staden. Ja, det var inget speciellt

med det. Han var ju faktiskt änkling och kunde roa sig bäst han ville”.

Hon såg på Lisa med trött blick. Hon lade undan sina verktyg och tog tag i Lisas händer.

”Men jag tror inte på de historierna. Leonidas, han blev aldrig den samme efter olyckan. Fyra år efter olyckan, dagarna innan jag fick sparken, upptäckte jag av en slump ett fotografi när jag städade hans skrivbordslådor. Det föreställde en pojke i treårsåldern. Det såg ut som hans son, men jag är säker på att det var en annan pojke. Bilden var lite suddig och pojken höll hand med en kvinna som definitivt inte var Leonidas bortgångne fru. Jag tänkte inte så mycket på det då. Men allteftersom åren gått tror jag nästan att han åkte till Rio de Janeiro för att leta efter sin döde son och fru.”

Lisa lyssnade spänt och letade snabbt fram en bild på Tom. Hon räckte över fotografiet till kvinnan. Kvinnan studerade det en lång stund och såg sedan på Lisa med sorg i blicken.

”Är det din son?”

Lisa nickade.

”Och han är försvunnen antar jag?”

Lisa kände en tår rinna nerför kinden ”Ja.”

”Det kunde gott vara lille Joao, de ögonen är nästan identiska.” sade kviinnan och gav tillbaka fotografiet. Kvinnan klappade vänligt på Lisas händer och sade medan hon åter tog upp sina pinnar:

”Jag är väldigt ledsen för din skull. Men du ska veta att Leonidas nog blev galen till slut, att han nog aldrig själv förstod vad han höll på med. Lycka till och jag hoppas verkligen att du hittar din son.”

Mannen som jobbade på bensinstationen var den gamle kvinnans son och efter att han förstått vilket hus de talade om, förklarade han vägen för Roberto. Lisa var chockad, reste sig från sin hukande ställning invid kvinna och gick raka vägen ut till bilen, utan att säga ett ord. Efter några minuter öppnade Roberto bildörren på hennes sida:

”Lisa, du förstår väl att chansen är minimal. Få inte för stora förhoppningarna nu, ok. Lisa svarade inte. Han slog igen bildörren, gick runt och hoppade in i förarsätet. Hon sade fortfarande ingenting utan stirrade rakt fram genom rutan. Han lät saken bero och startade bilen.

Klockan hade hunnit bli tio på kvällen när de körde in på en gårdsplan. Huset var helt nedsläckt. Den enda belysningen var två rörelsekänsliga strålkastare som lös upp gårdsplanen och entrén när de kört fram till huset. Roberto stannade bilen några meter framför den ståtliga entrén . Lisa var redan ur bilen innan Roberto hunnit stanna. Hon gick snabbt fram mot dörren. Roberto hoppade snabbt ut och stoppade henne innan hon nådde fram till entrén. Ställde sig framför henne och blockerade hennes väg.

”Lisa, Lisa! Lyssna på mig Lisa!

Lisa försökte ta sig förbi. Lyssnade inte på honom utan gjorde allt för att nå dörren, började slå på hans axlar och bröst.

”Lisa, för i helvete Lisa! Lyssna på mig!” Han gav henne en örfil. Hon stannade till i rörelsen, skakade på huvudet. Det gjorde inte ont men slaget hade väckt henne ur chocken.

”Du, vi måste ta det lugnt, ok. Vi vet inte vad som kan finnas där inne. Tänk på att vi är mitt ute på landet och ingen vet egentligen att vi är här.” Han höll henne hårt om armarna så att hon inte kunde röra sig och såg henne djupt i ögonen.

”Om den här Leonidas har någon familj eller anställd som varit delaktig i en kidnappning, så kommer de inte bara stå och se på när du kommer in och anklagar dem för både det ena och det andra. Så ta det lugnt, ställ dig vid min sida så sköter jag det här.”

Roberto släppte försiktigt taget om Lisa som lugnt stod kvar. Det var varmt i luften. Nattens djur hördes från den skog som omslöt huset, det doftade starkt av vanilj. En planta som Lisa inte kunde mindes namnet på skänkte natten sina fantastiska dofter. De såg på varandra. Lisa slappnade av. Började åter tänka klart. Hon måste bemästra situationen. Det gällde inte bara vad som skulle möta henne i huset utan även vad som skulle hända efteråt. Jag måste upprätthålla Robertos förtroende. Han måste lita på mig annars är allt förlorat. Med eller utan Tom så måste jag hålla mig till min plan. Annars är allt slut. Hon såg upp på Roberto. ”Förlåt. Du har rätt. Jag har inte sett min son på två år. Det blev lite för mycket att lyssna på kvinnan vid bensinstationen.” Hon tog tag i Robertos arm och tittade upp på honom.

”Du sköter det här Robert.”

Roberto tryckte på ringklockan. Inne i huset spelades en melodi upp. De väntade under tystnad. Inget hände. Han tryckte åter på ringklockan. Efter ytterligare en stund bankade han med knuten näve hårt på dörren. Inget hände. Han gick bort till det närmaste fönstret och tryckte pannan mot det, lade handen som skydd för ljuset på gårdsplanen. Han vände sig mot Lisa och skakade på huvudet. Tillbaka till dörren och bankade på den igen men huset var fortfarande lika livlöst. De gick ett varv runt det stora huset men det såg inte ut att vara någon där.

”Kom. Vi åker. Det är ingen här. Roberto nickade mot bilen.

”Nu när vi ändå är här så kan vi väl ta en titt inuti.” sade Lisa och tittade bedjande på Roberto.

”Jag vet inte. Det kan bli problem om det dyker upp någon”.

”Roberto. Snälla. Det har gått över två år sedan jag såg min son sist. Du måste förstå att jag inte kan åka härifrån utan att veta om Tom varit här, eller kanske till och med är kvar där inne.” Lisa tog tag i Robertos hand och såg honom djupt i ögonen. ”Jag måste veta. Jag har ingenting att åka tillbaka till om jag inte får veta. Förstår du. Jag kommer alltid att undra. Alltid att gräma mig. Jag måste in.” Hon pressade tillbaka tårarna, andades lugnt med djupa andetag för att behålla kontrollen. Efter vad som verkade som en evighet nickade Roberto.

”kom.” Han tog henne under armen och ledde iväg henne i natten.

De stannade vid en altandörr som var helt fönsterbeklädd. Roberto letade en stund i mörkret efter något att krossa glaset med och hittade snart en stor sten. Ett stort kras hördes när Roberto kastade stenen genom rutan. De stod en stund och lyssnade men ingenting annat än skogens ljud hördes. Roberto steg fram och med näven täckt av sin tröja gjorde han hålet stort nog att ta sig igenom. De gick in.

Ut, bort, vart?

Betjänten öppnade dörren för att hämta upp den femårige Tom från hans rum i källaren. Tom satt på golvet och lekte med sitt leksakståg, tryckte det svarta loket framför sig och putade med läpparna. ”Tuuut! Tuuuut!” Pojken var mitt uppe i leken, försjunken långt borta i sin skyddande fantasivärld.

Han hade inte fått komma upp till övervåningen över en vecka. Till en början hade han inte tänkt så mycket på det. Med de få leksakerna han numera hade på sitt rum fick han tiden att gå. Förutom leksakståget fanns där några tennsoldater och ett par leksaksbilar av metall men Toms favorit var definitivt tåget, loket och de två färgglada agerarvagnarna. Tåget som förde honom långt bort. Bort från huset och ända hem till mamma. Till sin ängel.

Betjänten stampade in i rummet, var som vanligt fåordig och barsk. ”Släpp leksakerna och ta på dig en t-shirt.” Tom ryckte förskräckt till. Han hade inte förväntat sig att betjänten skulle dyka upp såhär sent på dagen.

Varje dag hade han suttit med en fin skjorta på sig och ett par ljusa shorts, välkammad och ordningsam. Som vanligt redo om de skulle komma och hämta honom. Han hade inte fått vara uppe på hela veckan men gjorde sig alltid lydigt klar i förhoppningen att få komma ut ur rummet. Han förstod ingenting. Allt hade varit som vanligt, tills han helt plötsligt en dag inte blev hämtad längre. Och så kommer betjänten nu?

Tom lydde självklart. Han tog av sig skjortan och tog på sig en enkel t-shirt. Betjänten tittade otåligt på. ”Skynda på!” När Tom var klar sade betjänten: ”Kom.” Tom gick före ut genom dörren, förvånad, lite rädd. Vad var det som hände? Varför blev han hämtad från rummet så sent på dagen? Men han visste bättre än att fråga betjänten. Även om han var mycket nyfiken. Ibland nästan sprack han av lusten att fråga om saker omkring honom. Men efter många slag, och med ömmande blåmärken på armarna när han brutalt blivit nedsläpad på sitt rum igen förstod han. Tom frågade inte längre. Han var nyfiken men knep igen, väntade tills han kom ned till rummet igen. Där frågade han mamma, diskuterade med sin ängel och fick svar på sina frågor.

De gick upp för den smala trappen men istället för att gå vidare upp till den gamle mannen i salongen, istället för att ta första dörren till höger till tvättrummet för den dagliga tvätten, istället för att tas till köket, den vänstra dörren mitt emot tvättrummet, för en bit mat blev han förd åt andra hållet. De få stegen ledde honom ut.

Tom hade endast fått komma ut på gården vid mycket få tillfällen och då mycket korta stunder. De hade varit de lyckligaste stunderna han spenderat i huset. Han hade sugit åt sig allt han kunnat. Han hade så fort möjlighet gavs ställt sig på knä

på den välklippta gräsmattan och tagit på det fuktiga gräset med sina små fingrar. Han hade andats in den friska luften, sugit åt sig dofterna av blommor och gräs. Fågelkvitter och ljudet av vinden i trädkronorna fick hans lilla hjärna att fantisera om det andra livet han levt innan han hamnat i huset. Livet han levt med mamma, skratten och lekarna. De varma kramarna och de glada ögonen som utstrålade kärlek. Tom grät inte. Han förstod att han då snabbt skulle kastas ned i källaren igen. Istället reste han sig och gick bort till den gamle mannen och satte sig på stolen bredvid hans och satt alldeles stilla. Men egentligen sprang han runt på gården och jagade fjärilar, sparkade boll, greppade nävar av gräs och kastade det så högt upp i luften som hans armar klarade av. Han hoppade på ett ben runt runt, med armarna utsträckta tills han blev alldeles snurrig i huvudet och ramlade ned på gräsmattan på rygg. Han skrattade och skrek ut i luften. Han lekte som en vanlig liten pojke. Han gjorde saker som alla andra pojkar gjorde. Fast han gjorde det i fantasin.

Men den här dagen satt inte den gamle mannen där ute och väntade på honom. Idag stod det en bil utanför dörren. De gick fram till fordonet med gruset knastrande under fötterna. Han hade inga skor på sig och det gjorde lite ont. Små vita, vassa stenar rev det tunna skinnet under hans fötter. Han blev tillsagd att sätta sig i baksätet. Han gjorde så utan att protestera, men det var ont om plats. Bilen var full av tavlor och lådor.

Tom satt förskräckt i sitt säte och försökte förstå vad som hände. Betjänten startade bilen och sakta rullade de bort från huset. Han försökte vända sig om för att se om den gamle stod där men bilen accelererade och huset försvann bakom träden. Han satt tyst i sitt säte, förvirrad och rädd. Ville så gärna fråga men vågade inte. Vart var de på väg? Tom började gråta tyst medan bilen körde vidare.

En liten vit skjorta

När Lisa steg in i huset förstod hon genast att det var övergivet. Roberto som inte längre var orolig för att hitta någon i byggnaden gick före och tände lamporna. Lisa gick från rum till rum och överallt fick hon känslan av att det hade varit ett inbrott i huset. Möblerna verkade vara runtflyttade, skåpsluckor stod öppna och byrålådor var utdragna. Tavlor stod på golvet, precis under de platser där de tidigare ståtligt hängt på väggarna. ”Det har varit inbrott här va?” sade Lisa klivandes över en vält stol. ”Nej, något inbrott har det nästan säkert inte varit”, svarade Roberto från rummet intill. ”Alla dörrar var låsta och inga andra fönster var krossade.” Lisa följde Robertos röst och kom in i ett stort allrum. ”Det verkar nästan som om någon i huset i brådska har letat efter något”, sade han innan han gick vidare till nästa rum. Lisa såg sig om i det stora vackra rummet. Uppe på en fin antik byrå fanns ett antal fotografier som genast fångade hennes intresse. Hon stod länge vid det svartvita fotografiet på den sedan länge döde pojken. Han var mycket riktigt väldigt lik lille Tom. Hon förde handen över munnen, stod så en lång stund, försökte förstå. Roberto stack in huvudet. ”Det finns ingen här och jag ser inget som tyder på att det funnits ett barn i huset.” Det sista sade han som i förbigående och fortsatte snabbt. ”Men på ovanvåningen, i ett bibliotek, hittade jag ett öppnat fack på väggen. Ett kassaskåp. Det såg ut att ha varit gömt under en tavla men tavlan var inte kvar. Bara tavelkroken på väggen. Kassaskåpet var tomt. Någon har tydligen länsat huset på allt av värde. Det finns inget silver, inga juveler. Jag tror att någon som jobbat här, eller på något annat sätt haft tillträde till huset, tagit allt av värde och stuckit så fort han fick höra att ägaren dött. Gubben dog väl för några dagar sedan bara? Då måste det ha funnits minst en anställd i huset. Allt är ju skinande rent och den gamle gubben kunde omöjligt städa och hålla ordning på allt. Nä, jag tror att personalen länsat huset och stuckit.”

Lisa såg på Roberto men lyssnade knappt. Hon lämnade fotografierna och

började metodiskt söka igenom varje rum. Roberto tröttnade fort på att hjälpa Lisa och försökte istället se om han kunde hitta något av värde som eventuellt glömts kvar. Huset var mycket stilfullt. Varje rum var smakrikt möblerat med antika möbler. Många tavlor och fotografier prydde väggarna. I nästan varje rum hängde någon form av kristallkrona. Huset andades rikedom.

Lisa började tappa hoppet om att Tom en gång funnits där. Det kanske var så att den gamle mannen yrat ändå. Han hade säkert varit gammal och senil, låg där i sin ensamhet på sjukhuset och var i behov av uppmärksamhet. Annars borde det ha funnits någon sorts tecken på att det där barnet han pratade om faktiskt hade bott här. En leksak, en liten säng eller några barnkläder.

Hon gick igenom köket och in i ett tvättrum. Inget intressant, varken i hyllorna eller på bänkarna. Hon såg en korg med smutstvätt, stannade vid den och vände upp och ned på den. Där såg hon dem. Två små par byxor, några små skjortor och en hel del underkläder av liten storlek. Hon föll på knä bredvid klädhögen och tog upp en liten skjorta. Det var ett klädesplagg för en pojke på fem år ungefär. Lisas hjärta började pumpa allt hårdare. Hon luktade på den, kände på den. Sedan reste hon sig beslutsamt, fortfarande med skjortan i handen. Han måste väl haft ett rum i huset? Men det fanns inte på övervåningen och inte heller på bottenplan. Det måste finnas en källare. Hon hade inte sett någon dörr som kunde leda ner till en källare. Hon såg sig om i tvättrummet, inte där inne heller, ingen dörr. Då plötsligt slog det henne. Hade hon inte sett en lite dörr till vänster, precis där de gått in, vid den krossade altandörren? Hon småsprang dit. Det krossade glaset knastrade under hennes sportskor när hon gick fram till den lilla dörren. Hon ryckte upp den och upptäckte en smal trappa som ledde nedåt. Hon misstänkte att källaren endast använts av personalen, eftersom den låg vid kök och köksingång, dörren och trappen ned var för smala för riktigt praktiskt bruk.

Lisa tryckte på knappen på väggen och en glödlampa lyste upp trappstegen framför henne. Hon gick snabbt ned för den smala trappan som ledde henne till en smal korridor. Den var cirka åtta meter lång och hade fyra dörrar, två på

vardera sidan. Det var tydligt att källaren inte täckte hela husets yta. Det var därför hon inte sett några källarfönster från framsidan. På baksidan av huset var det fullt med vildvuxna buskar så Lisa hade inte anat att det fanns ett källarplan.

Hon gick fram till den första dörren och öppnade den. Ett pannrum. Två stora svarta behållare. En för oljan och en för elden. Det kunde tyckas ganska onödigt i dessa varma breddgrader med centralvärme men det var en rik familj som ägt huset och de ville med säkerhet hålla värmen även under de få kalla dagar året gav. Hon stängde dörren och öppnade nästa som låg mitt emot. En enkel vinkällare, med en del annat bråte som stod staplat längs med ena väggen. Det fanns inte många vinflaskor kvar. De få som stod där hade samlat ganska mycket damm. Han var tydligen inte en stor vindrickare den gamle mannen, tänkte hon.

Hon stängde även den dörren och gick till slutet av korridoren. Lysröret i taket ovanför hennes huvud knastrade och sände svepande skuggor i korridoren. Hon lade märke till att det var ordentligt städat, det kändes fel. På övervåningen var huset rörigt för att någon gått bärsärkargång i sitt sökande efter värdesaker men utöver det var huset rent och städat. Hon kunde inte förstå att det fanns ordning i ett hus som verkade bära på så fruktansvärda hemligheter. Det var fel. Hon hade förväntat sig kaos. Samma kaos som måste finnas i en hjärna så sjuk. Inte ordnat och rent. Kaos.

Den tredje dörren stod på glänt och hon knuffade enkelt upp den. En liten säng, ett bord med en ensam stol och ett klädskåp mot ena väggen. Det gjorde ont i hennes bröst. Hon fick svårt att andas, kände ett tryck över bröstet, en tung atmosfär när hon steg in. Några få leksaker låg på golvet. Hon kände sig yr i huvudet. Hon såg sig omkring. Hennes hjärna gick på högvarv men hon kunde inte tänka klart. Hon gick fram till klädskåpet och öppnade dörren. Ett fåtal välstrukna barnkläder hängde i en prydlig rad på små galgar. Hon förde handen över dem och dröjde sig kvar på en liten skjorta som hängde längst in i skåpet. En liten, vit skjorta som hon sett förut. Det sista Tom haft på sig när han försvann. Hon tog tag i plagget, ett litet stycke tyg, lätt som en fjäder men för henne kändes det som om någon placerat cementsäckar i hennes händer. Hennes

ben orkade inte bära tyngden utan Lisa föll ihop på det kalla golvet. Hon låg på sidan i fosterställning med skjortan i ett krampaktigt grepp mot ansiktet och grät. Tårarna fullkomligt forsade ned för hennes kinder och vätte ned den lilla skjortan. All kraft hade runnit ur henne.

Hon låg så i en lång stund med tankarna virvlade i huvudet. Det stod helt klart för henne att den gamle mannen, Leonidas Nacimentos, blev galen efter att ha mist sin fru och sitt barn fyrtio år tidigare. Och kvinnan på bensinmacken hade nog haft rätt. Mannen måste ha letat efter sin döde son och när han hittat en pojke som liknat den bortgångne så hade Leonidas helt enkelt kidnappat honom. Hållit honom som sin egen, inlåst i en källare. Hon undrade om det funnits flera pojkar här, innan Tom. Alldeles säkert, tänkte hon. Men vad gjorde han när de blev äldre och de inte längre liknade hans egen son? Tom var fem år gammal, liksom den lille döde pojken på fotografiet. Hon rös och slog bort tanken. Personalen måste ha tagit Tom med sig.

Hon mindes vad Rolando, läkaren, sagt. Att personalen fått order om att se till att pojken försvann. Hennes tankar var i strid. Lätta att ha hittat ett livstecken. Glad nästan euforisk. Tom levde! Men samtidigt orolig. Förskräckt. Var fanns han nu? Vad hade de gjort med honom?

Lisa reste sig från golvet och satte sig på den lilla sängen. ”Tänk Lisa. Tänk.” Nej, att de skulle ta livet av Tom trodde hon inte. Varför riskera med ett mord när det var så lätt att komma undan på andra sätt? Det verkade mycket mera troligt att de bara släppte av Tom i någon storstad. Det fanns så många gatubarn i de brasilianska storstäderna att det skulle vara lätt att dumpa ett femårigt barn utan att någon fick reda på vem som gjort det eller vart barnet kom ifrån. Vad skulle han kunna göra? Berätta för polisen att han bott med en gammal man i ett hus? En femåring som säkert inte hade en aning om vart huset låg. I vilken stad eller ens i vilken provins. Omöjligt. Att mannen tagit honom bort från hans mamma? Vem skulle bry sig om ett förvirrat gatubarn? Nej, Lisa övertygad om att Tom

fortfarande levde och dessutom kände hon på sig att Tom fortfarande gick någonstans i landet. Lisa visste inte hur men hon var säker på att det var så. Hon kände inom sig att hans hjärta fortfarande slog.

Tom levde. Fanns i någon storstad i Brasilien. Säker kunde hon inte vara. Men det kändes rätt. Stackars Tom. Men hon tvivlade inte ett ögonblick på att hennes son skulle klara sig. Han var envis och tuff. Och någon skulle säkert hjälpa honom. Visa honom hur man överlever i en stad. Han hade inget val.

Lisa visste med ens vad hon måste göra. Åka från stad till stad, leta, sätta upp fotografier och ett telefonnummer. Någonstans så skulle någon känna igen honom och ringa till henne. Det var en gigantisk uppgift. Brasilien var ett mycket stort land med många stora städer, med en mångmiljonsbefolkning varav många var oregistrerade fattiga, många som levde på gatan. Men hon hade för första gången efter mer än två år i Brasilien en klar bild av hur hon skulle fortsätta.

Det första problemet var att fly från Dois Medidores och försvinna bort från Rio de Janeiro. Hon behövde inte söka där. Staden var fullkomligt belamrad med fotografier på Tom som hon satt upp under sina två år där. Lisa reste sig resolut ur sängen och gick med bestämda steg mot övervåningen. Hon måste sticka. Nu.

Carlo

Betjänten Carlo hade jobbat hos Leonidas Nacimentos i nästan femton år. Carlo hade alltid arbetat som betjänt åt rika familjer i Brasilien. Han hade fått sparken femton år tidigare efter att ha stulit och sålt en antik liten statyett. En spiral av olyckliga omständigheter och hämndgiriga människor tog hans frihet och krossade den för all framtid. Hans tidigare arbetsgivare som ertappat honom var

tydligen nära vän med antikaffärsägaren dit Carlo gått med sitt byte. Hans före detta arbetsgivare hade dessutom anmält honom till polischefen som var gift med en kusin till Carlos hämndlystna chef. Domaren som hade hand om Carlos fall var kusin till hans förra arbetsgivare och hade dömt honom till sex års fängelse. Carlo orkade inte ens tänka på vilken otrolig otur han haft. Sex år i fängelse för att ha stulit en liten lerklump. Och han skulle dessutom skickas till det ökända Carandirufängelset i Sao Paulo. Sex år i Carandirufängelset var lika med döden. Hans liv var slut.

Men samma dag som han anlände till fängelset kom två män och hämtade honom. Han kördes i bil många timmar inåt landet till de slutligen stannade utanför ett ståtligt hus. Han leddes in i huset där han för första gången träffade Leonidas Nacimentos.

Leonidas Nacimentos satt på en ståtlig brun läderfåtölj i en stor praktfull hall omgiven av kristallkronor, vackra tavlor på väggarna, fotografier i vackra silverramar, vaser, statyetter och persiska mattor som täckte marmorgolvet. Leonidas såg ned på honom från sin tron med en intensiv blick. Då femton år tidigare hade Leonidas varit sextiofem år gammal med höknäsa och djup intensiv blick. Ett svagt ljus i salen eftersom gardinerna var fördragna, vilket gav ett grått sken över hela hallen. En overklig känsla drog över Carlo när han närmade sig Leonidas. Som om han gick i en dröm och fördes fram till en härskare som med ett ord eller bara en nick kunde avgöra ett livsöde. Tanken var på något sätt korrekt. Mannen hade Carlos liv i sina händer. Som Ceasar vid Colosseum med gladiatorernas liv i tummen. Upp eller ned. Han rös av tanken. En utav de enorma fönstren stod öppen och en bris fick gardinen att sakta fladdra. Det gav ytterligare en dimension till mystiken.

Leonidas bröt förtrollningen när han rakt på sak frågade honom om han ville ha anställning på Casa O Silêncio. Carlo, som inte förstod hur Leonidas kunde ordnat hans frigivning, satt tyst och lyssnade på villkoren.

Han skulle få arbeta hårt, det stora huset skulle städas, mat skulle lagas och kläder skulle tvättas. Carlo var uppmärksam på varje ord. Hårt arbete var han inte rädd för. Leonidas förklarade att han behövde en mycket speciell person till sitt hushåll och det visade sig att just Carlo uppfyllde alla Leonidas krav. Men så plockade mannen fram ett dokument som han bad Carlo skriva under.

Jag, Carlo Menetti, är helt på det klara med att pojkarna som bor på Casa O Silêncio har blivit bortförda mot sin vilja och jag tar fullt ansvar för både bortrövandena och för att de hålls i huset mot deras fria vilja.

Carlo tittade frågande på Leonidas som skrattade kort och förklarade att dokumentet självklart aldrig skulle bli offentligt utan endast var en försäkring för Carlos anställning. Mannen behövde detta papper som försäkring för att Carlo inte skulle få för sig att fly. Och ja. Det var sant. De skulle hålla pojkar i huset.

”Men jag lovar dig”, sade Leonidas allvarligt. ”Ingen utav dem kommer att råka illa ut. De ska bara bo hos oss.”

”Och om jag vägrar?” Carlo undvek ögonkontakt, stirrade ner i mattan.

”Då åker du tillbaka till fängelset”, sade Leonidas utan att blinka. ”Men om du börjar hos mig kommer du att tjäna en bra lön. Men framförallt så är du fri att röra dig som du vill på din lediga tid. Inte vara fängslad i Carandiru.”

Han, en dömd brottsling, blev erbjuden en tjänst. Hade han något val? Så han hade börjat jobba åt Leonidas. Det visade sig mycket riktigt vara ett betjäntjobb. Det enda konstiga var just att det alltid fanns en pojke i huset. En blåögd pojke. Han visste inte hur de kom dit. Han ville inte heller veta utan skötte bara sitt

jobb.

Pojken låstes in i rummet i källaren och bara fick komma ut några timmar om dagen när den gamle satt och såg på. Carlo funderade en del på varför den gamle Leonidas kidnappade pojkar som liknade hans son. Leonidas verkade vara klar i huvudet. Han förstod tydligen vad han höll på med. Han förstod att pojkarna inte var hans barn. Men ändå höll han dem i sin källare och satt och glodde på dem när de lekte. Mycket konstigt. Men allt eftersom åren gick så slutade han tänka på det. Jobbet blev rutin. Dagarna blev rutin. Pojkarna i källarrummet blev rutin. När de sedan nådde sex års ålder fick han i uppdrag att köra dem till Sao Paolo eller Rio de Janeiro och släppa dem där. Han hade inga som helst problem med det. Han blev aldrig det minsta emotionellt bunden vid källarungarna. De var en del av jobbet.

I femton år hade Carlo arbetat för mannen innan Leonidas hjärta gett upp. I samma sekund som Carlo fått beskedet om mannens bortgång hade Carlo vänt upp och ned på huset i sitt sökande efter det där dokumentet han skrivit på, den där dagen för länge sedan. Men den gamle hade säkert förvarat det på något annat ställe. Inte i huset. Istället hade Carlo hittat mannens gömställe. Bakom mannens favorittavla, i biblioteket, fann han ett litet kassaskåp. Koden var enkel, datumet då mannens familj dött. I skåpet fann han en liten påse med diamanter, åttiofemtusen dollar men även andra papper, såsom en liten bok med frimärken, några dokument och brev som inte intresserade honom. Hans plan var sedan länge klar. Eftersom han inte hittade dokumentet så måste han fly. Vem som än skötte dödsboet skulle hitta pappret som lade över skulden på honom. En otänkbar sits. Alltså skulle han fly ut ur landet. Till Argentina. Kanske starta någon liten rörelse i Buenos Aires. Lyckan låg i det gömda skåpet. Åttiofemtusen dollar och en påse med diamanter. Diamanterna skulle han värdera i Buenos Aires, sälja dem styckevis. Han var rik.

Bilen han körde skulle han sälja när han närmade sig gränsen. Den stod i hans namn eftersom Leonidas var trött på den gamla Mercedesen som åkte in och ut på verkstaden. Så Leonidas hade köpt en ny liten bil åt Carlo, fem år tidigare.

Han skrev den i Carlos namn för att förenkla för sig själv, så att Carlo själv kunde ordna med pappersarbetet utan att behöva besvära Leonidas varje gång. Han skulle sälja bilen och åka till Argentina.

Förutom pengarna och diamanterna så hade han tagit några små tavlor och ett par värdefulla statyetter. Han hade bilen full. Det enda som störde nu, det enda som stod emellan honom och hans frihet var grabben som satt i baksätet och grinade. Om en timme skulle han vara framme vid Sao Paolo. Han skulle släppa av grabben i någon förort och fortsätta sin resa. Hans sista problem skulle vara borta. Till gryningen skulle han vara framme vid Porto Alegre där skulle sälja bilen och konsten. Med pengar i fickan och diamanter i kalsongerna skulle han ta en buss till Montevideo och därifrån båten över till Buenos Aires. Ett dygn så skulle han vara framme och fri. Femtiofem år gammal med en liten förmögenhet på fickan. Han skulle leva gott sina sista år.

Nya mål

Lisa smög ut från motellrummet klockan fyra på morgonen. Hon hade inte haft några som helst problem med att förföra Roberto. Hon hade lockat honom och själv förvånat sig över hur lätt det gått. Nu låg han naken i sängen och snarkade ljudligt medan Lisa närmade sig bilen med bilnycklarna i handen. Roberto hade lämnat dem fullt synliga på nattduksbordet.

De hade lämnat Casa O Silêncio runt tolv kvällen innan. När Lisa samlat sig och gått upp från källaren fann hon en i det närmaste lyrisk Roberto i full färd med att fylla bilen med de värdesaker han hittat i huset. När hon sa att hon inte trodde att Tom varit i huset hade han inte ens tittat på henne utan glatt fortsatt sitt bärande av tavlor och kandelabrar. När han var nöjd eller rättare sagt, när bilen var full, hade Lisa frågat om de inte skulle ta in på hotell. Att hon var för trött för att sitta i bilen fem timmar. Roberto gav med sig och med ett leende som på en liten pojke steg han före henne in genom motellrumsdörren, trettio kilometer från Casa O Silêncio.

Lisa startade bilen och lämnade motellparkeringen utan incidenter. Hon var inte ens särskilt nervös. Hon visste att en ny etapp av hennes liv nu började. Planen var enkel. Hon skulle köra till Belo Horizonte. En storstad som låg ca 150 km norrut. Belo Horizonte var Brasiliens sjätte största stad med två och en halv miljon invånare men hela storstadsområdet där flera mindre städer med åren byggts ihop var Brasiliens tredje största efter Sao Paolo och Rio de Janeiro. Området hade dryga sex miljoner invånare. En perfekt stad för en kvinna på flykt. Hon hade skrivit ett kort brev till Roberto som hon ställt på nattduksbordet.

Min son lever. Jag måste fortsätta mitt sökande. Ledsen att du råkar ut för det

här. Jag lämnar bilen vid centralstationen i Belo Horizonte. Nycklarna ligger på vänster framdäck. Kram Lisa.

Hon tyckte synd om Roberto. Han kunde aldrig kunna åka tillbaka till Rio de Janeiro. Han kanske till och med blev tvungen att lämna landet. Dois Medidores skulle aldrig förlåta honom för att han låtit henne smita. Roberto hade alltid varit snäll mot henne men det fanns ingen tvekan i hennes agerande. Om Roberto råkade illa ut så var det inte hennes fel. Hon kunde inte stå till svars för att han arbetade åt en man som Dois Medidores.

Bilfärden gick i hög fart. Gryningen smög runt hörnet, fåglarna började kvittra och två timmar senare parkerade hon bilen vid centralstationen i Belo Horizonte, där både bussar och tåg fanns. Eftersom klockan bara var sex på morgonen fanns det gott om lediga parkeringsplatser nära huvudingången och få människor var i rörelse. Roberto skulle inte ha några större problem att lokalisera bilen. Hon tog sin lilla ryggsäck och sin handväska, stängde bildörren och såg sig över axeln. Det fanns några få morgontrötta människor som gick till och från stationen, men ingen var i närheten av henne. Hon böjde sig snabbt ned och placerade nyckeln på det vänstra framdäcket. Såg sig om igen, nöjd. Ingen verkade ha lagt märke till henne.

Fem timmar senare var hon på andra sidan av Belo Horizontes vidsträckta område. Hon var mycket trött. Klockan var elva på förmiddagen och hon hade bara kort nickat till under bussfärden, förutom det hade hon inte sovit på ett och ett halvt dygn. Nu stod hon vid en mindre busstation i väntan på nästa buss som skulle ta henne till Brasilia, huvudstaden. Därifrån skulle hon genast fortsätta till Belem på Brasiliens nordkust. Där skulle hon börja om sitt sökande. Kanske skulle hon börjat i en stad som låg närmare Casa O Silêncio men hon var tvungen att organisera sitt sökande på något sätt. Ta en stad i taget. Från norr till söder. Det fanns över femtio miljoner invånare i de närmaste storstäderna om man räknat med Rio de Janeiro, Sao Paolo, Belo Horizonte och Brasilia. Dessutom skulle Dois Medidores söka efter henne i dessa områden. Därför åkte hon norrut. Sedan skulle hon arbeta sig ned längs med kusten stad för stad tills

hon kom till Sydbrasilien. Det var planen tills vidare. Hon misstänkte att det skulle dröja mer än ett år att åka igenom de största städerna och lägga ut tillräckligt med fotografier och fråga runt på alla större allmänna platser. Om hon inte hittat Tom när hon kom till södra Brasilien så tänkte hon ta det problemet då.

Pengar hade hon nu för att klara sig i minst tre, fyra år. Lisa vågade knappt tro sin lycka då de godkänt ett maxuttag på 10,000 dollar. Banken hade ringt kontoret i Rio de Janeiro som identifierat henne och gav bankkontoret i Belo Horizonte tillåtelse till ett uttag på den summan. De hade sagt att uttaget tyvärr inte kunde vara större om hon inte åkte till Rio de Janeiro och skrev under ett dokument som krävdes för större uttag men Lisa bråkade inte. Hon var mycket nöjd. Det fick räcka. Lisa tänkte inte använda Visakortet mer. Hon ville inte riskera att Dois Medidores skulle spåra henne via hennes bankuttag. Hon gav Visakortet och pinkoden till en hemlös man och sade att han kunde ta ut upp till 2000 dollar med kortet i veckan. Hon ville inte att han skulle ta ut allt under för kort tid. Ett villospår. Hon hoppades att mannen skulle göra som hon sagt. Det skulle förvirra Dois Medidores en tid. Hon log. Nu skulle allt förändras. Hon hade pengar. Behövde inte arbeta på några år utan kunde tillbringa all sin tid åt att leta efter Tom.

Åttahundra kilometer var resan till Brasilia. Hon hoppades kunna sova ut på den tio timmar långa bussfärden. Kvart över elva klev hon på bussen, gick till sätena längst bak. Med ryggsäcken som kudde somnade hon nästan omedelbart efter det att bussen kört från stationen.

Lisa drömde om sin son. Hon drömde om Dois Medidores. Han var mycket arg. Han hotade och skrek. Han försökte komma åt henne. Men i denna dröm olikt från andra drömmar så var det Lisa som kom längre och längre bort. Dois Medidores jagade och sprang efter henne men hur mycket han än sprang så lyckades han aldrig nå henne. Lisas dröm tog henne bort från honom, bort från gatorna i Rio de Janeiro, bort från klubbarna, bort från alla de män hon haft över sig. Hon var fri.

Tack och adjö

De hade lämnat Casa O Silêncio runt tolv kvällen innan. Han hade fyllt bakluckan i bilen med en massa skräp för att förvirra Lisa. Det artade sig perfekt. Ungen fanns inte i huset. Han var säker på att Lisa skulle knulla honom när de tog in på ett rum för natten. Och i bakfickan vilade en skatt. Han var rik. Nu skulle hans liv ta en ny vändning.

Satan vad trött han var på skiten. Alla jävla svin som kom för att sätta på hororna, alla rika jävla snorkiga, egotrippade, tro sig vara bättre-äckel. De trodde alla att de var så jävla mycket bättre än honom. Bara för att han var vakt åt Dois Medidores så var han per automatik dum i huvudet. Alla tog honom och de andra vakterna för idioter. Må vara att de andra mycket riktigt inte tillhörde skaran av oupptäckta snillen. Han orkade inte motbevisa människor längre, jobbat för många år med skityrket. Men han hade lika mycket betalt hos Dois Medidores som om han arbetat som arkitekt eller läkare. För Roberto var det enkel matematik. Som ung hade han varit mycket duktig på kampsport, och inte så populär i skolan eftersom han ofta hamnade i bråk med både lärare och elever. Skitdyrt att plugga vidare. Inga rika föräldrar som pröjsade universitetet. Genom att stå som vakt på en bra klubb tjänade han mer på en kväll än hans farsa som körde lokalbussen gjorde på en vecka.

Under en lång tid hade han planerat att sticka när så plötsligt ordern kommit att ta Lisa ut till vischan. Roberto hade varit attraherad av Lisa sedan första gången han såg henne. Han gillade hennes enkelhet. Hon var rätt. Kanske var det för att hon var svenska. Lugnare till sinnet, inte så förbannat temperamentsfull som hennes latinska motsvarigheter.

Han hade spelat med. Lät henne tro att hon hade kommandot, lät henne slappna

av. Han hoppades och trodde på att hon skulle ta steget bort från skiten. Men han visste inte med säkerhet. Inte ett tema man tog upp med en utav Dois Medidores horor hur som helst. Det kunde definitivt slå slint. ”Öh, ska inte du dra från den här smutsen och göra nåt mindre syndigt?” Kanon. Säkraste sättet att hamna med betongdoja på sjöbotten. Nä, det måste hon göra på eget bevåg. Hon måste sticka utan att han blev inblandad.

Sexet var gudomligt. Lisa kunde verkligen sin sak och det var bättre än han någonsin vågad drömma om. Efteråt låg hon vid hans sida. Vackrare än någonsin. Han låtsades snarka. Var väl medveten om vad som pågick när Lisa försiktigt reste sig ur sängen, men han lät henne försvinna ut genom dörren. Han hade avsiktligt lämnat bilnycklarna synliga på bordet och snart hörde han henne köra iväg.

Då satte han sig upp i sängen. Hennes doft låg fortfarande kvar i rummet. Fan, han hade inte kunna låta bli att låta henne förföra honom.

Han sträckte sig efter sina byxor som låg på golvet. I sin bakficka vilade en skatt. Kassaskåpet i huset var tomt, länsat på värde. Men på golvet låg en liten bok. En svart liten telefonbok. Han hade öppnat den, och genast hade något fallit till golvet. Ett genomskinligt plasthäfte med frimärken. Sex frimärken inklämda i en liten plastmapp. En riktig skatt.

Robertos farfar hade samlat frimärken, och det hade utformat Roberto till lite av en expert på ämnet. Hans farfar hade ägt ett exemplar som var från början av århundradet. Från den första serien som trycktes i landet. Ett ganska så rent exemplar. Robertos farfar berättade att frimärket var värt etthundrafemtio dollar. En fantastisk summa pengar för den då trettonårige Roberto. Nästan en förmögenhet. Farfaderns berättelser om de fantastiska märkena som cirkulerade runt om i världen fascinerade honom. Roberto blev hänförd av tanken på att hitta en förmögenhet på ett brev. Inte inuti brevet utan utanpå, en liten obetydlig klisterlapp. Fantastiskt. Intresset hade grott och han snappade upp information

om antika saker och tyckte sig ha ganska bra koll på området. Han hade självklart läst om den unika treskilling banco. Ett ganska grovt misstag som 1855 fått det i normala fall grönfärgade svenska treskilling- frimärket att bli tryckt på gult papper. Värde: 2,3 miljoner dollar 1996. Bara ett år sedan hade det sålts. Han hade koll på frimärken, Roberto hade koll på läget. Frimärken och antikviteter var hans ion och han spenderade sin fritid med att söka antikviteter i Brasiliens inland. Köpte billigt av gamla behövande personer som bodde på stora gårdar som innehöll bortglömda skatter, möbler och konstverk som han därefter sålde av på auktioner. Men han hade aldrig hittat ett frimärke värt att ödsla tid på. Letat men aldrig hittat. Förrän nu.

Ur en liten svart bok, i ett öde hus, långt in i landet. I hans Brasilien av alla ställen, fann han sin skatt. Two pence Post Office Mauritius 1847, och en knappt använd two cents Hawaiian Missionary från 1851. I häftet fanns ytterligare fyra frimärken som han inte kände till. Den gamle mannen Leonidas hade tydligen haft ett brinnande intresse för frimärken eller också såg han märkena som en investering. Senast han kollade var de två märkena värderade till nästan en miljon dollar. En miljon dollar. En helt makalös summa pengar. Och då var kanske de fyra andra i häftet, de han inte kände till, värda ytterligare en hel del pengar. Han var rik helt enkelt. Men han måste bort från landet.

Roberto hade tänkt sticka i vilket fall som helst. Hans välbetalda arbete hos Dois Medidores och hans lukrativa sidoprojekt med antikviteterna hade hans förmögenhet sakta men säkert växt till över tvåhundratusen dollar. Det var ganska mycket pengar i Brasilien. Men Roberto kunde inte visa att han var förmögen. Allt för många i hans umgängeskrets hade snabbt tagit hand om både honom och hans stålar. Nä, Roberto förstod att det bästa var att dra, sticka från Brasilien. Han var innerligt trött på allt våld och skit på gatorna. Att ständigt behöva se sig om bakom axeln. Livet skulle inte behöva vara så.

Roberto log där han satt på sängkanten och tänkte på sin framtid. Han läste brevet som Lisa lämnat honom. Önskade henne lycka till i tanken. Han behövde inte bilen. Tavlorna och den andra skiten han lastat den med var bara för syns

skull. Med sitt Cayman Island konto på tvåhundratusen var det bara tack och adjö Rio de Janeiro. Tack och adjö Dois Medidores och hans jävla temperament. Tack och adjö Brasilien. Via Mexico till USA. Sälja sin skatt mycket billigt kanske fem, sexhundra tusen dollar. Placera stålarna på säkra räntebärande papper, sju procent. Ligga lågt men leva bra. Tack och adjö!

Quarai

Tom såg skylten och vågade knappt tro sina ögon. Den lilla landsvägen av grus han gick på tog slut vid en stor trafikerad och första gången asfalterad väg. Quarai 10 km. Uruguay 14km. Han stod med ett brett leende och sög in informationen. Snart skulle han vara framme.

Det hade tagit nästan sex dagar att ta sig såhär långt. Till en början hade färden varit skrämmande, han kände sig jagad, maten hade tagit slut och hungern kopplat ett starkt grepp om honom. Men vändningen kom när han träffade Fernando och tog emot av hans mat, husrum och omtanke. Värkande fötter med blåsor och hårt skinn undertill var det enda bestående problem han haft.

Kraftiga regnmoln täckte skyn. Det var bara en tidfråga innan skyfallet skulle vara över honom. Landskapet hade det där typiska grådaskiga skenet som precis innan ett regn. Som om skenet i sig genererade regnet. Det var en hel del trafik på vägen. Inte alls lika ensligt och fridfullt som under hans tidigare dagar på färden. Men Tom välkomnade oväsendet. En kontrast mot det lugna han upplevt fram tills nu. Skönt att se liv och rörelse. En bekräftelse på att han hållit rätt riktning under sin långa marsch.

Fjorton kilometer kvar, tänkte han. Bara lite drygt två timmar till och sedan är jag över gränsen. Tom förstod att han inte kunde gå över den vanliga

gränskontrollen. Han hade inget . Han hade ingen dokumentation över huvud taget. Christo, hans färdkamrat, hade rått honom att leta upp kontrollen sedan gå längs med den stora floden tills han hittade en lucka. Han visste att de båda länderna delades av en bred flod. Självaste landsgränsen var hundratals kilometer lång. Brasilien på ena sidan. Uruguay på den andra. Han skulle följa Christos råd och leta efter ett ställe där han kunde simma över. En okontrollerad plats. Han gick med raska steg mot Quarai.

Staden Quarai var en liten gränsstad på tjugotusen invånare. Liknande de flesta brasilianska småstäder bestående av en stadskärna, där finare renoverade kolonialbyggnader stod längs en aveny i ordnade rader. Längre bort från centrum stod liknande byggnader målade i glada, varma färger men i mycket sämre skick, ofta helt förfallna. Men många familjer trängdes ändå i dessa palats från svunna tider. Utan vatten och i många fall till och med utan el. Vackra att se på men ingalunda bekväma att bo i.

Tom gick på huvudavenyn under ett kraftigt skyfall som börjat en timme tidigare och såg på elektronikaffärer och klädbutiker som gav erbjudanden åt suktande människor. Folk stod och trängdes under markiser i försök att undkomma regnet. Stora majestätiska träd kantade trottoarerna och gav de smutsiga gatorna välbehövlig grönska.

Han gick längs med gatan, men sökte inte skydd från regnet. Ingen idé, tänkte han. Jag är redan genomblöt. Längre fram, kanske trehundra meter bort tog staden abrupt slut vid en gränskontroll. Höga murar och taggtråd spärrade av ett stort område mellan två nationer där välbeväpnade gränsvakter med bister uppsyn genomsökte erande grundligt. Han hade hört att det var ett område med mycket drogtrafik. Med Argentina bara några hundra kilometer bort och Paraguay ytterligare en bit bort. Det var tydligt att gränsen var en het punkt för fyra nationer, med enorma drogproduktioner och kraftig konsumtion. Strax efter kontrollen låg floden. En bro med dubbel fil gav tillträde till andra sidan. Floden visade sig vara cirka hundra meter bred, mycket strid och väl bevakad. Galler längs med flodens båda sidor syntes så långt ögat nådde. Tom hade först gått ned

och tittat på hur det såg ut. Det skulle visa sig omöjligt att korsa vid tullen. Utan papper, inget att ens tänka på. Han hade vänt tillbaka till staden.

Hungern drev honom till en sidogata med andra typer av affärer än vid avenyn. Mindre gator, mindre affärer, mindre folk. Han sökte efter en typisk livsmedelsaffär. I Brasilien finns det en i varje gathörn. Små hål i väggen med de essentiella varorna och ofta hade affärerna nästan halva butiken på gatan. All frukt och grönt stod radade i lådor och i vissa fall även bröd, ägg, ris och liknande basprodukter.

Mycket riktigt behövde han inte gå långt. Redan ett kvarter från huvudavenyn såg han en stor affär med många olika härliga frukter som glänste inbjudande i sina lådor. Regnet som vräkte ned gjorde tyvärr att det inte fanns mycket folk på gatan. Än mindre i affären. Det var mycket lättare att norpa till sig något ur lådorna när det var trängsel. Han funderade en stund över att leta sig till ett annat mer välbesökt ställe men insåg att vädret inte skulle hjälpa honom vid nästa handelsbod heller. Dessutom var hungern svår och han ville han vara över i Uruguay innan kvällen.

Ett snabbt utfall, gå kvickt fram och tillbaka. Ingen skulle märka något, tänkte han. Han stålsatte sig och gick framåt, lade sitt sikte på en knippe mogna bananer och några brödbitar som låg under regnskyddet av korrigerad plåt. Han såg mot affären, två män stod och diskuterade något vid dörröppningen. Regnet smattrade öronbedövande mot plåten. Han hörde inget av det som sades vid dörren. Männen stod kanske fyra meter bort. Han gick snabbt fram och slet till sig ett litet knippe med fyra bananer och nästan i samma rörelse greppade han tag i en liten brödlimpa. I samma ögonblick skrek en utav männen åt honom. – Tjuv! Stanna!

Tom såg upp på mannen som redan tagit ett steg emot honom, han vände snabbt på klacken. I en snabb rörelse slängde han ned bananerna och brödet i sin säck.

Han slängde den under armen och sprang så fort han kunde ut i regnet. Han hörde tunga steg tätt bakom. De var mycket nära. Han sprang ned och bort ifrån huvudavenyn. Det skulle finnas flera poliser på huvudavenyn, tänkte han och sökte med blicken efter smågränder. Men gatorna var ordnade efter raka kvarter. Inga gränder att springa in på och gömma sig vid. Han sprang så fort hans fötter bar honom. Situationen var inte ny för honom. Många gånger hade han haft förföljare efter sig när han bodde på gatorna i Sao Paolo. Han hade stulit mat. Stulit någon leksak. Retat upp någon av de äldre pojkarna, eller helt enkelt blivit jagad av ingen som helst anledning. Tom kände till en början sig ganska säker på att lätt kunna villa bort de två männen. Förföljarna var äldre och överviktiga, han var ung och stark. Det var halt på gatan och Tom halkade nästan omkull när han girade in på en sidogata. Männen som nu var nästan trettio meter bakom honom fortsatte dock utan att verka tröttna. Det låg en del sophögar längs med gatorna men ingen riktigt bra plats att gömma sig på. Männen skrek inte längre utan joggade tyst och resolut efter honom. Det var skrämmande. Tom gillade inte att de var tysta. De som skrek och gapade var de som brukade göra en minst illa om de fick tag på honom. ”De som ingenting sade skulle man vara rädd för.” Det hade en gång Gorge hans hallik sagt. ”Skrävlaren och stormunnen låter du tala, var rädd och uppmärksam på den som inte säger något.” Tom svängde av till vänster, kom in på en gata och såg till sin förskräckelse att den tog slut vid en stor fabriksbyggnad. Han kunde inte vända tillbaka nu. Han var fångad i en återvändsgränd.

Drunkna

Tom kämpade för livet i det kalla vattnet. Han försökte med sina sista krafter ta sig upp till ytan men vattnet drog honom nedåt och han sögs mot bottnen. Inte blev det lättare av att hans högra arm vägrade röra sig. Den låg som en död bit kött, obrukbar i kampen mot vattnet. Han visste inte riktigt vad som hänt. Han hade kvicknat till av att han hamnade i det iskalla vattnet och upptäckt att hans vänstra arm inte ville lyda honom. Han antog av den konstiga vinkeln i armleden och uppe vid axeln att den både var bruten och ur led men konstigt nog gjorde det inte särskilt ont. Adrenalinet pumpade vilt i hans ådror och gav det mörbultade nervsystem en tillfällig respit.

Han lyckades nå ytan och sög in så mycket luft han kunde innan floden åter kopplade greppet och rullade över honom i det strida vattnet. Tom hade aldrig varit så rädd. Han kände att han var på väg att förlora. Det gick inte längre att kontrollera kroppen i det våldsamma vattnet.

Han mindes inte hur han hamnat här. Kunde inte foka tankarna medan han spottade vatten, slet i tyngden runt honom med sin friska arm. Sparkade med benen för att försöka hålla huvudet ovanför ytan. Det var en fråga om ren överlevnad. Om att fortsätta andas.

Fler gånger dunsade hans kropp mot stenar på flodens botten men han hade inte balans nog för att ta spjärn med benen och skjuta sig upp till ytan. Det värkte mest överallt, förutom i just armen som skumpade slakt vid hans sida. Plötsligt fick han huvudet ovanför vattenytan. Tom drog ett djupt andetag. Den sprängande smärtan i lungorna avtog, han andades kvickt ut och tog ytterligare ett djupt andetag och syre pumpades in i systemet. Det tredje andetaget blandades med vatten. Han drogs åter ner under ytan.

Det kändes som om hans lungor skulle explodera. Tom sprattlade med benen men det fanns inget att ta spjärn emot. Han fäktade med sin friska arm. Paniken växte. Kräkreflexen snörde hans strupe och han drog in ännu mer vatten när reflexen öppnade munnen för syreintag. Lungorna fylldes med vatten. Han skulle dö. Han visste det. Det svartnade för ögonen. Ljusstarka blixtar lyste upp hans medvetande några få gånger. En ängels bild sken upp i hans huvud. Hans ängel. Mamma. Hon grät. Hans kropp skakade till. Tom förlorade medvetandet. Hans livlösa kropp fortsatte våldsfärden nedför floden.

Fiskelycka

Det regnade. Ramon satt på en sten vid flodkanten och fiskade när han såg något tjugo meter ut i vattnet. En pojke, med huvudet knappt över ytan, såg ut att kämpa för livet i det kalla vattnet. En arm bröt vattenytan i ett försök att hålla kroppen uppe. Snart försvann pojken under vattenytan igen.

Ramon lämnade sitt fiskespö och följde halvspringande pojkkroppen där den rusade fram under vattenytan. Där. Flöt som en mörk skugga precis under vattenytan. Han följde kroppen, letade efter ett ställe att hoppa i och försöka få tag i pojken. Kroppen flöt ungefär femton, tjugo meter ut, inte särskilt långt. Men om han hoppade i för tidigt och inte orkade simma ikapp så skulle pojken sannolikt dö. Om han inte redan var död. Kroppen såg livlös ut.

Ramon ökade takten. Han måste hinna ut i vattnet innan pojken nådde fram. Han sprang så fort han kunde. Föll nästan, halkade till på de blöta, glatta stenarna som kantade floden. Efter cirka tvåhundra meter hoppade han i vattnet, han stannade upp för att slita av sig skorna när han kom på sig själv att det skulle bli omöjligt att ta sig ut i vattnet med skor på fötterna. Ramon kastade upp dem på land och började simma så snabbt han kunde.

Ramon var femtiotvå år gammal men mycket stark för sin ålder. Han tog kraftfulla simtag i det iskalla vattnet. Snart var han ute i banan där pojken färdades, och det dröjde inte mer än ett par sekunder innan de kolliderade. Han famlade efter den livlösa pojken. Fick tag i pojkens t-shirt. Kämpade en stund för att inte tappa greppet. Vände kroppen i vattnet så att han fick ett bättre grepp. Tack gode gud att det bara är en liten pojke, tänkte han, när han kände strömmen nästan slita kroppen ur hans grepp. En vuxen hade jag aldrig orkat hålla.

Han fumlade en stund till för att få kroppen över sig som i en simräddningsmanöver. Det var svårt i det livliga vattnet som hela tiden hotade att dra dem båda med sig. Efter en stund var han nöjd med sitt grepp och sin

position i vattnet och påbörjade simningen tillbaka. Det visade sig vara jobbigare än han förväntat sig. De få metrarna in till flodkanten kändes som mil i det vilda vattnet. Ramon kämpade allt han orkade och lyckades slutligen ta sig i land. Han var helt slut. Kippade efter luft men förstod att det nu var mycket bråttom. Pojken hade varit avsvimmad i mer än fyra minuter och förmodligen utan syre lika länge. Han hivade upp pojken halvvägs på de blöta stenarna och lade honom på rygg. Han ryggade förvånat tillbaka när han såg skadorna i pojkens ansikte. ”Herre gud”, flämtade han. Pojken hade en sprucken läpp varifrån det blödde ymnigt, båda ögonbrynen var spruckna, ett djupt jack i pannan och ett stort skrapsår täckte hela den vänstra sidan av ansiktet. Han hade inte märkt något i vattnet då blodet hela tiden sköljdes bort av vattnet. Pojkens högerarm var mycket illa tilltygad. Bruten på minst ett ställe och axeln ur led. Dessutom var pojken svagt gul och grön från något som liknade gamla skador. Han skakade av sig chocken och började mun mot mun-metoden. Nu var det bråttom. Ramon blåste in luft i munnen på pojken fyra, fem gånger sedan upp på knä, två handflator mot bröstet. ”Eeeett, tvåååå, treeee, fyyyyra, feeeem.” Han gick åter ned mot munnen, luft in i munnen, andas in, luft in i munnen, andas in, luft in i munnen, andas in, luft in i munnen. Upp på knä igen. ”Eeeett, tvåååå, treeee, fan också! Kom igen grabben. Kom igen nu för helvete. KOM IGEN!” Ned igen, luft in i pojkens mun, andas själv in, luft in i pojkens mun, andas själv in, luft in i pojkens mun, andas in själv, luft in i pojkens mun. ”Du får för fan inte dö nu.” Han fortsatte metodiskt sin behandling.

Plötsligt hostade pojken till och spydde vatten. Han låg fortfarande avsvimmad, ögonen stängda. Men hade börjat andas själv. Ramon lade sig utmattad bredvid pojken, han var helt slut.

När han återfått lite kraft reste han sig, hittade sina skor längre upp vid

flodkanten satte på sig dem och joggade tillbaka till sitt fiskespö och sin fiskelåda. Han tog den tjockaste fiskelinan han hade, en sax och den rena fisketrasan. Väl tillbaka började han lite mer noggrant undersöka den avsvimmade pojken. Han var inte säker på att floden var ensamt ansvarig för pojkens alla skador. Axeln och den brutna armen. Det var för allvarligt. Skadorna i ansiktet kunde ha kommit från floden, men det var lite för många och koncentrerade till just ansiktet. En och annan bula och något öppet sår kanske. Men det här var något annat, tänkte han. Pojken hade med all säkerhet blivit illa misshandlad, och sedan antingen blivit slängd i floden eller själv ramlat i.

Med hjälp av fiskelinan och trasan, som han rev i avlånga remsor, surrade han fast pojkens brutna arm så att den fick stadga och vilade mot den lilla kroppen. Han hällde några handfulla skopor flodvatten över pojkens ansikte och torkade försiktigt bort blodet. Sedan lade han en fuktad bindel över pannan, där den största skadan var. Pojken skulle behöva stygn både i pannan och över läppen, kanske till och med över det ena ögonbrynet. Men pannan blödde mest. Han lät resten vara. Det skulle bli en lång promenad till bilen. Han plockade försiktigt upp pojken och förvånades över hur lite han vägde. I vattnet hade kroppen varit tung men nu vägde den magra pojkkroppen nästan ingenting.

Han gick mot bilen. Efter första kilometern satte Ramon ned pojken och vilade sina ömma armar. Det hade slutat att regna men kylan låg kvar i luften. Han andades djupt. Han var andfådd, dygnsur, fötterna skavde i de fuktiga skorna. Han lyfte försiktigt upp pojken över axeln igen och fortsatte sin tunga färd på den upptrampade stigen som tack och lov var ganska bred och fin, utan alltför många stenar och rötter. Tankarna sökte sig hela tiden till pojken och hans öde. Vad hade hänt med honom? Hur hamnade han i det kalla vattnet? Varför var han så illa tilltygad?

Ytterligare tjugofem minuter och två korta stopp senare var Ramon framme vid bilen. Han var helt slutkörd trots att han tyckte sig vara ganska vältränad. Han tog långa promenader varje dag, praktiserade Tai Chi varje morgon och boxning flera dagar i veckan. Femtiotvå år gammal men uthållig och stark. Hans långa

träningsdagar hade kommit väl till idag. Vältränad eller inte. De sista femhundra metrarna hade varit mycket hårda.

I bakluckan på sin Land Rover Defender hade han en välfylld förstahjälpenlåda. Han plockade fram den lilla flaskan med desinficeringsmedel samt några bandage och plåster. Ramon arbetade kvickt. Han gjorde rent pojkens ansikte. Pojken kved när alkoholen träffade de öppna såren. Pojken öppnade ögonen, stirrade med förvirrad, rädd blick på honom och försökte resa sig. Hans skrik, då han försökte använda sin fastsurrade arm för att komma loss, var hjärtskärande.

”Ta det lugnt”, sade Ramon. ”Du är trygg hos mig. Jag är läkare. Jag ska ta hand om dig.” ”De fick tag i mig”, yrade pojken på portugisiska. ”Det var ju bara lite mat.” Tårar började rinna ned för hans kinder. ”Bara lite mat … jag var så hungrig.” ”Sssssshh”, lugnade Ramon. ”Bara lugn, allt kommer att bli bra”, sade han på sin bästa portugisiska och strök pojken över pannan. ”Sssshhh.” ”Bara lite mat”, fortsatte pojken. ”De slog mig.” Han skakade till av gråten. ”De slog mig så mycket, jag var så hungrig.” Ramon stoppade ett starkt smärtstillande piller i pojkens mun och hällde på med lite vatten från en flaska. ”Ssssshh, prata inte mer nu, allt är bra, du kommer snart att bli frisk, sssshh.”

Pojken såg upp på honom med sina blå ögon. Han verkade lugna ned sig och sade inget mer. Ramon lyfte försiktigt in pojken i bilen, lade honom ner längs med de tre sätena där bak. Han kopplade på två säkerhetsbälten, både över och under pojken som gnydde lite. Ramon tänkte på hur modig han var. All beröring måste göra ont utav bara helvete. ”Nu ska vi ta en bilfärd på femton minuter hem till min klinik. Det blir lite

guppigt i början, men bara tills vi kommer ut till den stora vägen, sedan går det fort. Så ta det lugnt bara så är vi snart framme, okej?”

Trots att Ramon körde så försiktigt han kunde så skakade bilen på den håliga grusvägen. Han slängde med jämna mellanrum blickar över axeln. Pojkens ansikte var sammanpressat i en grimas av smärta men lät inte ett ljud komma över läpparna. Han bara låg där, fokad, som om han försökte tänka på något annat. Han förundrades över grabben. Vilket mod. Vilken självbehärskning.

Ramon bodde tio kilometer söder om staden Artigas, som gränsade mot Brasilien och Quarai. Huset låg etthundrafemtio meter från huvudvägen med privat ingång. Två stora skyltar skvallrade om vad som fanns vid huset. Ett stort rött kors informerade om en läkarmottagning och på den andra stod ”veteranbilsrenovering”. De saktade in framför ett tvåvåningshus i trä. På övervåningen hade han sin bostad men det nedre bottenplanet, som hade betydligt högre till tak än som på ett vanligt bostadshus, bestod av två lokaler. Den större, som upptog två tredjedelar av ytan, var en avancerad bilverkstad och den mindre var en läkarmottagning.

Ett flertal veteranbilar stod parkerade framför huset, de flesta i mycket dåligt skick men ett par strålade i fulländad glans. Huset och gårdsplanen omgavs av en välskött, en hektar stor tomt. Bakom Ramons hektar låg en stor ganska hög kulle som var täckt av skog. Något som ingen visste var att Ramon också var ägare till de ettusensjuhundra hektar skog som täckte kullen och den bakomliggande dalen. Han hade valt att hålla det hemligt och hade ägarskapet via ett bolag registrerat i Buenos Aires. Folket i trakten trodde det var en rik argentinare som ägde marken och det ade honom perfekt. Han sade sig vara skogsvaktare åt marken, vilket var mycket bekvämt för honom. Han kunde då gå, jaga, fiska i den lilla floden, hugga ved, göra vad han ville med landet och ingen misstänkte att han ägde det.

Ramon parkerade sin Land Rover utanför ingången till läkarmottagningen. Han

hoppade snabbt ut och skrek: ”Eugenia! Preparera britsen, jag har en skadad i bilen!” Han öppnade bakdörren och såg att pojken fallit i sömn. De starka tabletterna hade börjat verka konstaterade Ramon. Han tog försiktigt ut pojken ur baksätet och bar honom in på mottagningen där Eugenia mötte upp med britsen. De hjälptes åt att få pojken upp på britsen. ”Vad i herrens namn har hänt med den stackars pojken? Bilolycka? Undrade Eugenia. ”Det är en lång historia. Vi tar det sen.” Ramon såg allvarligt på henne. ”Nu vill jag få av honom de våta kläderna. Han är nedkyld och måste få torra varma kläder. Och så vill jag röntga honom så fort som möjligt. Hans högerarm är mycket illa tilltygad, jag måste veta om något annat har gått sönder. Och ja just det!” Sade han då han mindes. ”Han är brasiliansk.”

Eugenia såg på honom med frågande blick, men sa inget. Hon förstod när frågor inte skulle ställas. De hjälptes båda åt med att klä av pojken. Såg de gamla blåmärkena som låg under de nya skrapsåren. De utbytte en blick. Ramon ryckte på axlarna åt Eugenias undrande uppsyn. De torkade av pojken, och klädde honom i läkarmottagningens kläder, de var rena men lite för stora. Eugenia tejpade om pojkens läpp som blödde. Sedan tog de in honom till röntgenrummet.

För en brödbit

En återvändsgränd. Det regnade så kraftigt att han först inte hört att floden som delade upp Brasilien och Uruguay rusade fram precis bakom fabriksbyggnaden. Nu var han fast. Stod inne i ett av rummen i den öde byggnaden och stirrade ned på floden, femton meter längre ned. Han funderade på att hoppa, hans mål var ju trots allt att korsa floden, komma över till andra sidan. Uruguay. I samma stund som de båda männen dök upp ångrade han sig. Han var osäker på om han skulle

klara fallet oskadd. Att försöka simma över floden skadad skulle inte gå. Det förstod han. Han bestämde sig för att försöka prata med männen, ursäkta sig. Och om han måste ta stryk så fick det vara så.

Han upprepade det gång på gång, att han inget hade att göra med det lokala pojkgäng som terroriserat affärsägaren. Men männen var obönhörliga, de slog och slog. Ett knogjärn på en av männens näve öppnade hans panna, ögon och läpp. Sedan sparkade de honom, där han låg på det smutsiga golvet och försökte skydda sitt förstörda ansikte. Tom tappade aldrig medvetandet. Han blev illa slagen. Men inte värre än att han fortfarande hade huvudet klart. Männen var inte ute efter att ta sönder, de var ute efter att märka honom, de slog där det skulle synas, på ansiktet. När de var klara så lyfte de upp honom och kastade ut honom genom fönstret. Tom som fortfarande var hopkurad med armarna skyddande framför ansiktet, hann knappt märka vad som hände. Han flög genom luften i vad som verkade vara en evighet medan han skrek för full hals. Rädsla. Floden närmade sig. Han försökte vrida på kroppen men landade i vattnet med högerarmen först. Det var inte mer än halvmetern djupt. Han tappade genast medvetandet då armen knäcktes och hoppade ur led vid axeln. Smärtan så intensiv att hans hjärna stängde av.

Det dröjde dock inte länge innan han vaknade till igen med strupen full av kallt vatten. Han hade drivit en bra bit ut i floden. Hans hjärna var dåsig av smärta blandat med adrenalin. Han tog av någon underlig anledning det ödesdigra beslutet att simma över till andra sidan, till Uruguay. Detta visade sig vara ett fruktansvärt misstag eftersom hans ena arm inte var till någon nytta alls utan istället flertalet gånger fick hela hans kropp under vattnet.

Trots att han nu sov tryggt i en varm säng var drömmen obeveklig. Förde honom tillbaka till det iskalla vattnet. Och i drömmen drunknade han, om och om igen. Han svettades. Vred sig på britsen. Kved.

”Jag var bara hungrig, snälla gör mig inte illa. Snälla!” Han grät. Toms

skyddsängel besökte inte hans drömmar. Han var fast. Drömmarna höll honom obarmhärtigt i sitt grepp.

Hon kom inte förrän två dagar senare, då de onda drömmarna slutligen började släppa. Då kom hon på besök. Hans ängel kom till honom i en dröm. Hon var vackrare än någonsin, skimrande vit i hyn med sitt långa nästan svarta hår släppt löst över axlarna. Hon tröstade honom, sade att hans onda resa nu var över. Höll honom hårt och sade att han äntligen var framme. Att han var trygg. ”Tom, var en duktig pojke. Från och med nu är du i säkra händer. Lyssna och lär. Nu är det dags att du får leva som ett riktigt barn, jag älskar dig Tom. Du kommer alltid att finnas hos mig, jag bär dig alltid nära mitt hjärta. Även om vi inte ses igen så lever jag med dig inne i din själ, i ditt hjärta.” Hon pussade honom ömt på kinden och gav honom en varm kram. Sedan släppte hon taget och började glida bort. Tom var inte ledsen i drömmen. Han förstod att hon inte skulle komma tillbaka till honom i drömmarna. Han förstod att det inte längre skulle behövas. Att hans liv nu skulle förändras. Han hade klarat det. Han var framme.

Tom visste inte om det var i staden Artigas han skulle stanna, eller om han skulle behöva ta sig hela vägen ned till Montevideo. Eller han kanske till och med kunde stanna hos läkaren, Ramon. Han visste inte vilket men hans ängel hade sagt att han var framme. Han förstod att hon aldrig skulle ljuga för honom. Han var helt övertygad om att allt skulle bli bra. Han sov lugnt vidare. Han log i sömnen och grät, men det var inte tårar av sorg eller smärta, det var tårar av lycka som landade på kudden.

Uppvaknande

Solen sken genom fönstret och fick de vita gardinerna att skimra änglalikt. Han kisade med ögonen i det kraftiga ljuset. Såg sig om. Kom ihåg var han var. Han

var fruktansvärt trött och öm, men han kände sig lugn och säker. Skyddad. Äntligen framme, tänkte Tom. ”Ahhh, herrn behagar vakna nu.” Kvinnorösten ljöd glatt på spanska. Tom vände sig i riktning mot ljudet. En kvinna var precis i färd med att sätta en spruta med en genomskinlig vätska i hans dropp. Hon var gammal och tjock. Hennes rynkiga ansikte utstrålade vänlighet, och ögonen var fulla av liv. Hon måsta ha varit mycket vacker när hon var yngre, tänkte Tom. ”Hej”, sade han på spanska och kände det hur det stramade om läppen när han log. ”Jag heter Tom.” ”Hej Tom! Jag heter Eugenia. Och det är jag som ska ta hand om dig tills vi får dig på benen igen. Och får bort med gipset på din arm också”, log hon och pekade med ett tjockt finger på hans inpaketerade högra arm. Tom vände blicken nedåt och såg att hans arm var gipsad ända utifrån hans fingrar upp till där axeln. En enorm klump. Han vände blicken upp mot Eugenia igen. ”Vadå, redan imorgon?” Eugenia skrattade gott åt hans kvickhet. Hon hjälpte Tom att sätta sig upp i sängen medan hon svarade: ”Kanske inte riktigt imorgon, men om vi har tur så kanske vi kan ta bort det om en månad.” Hon såg på honom med sitt vänliga ansikte. Log brett innan hon fortsatte: ”Jag måste gå nu men jag finns i rummet bredvid. Jag har några patienter som väntar. Men först ska jag hämta lite varm soppa till dig. Du måste vara hungrig.” Eugenia försvann ut genom dörren innan Tom hann svara. En halvminut senare var hon tillbaka. ”Jag ställer den här”, sade hon medan hon satte ned skålen på ett bord bredvid sjuksängen. ”Behöver du behöver något så är det bara att ropa. Jag hör dig genom dörren. Okej?” Tom nickade.

Så fort Eugenia stängt dörren bakom sig koncentrerade han sig på soppan som spred en ljuvlig doft i rummet. Det var komplicerat att äta med vänsterhanden, han var så van att alltid använda den högra. Men han fick i sig nästan allt. Han kände sig dåsig av den varma buljongen och somnade om igen.

Nästa morgon åt han smörgåsar och varmt te som Eugenia måste ha lämnat strax innan han vaknade. Det gjorde lite ont i armen och från de sår han hade i ansiktet. Han kände sig generellt mörbultad efter att ha åkt på två rejäla kok stryk de senaste tre veckorna. Hans kropp hade knappt återhämtat sig från det första innan han åter skimrade i alla regnbågens färger. Men han kände sig mycket bättre.

Han fick syn på en spegel på väggen, precis vid dörren. Han reste sig försiktigt ur sängen. Stötte upp sin gipsade högerarm med den vänstra och gick dit. Han granskade sig själv. Det fanns inte så mycket mer att se av hans ansikte än en massa bandage och plåster. Plötsligt öppnades dörren och en man klev in. ”Hej!” sade han. ”Jaha, vi känner oss redan så bra. Perfekt! Då kan vi genast flytta dig upp till övervåningen så att stackars Eugenia kan åka hem och sova i sin egen säng i natt.”

Mannen tog bort plåstret som höll i droppnålen. ”Jag hade tänkt göra flytten lite senare men eftersom du är uppe och hoppar så.” Han drog ur nålen och lade på en bomullstuss. ”Böj armen. Tom, var det va?” Tom nickade och gjorde som han blev tillsagd. ”Bra. Jag heter Ramon. Kom.” Ramon gick ut genom dörren. Tom stod förvånad kvar och sade inget. Ramon tittade in igen.

”Tom, jag vet att du talar och förstår spanska, Eugenia har skvallrat, så stå inte där och se dum ut. Är du dum?” ”Nej”, sade Tom efter en kort tvekan och tog raska steg mot dörren och erade den leende Ramon i dörröppningen.

Tom följde efter Ramon förbi en liten läkarmottagning. En liten trevlig och för ovanlighetens skull färgglad yta. Fina målningar prydde väggarna och ett par välskötta plantor bodde i stora lerkrukor. Två väntande patienter satt på två av de antika stolarna som ade perfekt i det fina utrymmet.

De fortsatte vidare in i en liten korridor som avslutades med en dörr. Bakom dörren fanns trappan till Ramons lägenhet på övervåningen. De gick upp för trappan som ledde dem till en mycket stor salong med ett stort öppet kök. Hela ena väggen var en enda stor bokhylla som täckte allt utom två fönster. Genom dem såg man ett stort trädklätt berg. Solens strålar sökte sig in till trägolvet. Bokhyllan innehöll fler böcker än Tom sett under hela sitt liv. De var tusentals volymer överallt. Som ett litet bibliotek. Det till och med luktade böcker där inne.

Salongen hade en stor fin skinnsoffa och en gammal fåtölj, som vette mot en öppen spis av sten. Ovanför spisen fanns en fin gammal tavla som föreställde en stad, gator fyllda av trafik och människor. Lägenheten var enkel men komfortabelt. Några enstaka fotografier på vad Tom antog var Ramons familj stod på en liten byrå bredvid den öppna spisen. En stor hårig matta täckte hela salongsdelen. På salongsbordet som var gjort av tre tjocka väl använda plankor stod flertalet öppna böcker, en kaffekopp och några pennor. Tom gillade genast det han såg. En varm hörna för kalla kvällar, ligga i soffan och läsa fantastiska historier med en kopp varmt rykande kaffe bredvid sig på bordet, medan brasan knastrade, värmde och sände ut ljus och skuggor som lekte kurragömma i taket. Han kunde se sig själv ligga där och njuta. Tom log. Ramon såg på honom med undrande blick.

”Kom vidare här, du får sätta dig i soffan senare om du vill.”

Det doftade gott om kryddor och örter när de gick förbi köket. En stor gammal gasspis stod i mitten. De öppna skåpen var fyllda med glas, tallrikar, kastruller, burkar, kryddor, matvaror och allehanda oidentifierbara varor som Tom aldrig sett förut. I taket hängde kopparpannor och vitlöksknyten och andra torkade örter. Ett fönster ovanför diskhon gav utsikt mot framsidan av huset och den stora vägen.

De gick vidare genom en kort korridor som hade fyra dörrar. Den första till höger stod öppen. ”Här får du sova inatt. Imorgon får du och jag talas vid, sedan ser vi vad vi gör med dig”, sade Ramon medan han visade Tom in i rummet. ”Läkarmottagningen har bara öppet vardagar och dagtid vilket betyder att vi inte har övernattande patienter. De skickas alltid till sjukhuset i Artigas men jag tänkte att du nog inte kunde åka dit.” Ramon pausade, inväntade hans reaktion. Men Tom sade ingenting, såg sig istället runt i rummet. En enkel säng som var bäddad med lakan, täcke och kudde stod vid vänstra väggen, ett fönster som hade samma vy som köket med ett gammalt skrivbord nedanför sig. En liten bokhylla full till bristningsgränsen med böcker prydde högra väggen och en ganska stor garderob stod bredvid den. Alla möbler var av trä, de var gamla men fina och i bra skick. ”Här”, sade Ramon och visade Tom dörren mitt emot sovrummet. ”Det här är din toalett. Jag har en egen i mitt sovrum. Så använd den här som du behagar. Det hänger handdukar och annat du kan behöva därinne. Det är lördag idag och affärerna i staden stänger tidigt”, fortsatte han. ”Men på måndag så köper jag lite nya kläder åt dig. Jag kommer in lite senare med mat. Gå och vila nu.” ”Tack”, sade Tom. Han såg på Ramon med ett trött leende. Ramon sade inget mer utan stängde dörren efter Tom.

Tom gick fram till bokhyllan och tittade igenom titlarna. Han tog ut ett exemplar av Hemingways, Den gamle och Havet. Den var på spanska. Han la tillbaka boken, han fortsatte att titta på boktitlarna men kände sig plötsligt väldigt trött. Han hade bara varit vaken i en timme och gått en kort promenad från bottenvåningen upp men kroppen kändes som om den sprungit ett maraton. Han lade sig i sängen, under de bekväma täckena. Det här är min plats, tänkte han. Här ska jag stanna. Ramon verkar inte veta det än, men min ängel sade att det är här jag skall vara.

Han hade först tolkat drömmen som om den menade Uruguay. Men han var helt plötsligt på det säkra med att det var med Ramon han skulle bo, han skulle utbilda sig med Ramon. Ramon skulle lära honom om livet. Ramon skulle bli hans professor. Han visste inte hur det kom sig att han, tolv år gammal kunde komma fram till den slutsatsen. Men han bara visste. Liggandes under det mjuka täcket, med huvudet på den sköna kudden log han för sig själv. Det här kändes som ett riktigt hem. Ögonlocken kändes allt tyngre och slöt sig efter en kort stund.

En historia

Tom vaknade av att Ramon kom in rummet med en köttgryta. Det var redan mörkt ute. Han reste på sig och satte sig vid skrivbordet där Ramon ställt tallriken med maten. Ett stort glas med apelsin juice stod bredvid. Tom som mycket sällan druckit apelsinjuice såg först på Ramon och sedan på juicen. ”Det är din mat och din dryck. Du gör vad du vill med den”, sade Ramon. ”Men förhoppningen är dock att det på något sätt hamnar i din mage.” Tom förde glaset mot munnen och drack djupa klunkar av den syrliga söta drycken. Fantastiskt gott. Ramon vände sig om för att gå. ”Kan vi prata nu?” frågade Tom medan han ställde ner glaset på bordet.

”Ät upp maten först. Har du energi kvar så sitter jag i vardagsrummet.” Med det gick han ut. Dörren lämnade han på glänt.

Tom började äta. Grytan var underbart god, massor av köttbitar och grönsaker. Det bästa han ätit på så länge han kunde komma ihåg. Han åt upp allt. När han var klar reste han sig, ställde glaset på tallriken, tog den med sin friska vänsterhand och gick ut i salongen. Ramon satt mycket riktigt framför den öppna spisen i den stora skinnsoffan. Han satt djupt försjunken i en bok med läsglasögon på näsan. Men han tittade upp när Tom kom in. Han gick med tallriken, besticken och glaset, till köket där han ställde ned dem i diskhon och diskade rent och sköljde av, allt med ena handen. Det tog en stund eftersom han var ovan vid att använda vänster hand. När han var klar och lagt sakerna på tork gick han till soffan och frågade Ramon. ”Får jag slå mig ned?” Ramon sade inget utan pekade bara på fåtöljen. Tom satte sig. ”Vad vill du veta”, frågade Tom, med fast blick på Ramon. Ramon lade undan sin bok och tog av sig läsglasögonen. Han satt stilla en stund. Funderade. ”Du heter Tom. Vad mer? Har du ett efternamn?” ”Jag vet inte faktiskt, jag har aldrig haft något efternamn. Jag blev separerad från min mor vid mycket ung ålder. Jag var för ung för att veta mitt efternamn”, sade Tom utan betänklighet. Han hade bestämt sig. För första gången i sitt liv så skulle han öppna sig för en vuxen, berätta allt, utan förbehåll. Tom hade bestämt sig för att vara fullständigt ärlig mot Ramon.

Ramon som inte rörde en min fortsatte. ”Du talar portugisiska, så jag antar att du kommer från Brasilien. Varifrån i Brasilien?” ”Jag vet ärligt talat inte. Jag har jobbat de senaste lite drygt tre åren, på ett sorts

arbetsläger för barn. Jag vet inte var det låg, bara att jag har gått i sex dagar för att komma såhär långt. Innan du frågar så svarar jag på din nästa fråga. Det var inte ett barnfängelse. Jag blev tagen från en gata i Sao Paolo när jag var nio år gammal och blev förd dit. Jag gjorde aldrig något olagligt för att hamna där. Jag blev bara dittagen.”

Ramon satt nu länge tyst och funderade. Hans ansiktsuttryck var neutralt, han visade inte med en min om han trodde på Tom. Till slut frågade han:

”Och var kommer du ursprungligen från? ”Jag vet inte det heller, inte helt säkert. Men jag tror att min mor var från utlandet. Jag har väldigt svaga minnen av kallt väder och snö. Men jag vet inte. Jag var för liten.” ”Hur gammal var du när du blev separerad från din mor?” ”Jag tror att jag var tre år. Jag blev bortrövad, av en äldre man, som låtsades att jag var hans döde son.” ”Nämen vänta nu ...” Tom såg tvekan i Ramons ansikte. Han måste berätta allt från början, annars skulle Ramon aldrig tro honom. Innan Ramon hann säga något mer avbröt Tom honom. ”Det är lika bra att jag tar det från början, det kommer att ta en stund, om det är okej. Annars tror du mig aldrig.” Han såg på Ramon som mötte hans blick. ”Okej Tom, berätta.”

Tom började sin otroliga historia. Flera gånger under berättandet avbröt Ramon

honom och kom med frågor. Tom försökte alltid svara så ärligt som möjligt. Det fanns en del luckor, mycket hade han glömt bort eftersom han var så ung när allt hände. Men han berättade om de svaga minnen från natten han blev bortrövad. Om hur han ena sekunden hållit mammas hand och nästa blev buren bortom gränder och gator. Om doften av tobak och frukt som var det enda minnet av mannen som burit iväg honom. Om bilfärden till huset. Där han blivit slagen och legat och gråtit på golvet mellan sätena. Han berättade mer ingående om huset, om sitt rum, om den gamle och de få leksaker han haft. Om hur han låtsades leka och tala med sin mamma. Om hur han låtsades vara fri när han satt med den gamle i trädgården. Tom höll historien så kortfattad som möjligt. Han ville undvika att nästla in sig för mycket i detaljer men ändå berätta tillräckligt för att det skulle verka trovärdigt. Tom visste att med tiden så skulle alla frågor ställas mer detaljerat och slutligen besvaras.

Han fortsatte berättelsen med när han som femåring blev tagen bort från den gamle och huset av betjänten och släppt på en smutsig gata i Sao Paolo. Han berättade om den svåra första tiden, hur han gått hungrig, om hur han blivit slagen av de andra gatubarnen. Han fortsatte sin historia utan att undanhålla något av vad han blivit tvingad att göra för att överleva gatorna. Han berättade om Gorge som först räddat honom från en säker död bara för att sedan utnyttja honom på det mest fruktansvärda sätt. Han berättade med värme om Jose, sin förste och ende vän i livet. Om hur dennes historia abrupt, tragiskt tagit slut i en hemsk olycka bara några få timmar innan han själv åter blivit bortrövad och tagen som nioårig till ett hem fullt med barn.

Han berättade om Hemmet, om vakterna, om skördearbetet, om vad han trodde frukten var för något. Tom berättade om den fete chefen. Om vad han gjorde på nätterna. Om hur besöken blivit mera återkommande. Om vad som hände den där galna natten när han nästan dog. Och om hur vaktchefen räddat honom genom att simulera hans död och låta honom fly. Tom berättade om själva flykten, om de långa dagarna på fälten när han gick och gick, med hungern ständigt närvarande. Om de kalla nätterna han frusit och knappt sovit. Han berättade om Fernando som hjälpt honom tillfälligt, gett honom mat och skydd för natten och berättat varma historier om ett rikt musikerliv. Tom berättade slutligen om Quarai, om vilken otrolig otur han haft när han stulit mat på ett

ställe som tydligen haft stora problem med gatubarnen eller barngängen. Hur han sprungit och slutligen hamnat i fabriksbyggnaden. Hur de fått tag i honom, hur de slagit honom och slutligen slängt ut honom genom fönstret. Hur han landat illa i vattnet och vad som hänt med armen. Han berättade med enkla ord om hur han kämpat men slutligen inte orkat hålla huvudet ovanför vattenytan. Om hur han drunknat.

Samtalet

Pojkens levnadshistoria var för osannolik för att vara påhittad, för detaljerad, men samtidigt för osannolik för att vara sann. Till en början var han säker på att grabben ljög. Men när han då och då inflikade med någon fråga svarade Tom utan att tveka, med en säkerhet som fascinerade Ramon. Han blev mer och mer övertygad om att det hela var sant. Det måste vara sant.

Han blev mer och mer chockerad och samtidigt ledsen över hur mycket pojken fått genomlida i sitt blott tolvåriga liv. Om alla dessa onda människor som tagit hans barndom ifrån honom, våldfört sig på honom, förstört den, förstört hans familj, hans ungdom och hans oskuld. Om hur modig pojken var där han satt och berättade om alla dessa hemskheter som hänt honom, om hur otroligt det var att pojken som satt i hans vardagsrum verkade vara mentalt frisk. Som om det var vilken persons berättelse som helst. Som om det vore alldagliga saker som att gå till skolan och få betyg. Om vad man ätit under dagen, en enkel vardaglig anekdot. Berättelsen hade varat i drygt en timme. Det var sent men han var inte alls trött. Hur kunde han vara det? ”Tom, jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Det är den mest otroliga historia jag någonsin hört. Jag har svårt att förstå hur du har klarat dig.” Han tvekade. ”Jag har svårt att förstå hur du har klarat dig med sinnet i behåll. Om det du berättat hänt vilken vuxen man som helst så hade de förmodligen blivit galna. Hur man klarar av nio år av helvete är svårt att förstå. Jag antar att det är åldern. Barn är ofta flexiblare att ana sig till svåra situationer.”

Han var en man som hade saker mycket klart för sig, han var stolt över att alltid säga vad han tyckte och tänkte. ”Jag ska vara lika öppen som du. Efter det du berättat så är det tydligt att jag inte kan kasta ut dig. Du kan få stanna tills du är helt återställd. Sedan får vi se. Jag vet inte vad du har för planer. Vad har du själv tänkt? Vart är du på väg?” ”Först ville jag bara bort från Brasilien. Sedan var min plan att hitta ett jobb och samtidigt studera. Jag har som du säkert förstår aldrig gått i skola. Det har alltid varit min största dröm, att få studera och gå i skola”, han tänkte efter en stund. ”Var det sker har egentligen ingen betydelse. Så länge ingen stör mig eller vill mig något ont så kan det vara var som helst. Jag är en mycket bra arbetare och jag är helt säker på att jag kommer att vara en mycket bra student. Mina erfarenheter har gjort mig tålmodig och stark. Jag ger aldrig upp. Aldrig! Det enda som är viktigt är att ingen gör mig illa igen. Jag vill bara vara ifred.”

Ramon visste vad han borde säga men han ville inte ge pojken hopp. Han ville inte lova Tom att få stanna i huset och sedan kanske bli tvingad att kasta ut honom. Må vara att han haft den mest hemska barndom och att han verkade helt okej. Men man kunde aldrig veta. Ramon var inte dum. Han hade själv varit med om en hel del i sitt liv. Personligen skulle han inte ha alltför stora samvetskval om han om en dag eller om en månad när armen var läkt blev tvingad att be pojken gå. Det var han på tok för praktisk för. Men vad han inte ville var att ge pojken hopp och sedan släcka det igen. Tom hade redan varit med om tillräckligt. Så han sade: ”Tom, lyssna på mig. Du får stanna hos mig tills din arm är bra och vi tagit av gipset. Sedan ska jag hjälpa dig med lite pengar för en biljett till Montevideo. Jag kan kontakta några vänner där som kan hjälpa dig att komma tillrätta och ordna så att du kommer in på en skola. Men vi låter saken bero tills det börjar närma sig. Då talas vi vid igen och ser hur vi gör. Vad säger du om det?” Toms nickade. ”Men jag varnar dig, Tom. Om du inte sköter dig medan du bor hos mig, om något går sönder eller försvinner oförklarligt så ska du se att jag inte bara är en

snäll man. Jag kan vara riktigt jävlig om så behövs. Vi känner inte varandra och jag hoppas verkligen att du är den du säger att du är. Men oavsett bakgrund, om du missköter dig så är du väck! Okej?” ”Okej”, sade Tom utan att visa vad han tyckte. ”Perfekt, då vet vi var vi har varandra.” Han behöll ögonkontakt med Tom en stund, och lät sedan blicken svepa över salongen. ”Det finns inte så mycket att göra här så jag vet inte riktigt hur du ska få tiden att gå. Kan du läsa?” ”Visst!” sade Tom. ”Jaså? Var lärde du dig det?” ”Jag är mer eller mindre självlärd.” ”Självlärd? Det var som fan. Hur bra är din spanska? Kan du läsa en bok på spanska?” ”Jag vet inte. Men om jag får så provar jag gärna. Jag har alltid velat läsa en bok.” ”Du får låna vilken bok du vill”, sade Ramon. ”Som du kan se så är det mitt största intresse”, sade han och pekade på den enorma bokhyllan. ”Det finns en del att välja mellan.” ”Jag såg en bok inne på rummet som heter Den gamle och havet. Kan jag få försöka med den?” frågade Tom. ”Självklart”, svarade Ramon. ”Jag vet inte om Hemingway är det bästa förstavalet men visst. Vilken bok du vill.” ”Tack.” ”Jag ska gå och lägga mig nu. Men om du vill sitta här ute så får du gärna göra det. Blir du törstig eller hungrig så är det bara att ta för dig. Det finns det mesta i mitt kök.”

”Tack. Men jag går tillbaka till rummet.” ”Okej”, sade Ramon och reste sig. ”Go natt då.” ”Go natt”, sade Tom och gick till sitt rum.

Ramon såg efter pojken. Han skakade på huvudet men med ett leende på läpparna. Sedan släckte han ljuset och gick och lade sig.

I sitt rum låg Tom i sängen med boken bredvid sig. Han kunde inte koncentrera sig på läsning riktigt än. Men det var inte enbart hans illa tilltygade kropp som krävde hans uppmärksamhet. Han låg och funderade på samtalet med Ramon. Tom visste att han skulle bo många år med Ramon. Han visste att han skulle börja studera, lära sig om livet, allt tillsammans med mannen som räddat honom från floden. Han visste det för det hade hans skyddsängel sagt åt honom och hans skyddsängel ljög aldrig.

Efter en stund tog han upp boken och började läsa. Sakta och mycket noggrant. Det var svårt med spanskan men han förstod nästan allt. Tom låg i sängen och läste om den gamle mannen som kämpade mot ålder och fördomar. Han läste om den gamles kamp i den lilla båten och en mycket stor fisk. Tom upptäckte en ny fantastisk värld. Han läste om en ensam mans kamp mot monstret som gäckat honom hela hans liv. Han föll i djup sömn med boken på bröstet. Han var hemma.

Spöke

Tom blev avsläppt i utkanten av en av Brasiliens värsta förorter. Områdena som generellt kallas Favelas, kom till de sista åren på 1800-talet, då det brasilianska inbördeskriget tog slut och de överlevande soldaterna inte längre hade syssla

inom krigsmakten. Då tog de sig till utkanten av Rio de Janeiro och bosatte sig på de kringliggande kullarna. De använde plankor, palmblad, oljefat och annat överblivet material för att bygga sina bostäder. Favela är egentligen en kaktusliknande planta som fanns i de trakter där soldaterna krigat samt på kullarna de bosatte sig vid i Rio de Janeiro. Därav namnet. De kallade den första bosättningen vid Rio de Janeiro, Morro de Favela. Morro som betyder kulle.

Dessa områden är ofta helt olagligt byggda. Det finns inga bygglov eller ockupationslov för markerna. Folket lever utan kommunalt vatten och el. Om det finns el och vatten så är det oftast olagliga kopplingar gjorda av befolkningen in i det allmänna el- och vattensystemet. Den brasilianska staten har gjort försök för att förbättra situationen men immigrationen från det fattiga inlandet är explosiv och Favelas bara växer och växer. Brottslighet är inte ett bara problem, det är ständigt närvarande i det dagliga livet då samhällets lagar och regler inte gäller inom Favelas gränser. Polisen kommer sällan in i området, risken anses vara alldeles för hög och om de går in så går de in hårt beväpnade och i stort antal. Ofta med dödlig utgång då strider bryter ut på gatorna. De oskyldiga medborgarna hamnar i korselden. Favelas har sina egna lagar och regler som oftast sköts av den starkaste gängledaren. De livnär sig på drogförsäljning inom och utanför sitt område och i mindre skala även vapenförsäljning. Gängen i Favelas omsätter varje år miljonbelopp i dollar. De är hårt beväpnade, många i antal och mycket välorganiserade.

Tom satt mot en vägg med huvudet mellan knäna och grät. Han hade blivit avsläppt av Carlo i gryningen. Tom som inte vågat säga något, var mycket rädd och förvirrad. Bara fem år gammal, allt var nytt för honom. Så han satt där och grät, vågade knappt se upp från sina knän.

Till en början hade den lilla gatan varit helt folktom men allteftersom tiden gick strömmade mer och mer folk till. Timmarna gick och morgonen ersattes med eftermiddag. Tom hade slutat gråta och börjat se sig om. Han såg på den smutsiga gatan. Den hårt packade jorden. Det låg skräp längsmed husfasaderna. Och gräs växte vilt där fötter inte trampade. Den stora vägen, där Carlo stannat

och slängt av honom, låg bara tjugo meter bort. Tom hade blivit tillsagd att gå dit där han nu satt. Han hade självklart lytt. Betjänten Carlo var den enda vuxna människa han kände. Så självklart hade han gjort som han blivit tillsagt. Tom förvånades över hur smutsigt det var överallt. Det bekom honom inte alls, han var bara förvånad. Han hade bott i ett hus där allt varit fint och prydligt och framförallt rent. Så han föreställde sig helt enkelt att hela världen var likadan. Att allt alltid skulle vara ordnat, kliniskt rent. Att människorna alla var välklädda och snygga. Och husen lika fantastiska som det han bott i de senaste två åren.

Han var rädd. Han visste inte vad han skulle göra. Han vågade inte tala med någon. Carlo hade sagt att om han talade med folk så skulle de göra honom mycket illa. Carlo hade sagt att folket där han nu skulle bo var mycket elaka och inte stod ut med småbarn som gick omkring och berättade sina tråkiga historier. Han hade sagt att det bästa var att hålla tyst och hålla sig för sig själv. Det var det enda sättet han skulle klara sig på. ”Tom. Den gamle gubben som tog hand om dig, han dog. Förstår du? Han finns inte längre. Så du måste du klara dig själv.” Tom hade suttit med händerna framför ögonen, ville inte se på ansiktet som uttalade de hemska orden. ”Du ska bo på gatan nu. Du måste ta hand om dig själv.”

Carlo hade dragit ur honom ur bilen. ”Gå och sätt dig där”, han pekade på en mörk plats intill en husvägg tjugo meter bort. ”När solen går upp så ska du börja gå uppåt. In i staden. Men kom ihåg. Håll dig för dig själv. Tala inte med någon. Folk är elaka här. Dom slår småbarn som berättar tråkiga historier.”

Tom hade alltid varit lite rädd för Carlo men hyste ändå mycket stor respekt för honom då han var den personen som tagit hand om honom de senaste två åren. Den gamle mannen hade aldrig sagt något uppmuntrade eller hjälpt honom med

något. Carlo hade kommit med mat tre gånger dagligen, gett honom rena kläder och tagit honom till duschen ganska så regelbundet. Han älskade inte Carlo, inte så som han kunde älska sin mor, men eftersom han tagit hand om honom under två år så hyste han stor respekt för Carlo. Därför hade Carlos ord haft så stor betydelse för honom. Han trodde på det Carlo sagt. Han trodde att om han talade med någon så skulle de slå honom och göra honom illa. Så Tom satt tyst på sin plats. Han hade blivit tillsagd att gå in i staden när solen gick upp. Men han var rädd. Han vågade inte. Så han satt kvar. När solen började gå ned över hustaken och väggarna färgades unisont orangea, så satt han fortfarande kvar. Det blev mindre folk på gatan igen och dofterna ändrades under dagens gång, från fuktigt färskt på morgonen till kvävande nästan stinkande på dagen för att sakta lätta upp mot kvällen till en sval stickande doft. Hela tiden fanns det illaluktande närvarande. Han hade inte gråtit mera men var nu mycket hungrig. Han hade inte ätit sedan Carlo gett honom frukost morgonen innan. Så nu satt han där med svullna ögon av all gråt, hungrig och mycket rädd.

En hund kom fram och sniffade på honom, hundens blöta kalla nos nuddade vid hans ben. Tom rös till av kontakten och kröp ihop ännu lite mer. Hundens nos fortsatt upp till Toms kalufs och bökade runt en stund med ljudliga sniffningar som ljöd högt i Toms öron. Tom lyfte då på huvudet och hunden överraskad av rörelsen hoppade skrämd från platsen och lunkade nästan sidledes bort från platsen med blicken fäst på honom. Tom såg sig om, såg att det inte fanns några människor kvar på gatan. Han var jättehungrig så han bestämde sig för att försöka hitta något att äta. Han reste på sig och började bege sig in i Favelan.

Tom hade självklart ingen aning om vad en Favela var. Han hade egentligen ingen erfarenhet av städer över huvud taget. Han hade svaga minnen från två år tidigare då han gått med sin mor i en stad som liknade denna. Ännu tidigare så fanns det minnen från en kallare stad, han hade haft mycket kläder på sig. Mössa och vantar som värmde hans huvud och händer från kylan. Men det kändes så avlägset att han var osäker på om det var fantasi eller verklighet. Men nu var han själv i en stad, utan en vuxen som kunde visa honom, hjälpa honom att leva, hjälpa honom att skaffa mat.

Han gick längs med gränderna. Det fanns ingen mat någonstans. Inte på gatorna i alla fall. Efter en lång stunds gående stötte han på en livsmedelsaffär som var kvällsöppen. Han gick helt enkelt fram till frukterna som stod utanför och tog sig en banan och började glupskt äta av den på plats. Han var ju så hungrig. En man som stod vid ingången såg på honom, först med förvånad blick men som snabbt övergick i ilska. ”Du tänkte betala för den där hoppas jag?” Tom vågade inte säga något. Carlo hade klart och tydligt sagt åt honom att inte tala med någon. Folket på gatorna var elaka. Det hade Carlo gjort mycket klart för honom. Men han var hungrig, och det fanns ju jättemycket frukt och annan mat, så varför kunde inte han ta en banan, vad menade mannen med att betala? Han hade ju inga pengar. Han sade inget men började backa bort från affären. Blicken ned i marken. Han ville bli osynlig. ”Vänta nu grabben! Du ska inte gå någonstans.” Mannen tog några steg mot Tom och greppade tag i hans t-shirt. Tom som släppt bananen försökte slingra sig. ”Nähe du, tro inte du kan stjäla mat i den här affären. Jag ska ge dig något så du inte glömmer bort det.” Tom fick ett hårt knytnävsslag i ansiktet. Rakt över sitt högra öga. Han blev chockad och började genast gråta högt. ”Håll käften”, sade mannen som släpade bort honom från affären till en liten smutsig gränd som låg runt hörnet. ”Håll käften ditt lilla kräk!” Han hade lyft upp Tom med ena handen, den var inlindad i t-shirten, så de var ansikte mot ansikte. Han luktade mycket illa i munnen. ”Ser jag dig eller nån annan av dina små skitiga vänner i närheten av min affär igen så ska jag ta livet av dig, hör du det?!” Han gav Tom ytterligare ett slag med sin fria hand, men den här gången i mellangärdet. Sen släppte han taget om hans t-shirt och Tom ramlade ned i en hög på marken. Slaget var inte så hårt men smärtan var blixtrande. Gråten fastnade i strupen eftersom han inte kunde andas. Mannen lämnade Tom och gick tillbaka in i sin affär. Flera människor hade sett vad som hänt men ingen gjorde något. Tom låg på backen och försökte få igång

andningen. Han trodde han skulle dö. Hans lungor ville inte ta in luft. Han låg en stund och kved innan det sakta började öppna sig i hans andningssystem. Då de första kippande andetagen gav hans lilla kropp syre kom gråten med förnyad kraft. Han låg en lång stund kvar på samma plats och grät.

Folk erade på gatan, någon stannade och studerade honom en kort stund men ingen stannade för att hjälpa. Den senaste tiden hade ett pojkgäng terroriserat folket i just den delen av Favelan. De kom i stora skaror och stal allt som kom i deras väg. Senaste tricket var att lämna en av de mindre pojkarna gråtandes i en gränd som lockbete och då någon kom och försökte hjälpa den stackars pojken så överfölls han och länsades helt sonika av det gömda väntande gänget. Detta hade fått befolkningen att inse faran i dessa små pojkar. Man undvek att närma sig de små djävlarna helt enkelt.

Han återfann fattningen då smärtan avtog. Han satte sig upp och kröp bort till ett hörn av gränden. Där drog han en bit kartong över sig. Han ville gömma sig från alla de elaka människorna. Han somnade. Han var fem år gammal och hade överlevt sin första dag i favelan.

Det var mörkt ute. En råtta, en stor svart varelse, sniffade på hans fingrar. Han skrek till av förskräckelse och gav det lilla odjuret en smäll med sin hand. Han vågade inte resa på sig men visste inte om han vågade sitta kvar heller. Han varken såg eller hörde några människor på gatan bredvid. Det måste vara mycket sent, tänkte han. Han började gråta igen. Han satt vaken, hungrig och var fruktansvärt trött. Men han kunde inte sova. Han höll sig vaken i rädsla för råttorna som kunde komma och bita honom under natten. Han visste inte vad han skulle göra utan satt kvar på samma plats i över trettio timmar. Han hade kissat på sig eftersom han inte vågat resa på sig. Det hade funnits massor av människor på gatan hela dagen. Men han vågade inte röra sig, vågade inte visa sig. Han var rädd att de skulle slå honom igen.

Hungern drev honom till slut bort från gränden. Tom anade sig snabbt till sin

nya situation. Han undvek människor så gott han kunde. Han talade inte med någon och sprang genast undan då någon närmade sig eller frågade honom om något. Flera gånger dagligen blev han åthuten när han grävde bland sopor efter något ätbart. Dagliga bataljer med de många barn som befolkade gatorna. Små nävar som slogs och skrapades blodiga mot käkar och huvuden. Men han var själv och slogs ofta mot flera pojkar. Han förlorade alltid. Så för att undvika de ständiga bråken så började han gå omkring endast på nätterna. Problemet var att det knappt fanns något ätbart i soporna vid den tidpunkten. Han var i en utav de fattigaste platserna i hela Brasilien. Han tynade sakta bort och blev som ett litet spöke som gled längs med gatorna på natten, sökandes efter föda.

Han hade hittat en mörk plats under en liten bro där han sov på dagarna. En liten yta som var knappt metern lång och halvmetern hög. Där brospannet gick in i berget. Det var helt gömt uppe från bron och syntes knappt om man stod nere i flodfåran. Tom vågade inte sova på natten. Han var rädd för råttorna som fanns i stora mängder och kom ut nattetid. Han slogs ofta med råttorna om de få bitar ätbart som fanns i soporna. Han bar på en liten käpp som han grävde med i soptunnorna men som han även använde för att slå efter råttorna med. Det hade gått många långa dagar och nätter. Han visste inte riktigt hur länge han vandrat på gatorna.

Tiden tappade tillslut all betydelse. Nästan all hans vakna tid gick åt att söka efter något ätbart. Det kunde gå dagar utan att han hittade mer än ett par munsbitar. Han var konstant hungrig. Ibland kom han på sig själv sitta och stirra in genom fönster där fattiga familjer bodde. Han satt ute i mörkret så att de inte såg honom inifrån. Han satt och såg med avund på hur de bodde. Hur de kramades eller bråkades med varandra. Han såg på hur folk i sina hem levde och talade med varandra. I brist på mänsklig kontakt så började han till slut tala för sig själv. Han kunde sitta i timmar i sitt hål och förde livliga diskussioner med sig själv. Men allteftersom tiden gick så försvann även lusten till dessa få nöjen, han slutade med att sitta utanför fönster. Han slutade tala. Han kände sig sjuklig. Vissa nätter stannade han kvar i sitt hål under bron. Han låg vaken, blev ofta sjuk av den dåliga födan han fick i sig. Han värjde sig från nattens kryp med sin käpp. Han hade aldrig hört historien eller myten om helvetet. Men hade han gjort det så hade han haft ett sätt och beskriva sin tillvaro.

Det som oundvikligen skulle hända en liten pojke på fem år som levde på att äta skräp hände. Han blev till slut mycket sjuk och låg under flera dagar i streck i sitt hål. Han låg i mörkret och yrade om sin ängel, han trodde att han var död. Han hade inte längre kraft att värja sig mot råttor och andra kryp som tog över hans hål. Tre dagar in i febern fick han oväntad kraft i sina hallucinationer och reste sig plötsligt skrikandes ur sitt hål. Han kröp på alla fyra upp under bron och upp på trottoaren ovanför. Det var natt. Med sina sista krafter så släpade han sig till den närmaste gränden där han ofta varit i sitt letande efter föda. Så långt kom han innan han slutligen svimmade. Han låg bland skräpet med halva kroppen inne i en omkullfallen soptunna. Det var också så Gorge, hans räddare och samtidigt hans fördärvare, hittade honom på morgonen.

Gorge

Gorge stod med en påse sopor i ena näven som han just var i färd med att kasta. Då såg han den lille pojken, som bokstavligen låg i soporna. Han såg död ut. Med tanke på vad han sysslade med för sitt leverbröd så ville han absolut inte att någon skulle tro att det var han som dumpat kroppen där. Han såg sig om men det var folktomt. Han sparkade lätt till den lilla kroppen. Till hans stora förvåning så ryckte det till i benet på pojken. Gorge ställde ned sin soppåse och gick ned på knä för att se hur det stod till med honom. Pojken var det smutsigaste och sorgligaste Gorge sett i hela sitt liv. Och han hade sett det mesta. Han klappade ungen på ansiktet. Ögonen öppnade sig men verkade inte se något. De irrade runt och runt i sina hålor tills de stängdes igen.

Vilka ögon! Vilka otroliga ögon grabben har. Han fick genast en idé och kunde knappt tro sin lycka. Han tog pojken på pannan. Den var mycket het. Grabben hade hög feber. Gorge tvekade inte. Det var fortfarande mycket tidigt. Han tog upp pojken och bar bort honom till sin bil som stod några meter bort. Han hade stannat just där av en ren slump. Han hade varit inne i Favelan och talat med sina vänner från barndomen. Han var uppväxt i Favelan. Han var en utav de få som

lyckats ta sig därifrån och samtidigt lyckats utanför. Hans vänner var numera de som ägde Favelan. De var ledarna. De var kungarna i skiten. Han ville egentligen inte komma tillbaka, men han visste hur viktigt det var att bibehålla den goda kontakten med ledarna ur den gamla ligan. Efter sitt besök hade en utav de jävla idioterna bett honom att slänga soporna åt dem. Han kunde självklart inte neka. Därför hade Gorge stannat till för att kasta de förbannade soporna.

Gorge körde iväg från platsen med den medvetslöse pojken i baksätet. Han tvivlade på att någon sett honom. Det var mycket tidigt, klockan fem och fyrtiofem på morgonen, själv hade han inte sovit på hela natten. Som alltid vid hans besök till Favelan så blev det ett sjuhelvetes festande. Hans gamla polare tog det som en ursäkt att dra igång en riktigt fet fest. De söp och knarkade tills solen gick upp. Ibland fortsatte festen ytterligare ett dygn. Det försökte Gorge verkligen undvika. Han blev så jävla bakfull på den smörja som bjöds hos hans vänner. Han undrade ofta om de tog fram den sämsta skiten då han var på besök eller om de alltid blandade ut kokset med så mycket skit. Han antog att det var det som såldes i Favelan. Folk hade helt enkelt inte råd med rent kokain.

Den här gången hade han lyckats smita i ganska så god tid, fast han var fortfarande påtänd. Många linor kokain och en hel del billig whiskey hade det blivit. Klockan var nästan sex på morgonen. Trafiken var fortfarande lätt. Han skulle komma hem på en kvart. Skönt.

Gorge var hallick. En speciell sådan. Det var nästan omöjligt att slå sig in på hallickmarknaden. Den marknaden var tagen och hårt kontrollerad. Man kunde inte bara börja hur som helst. Så Gorge hade specialiserat sig. Han hade ett fåtal brudar, som alla gillade att få stryk. Eller rättare sagt, de gillade kanske inte att få stryk, de hade inget val. Det fanns ett fåtal brudar som var så jävla fula att inte ens de mest desperata torskarna ville pröjsa för avsugningar. Men det fanns sadistiska svin som gillade att slå, piska, pina och sedan knulla sitt luder. Och med de kraven var de inte alls så kinkiga med hur horan såg ut. Där kom Gorge in i bilden. Han ordnade allt. Hans goda kontakter med Favelan hade fixat

brudarna. Det var dock en begränsad marknad. Han hade som mest fem luder under sig. Vilket gjorde att han sökte sig till nya nischer. Han hade försökt med bögarna. Men det blev så mycket problem med dem. Bögar må vara kuksugare och hur fjolliga som helst. Men de var starka och slogs som riktiga karlar om så behövdes. Alldeles för mycket problem för honom.

Det var då han upptäckt att det fanns vissa äckel som gillade små pojkar. Eftersom han absolut inte hade några skrupler så hade ett gyllene tillfälle visat sig för honom. Först då hade han börjat tjäna bra med stålar på att förse gamla gubbar och andra äckel med små pojkar. Tur för honom så var det en vara som det fanns gott om i Favelan. Många föräldralösa pojkar sprang omkring på gatorna. De var ensamma, smutsiga och hungriga. Vilket förenklade för honom. Med små medel övertalade han dem till sitt hem. Sen var det lätt, när de en gång fått smaka på det ljuva livet. Varm mat varje dag, pengar på fickan att köpa leksaker och godis för, kärringar som tog hand om dem och gav dem lite kärlek. Sen var det inte så svårt att få pojkarna att göra de äldre herrarna några små tjänster i sängen. Det var kravet för att få stanna kvar med Gorge i hans lilla paradis.

Det fanns sju pojkar i hans stall. Han hade hållit på med pojkarna i fem år och hans kundkrets växte och växte. Numera var det nästan enbart utländska turister som köpte hans tjänster. Och med en ny liten grabb i baksätet fanns det utrymme för mera stålar att tjäna. Det hade blivit trångt med bokningar på sista tiden, så ett nytillskott var lägligt. Det vill säga om grabben överlevde. Men Gorge trodde inte det var ett problem. Han antog att grabben bara var sjuk av skiten han ätit. Han var mycket undernärd, men det var inget som en vecka med Claudias mat inte kunde ordna. Claudia var en utav hans horor som nuförtiden arbetade mer med hushållet än som hora. Hon började bli lite för gammal för att ta stryk regelbundet. Så hon tog hand om ungarna. Lagade käk och gav dem en kram då och då. Det funkade bra så.

Gorge svängde in på sin uppfart. Solen visade sig först nu på himlen. Han hade en hel byggnad för sig själv. Det hade en gång varit en gammal symaskinsfabrik

som gått i konkurs och stängt många år tidigare, då de kinesiska symaskinerna och dess priser mördade konkurrensen. Han hade ordnat med bostäder åt hororna och barnen. Det fanns lekrum med de senaste spelen, ett stort vardagsrum med två tv-apparater som stod på med kärringprogram och barnprogram nästan dygnet om. Alla barn och alla horor hade sina egna små rum. Gorge bodde själv på plats. Ungefär halva lokalen gick åt till boende, resten var tillägnat verksamheten. Femton privata rum och en större lokal där man kunde ta något att dricka. Men eftersom det var en så speciell verksamhet så var det privata mycket viktigt. De som kom till honom ville inte se andra kunder och ville absolut inte bli sedda av andra kunder. Han hade fyra fulltidsvakter som gick i två skift. Han hade dock väldigt sällan problem. Ingen ville annonsera ut till världen att de gick dit för att spöa och knulla kärringar eller ännu värre att man kom dit för att sätta på småpojkar. Han betalade dessutom dyra pengar till polisen varje månad så att de lämnade honom ifred. Det han skapat åt sig var en ganska perfekt nisch. Han var nöjd med sin tillvaro. Och nu så hade han hittat en grabb med klarblå ögon. Det var något alldeles speciellt i Brasilien. Det fanns inte många grabbar med så klarblå ögon som den här grabben hade. Han skulle bli hett eftertraktad bland de gamla äcklen. Gorge bar upp pojken till övervåningen där bostäderna fanns. Han ropade på Claudia som låg och sov. När hon inte kom inom en minut så gick han till hennes dörr och bankade hårt på den. ”Claudia, för i helvete vakna! Jag har en ny grabb här som behöver lite hjälp!” Claudia kom ut, helt naken. Såg på honom med oförstående ögon. ”Klä på dig för i helvete, grabben är ny och han är ganska så sjuk. Jag lade honom i soffan, ordna med ett rum åt honom och ta hand om honom ordentligt. Ge honom den vanliga behandlingen som vi ger alla nya”, han gäspade djupt och sade: ”Jag är trött och går och lägger mig. Låt ingen djävel väcka mig förrän jag själv kommit ut. Okej?” Claudia sade inget utan gick in på sitt rum och tog på sig kläder. Sedan gick hon ut och tog hand om nykomlingen.

En gata vid floden

Till en början trodde han att han kommit till paradiset. Plötsligt fanns vänliga människor omkring honom. Han fick äta sig mätt så ofta han ville. Godis! Han kom inte ihåg att han någonsin ätit det tidigare. Han tittade på tv, tecknade serier. En ny magisk värld öppnade sig för honom. Han sov länge på dagarna och lekte långt in på nätterna med de många leksaker som fanns överallt. Han repade sig snabbt och bara en vecka efter det att Tom kommit till Gorges hus fick han sin förste kund. En grym verklighet förde honom från paradiset tillbaka till helvetet.

Han grät hela dagen, var otröstlig. Claudia var med honom under hela akten. Med kunden när det hände och efteråt för att trösta honom. När det gått många timmar och Tom lugnat ned sig lite, hade han sagt. ”Snälla Claudia, låt det inte hända igen. Snälla.” Men Claudia hade skakat obevekligt på huvudet. ”Tom, om du inte vill så behöver du inte, men då kan du inte bo hos oss, då måste du tillbaka till gatan där Gorge hittade dig.”

Han hade varit tröstlös i flera dagar, gått till sitt rum och inte kommit ut för mer än lite mat och gå på toaletten. Tills Claudia åter talat om för honom att om han inte gjorde sin del av arbetade så skulle han bli tvingad att gå redan dagen efter. Den natten bestämde han sig. Han visste att om han gick tillbaka till sitt hål så skulle det inte dröja länge innan han var död. Han var jätterädd. Bortsett från att behöva vara med männen så var det ett jättebra ställe, det fanns massor av spel och leksaker, alla hade en egen säng och det serverades varm mat två gånger om dagen, dessutom så fanns det läsk i kylen och godis i en stor skål på köksbordet. Det var ett bra ställe. Ett fantastiskt ställe för honom som levt utan fysisk kontakt under två års tid och senare nästan svultit ihjäl i en gränd. Ensam. Bortglömd. Han hade hittat en plats där någon tog hand om honom. Gav honom lite närhet som han så innerligt åtrådde. Han hade bestämt sig. Hade inget val. Så han stannade. Han bet ihop när det blev dags att jobba, sökte sin ängel i djup koncentration. Han gjorde det för att överleva.

De andra barnen var liksom Tom tystlåtna och höll sig mest för sig själva. Alla försökte få mycket tid med Claudia, de sökte hennes värme. De andra kvinnorna var ganska så elaka, pojkarna undvek dem.

En pojke, Ronaldo, kom aldrig ut ur sitt rum, om det inte var för att äta eller gå på toaletten. Jobbet skötte han. Det hördes gråt från hans rum nästan hela tiden.

Barnen fick komma och gå ur huset så mycket de ville. Men de fick aldrig gå mer än fem kvarter åt vartdera hållet och alltid hålla sig inom synhåll från floden. Det var där Tom ägnade nästan all sin fritid. Till en början hade han varit orolig för att gå ut men blivit uppmuntrad av Claudia att ta frisk luft, att inte bli som Ronaldo, hon sade att om han inte övervann sin rädsla skulle han aldrig kunna ta sig därifrån. Att han skulle ta alla chanser han hade att gå ut bland folk, lära sig av gatan. Inte förgås i ett rum. Då skulle han sakta tyna bort .

Han hade gått med Claudia de första dagarna, hon hade spatserat med honom och visat hur långt bort han fick gå. Hur viktigt det var att han alltid höll sig inom de gränser Gorge lagt upp. ”Gorge är inte en våldsam man, men han är inte heller dum. Han kommer att göra dig mycket illa om du går bortom hans gränser, och tänk inte ens tanken på att sticka. Han känner mycket folk i Sao Paolo. Han kommer att hitta dig, det är många pojkar som försökt.” När de promenerade så hälsade Claudia på många personer och presenterade samtidigt Tom för dem. ”Det är viktigt att folk vet att du är Gorges grabb, då kommer ingen göra dig illa.” Han som själv hade upplevt hur elaka gatubarnen var hade svårt att tro att han skulle få vara ifred, men mycket riktigt så kunde han vara ute utan att de större barnen slog honom. Bättre ändå, de till och med talade till honom som om han vore en av dem. Så Tom tillbringade all sin lediga tid på den nästan en kilometer

långa sträckan där floden skar genom staden. Han trivdes ganska bra och hade med hjälp av sin skyddsängel nästan lyckats stänga av sig själv när det var dags att jobba. Då det var dags koncentrerade han sig så hårt han kunde på mamma och gick automatiskt igenom proceduren med männen. Han var som i en dimma, han hörde rösterna och gjorde som de sade, men rösterna var som om de fanns i rummet bredvid. Han såg männen, men de var nästan overkliga och undangömda bakom den vackra bilden av hans skyddsängel som fyllde hans sinne. Hans skyddsängel som talade till honom. Hans skyddsängel som älskade honom. Han gick igenom proceduren nästan helt smärtfritt och grät inte längre. Han blev snabbt Gorges populäraste grabb. Han inbringade dubbelt så mycket för varje jobb och blev tillkallad nästan varje natt. Gorge var lite orolig i början över att grabben inte skulle klara det mentalt, men fick höra av kunder att grabben skötte sig bra, därför gav han Tom specialtillstånd att röra sig mer fritt under dagarna. Det var mycket sällan det var kunder på dagen så då Tom fick röra sig fritt på femton kvarter, hela vägen ner till hamnen. Gorge tänkte att det kunde vara bra för grabben som arbetade så hårt att få röra sig lite mer, ha lite mera frihet, han ansåg sig vara en affärsman och han tänkte på grabbarna som sina investeringar. Bättre att låta dem ha frihet än att låsa in dem. En glad arbetare är en bättre arbetare. Han oroade sig inte över att grabben skulle sticka, inte bara för att han fick en större yta att röra sig på. Han hade dessutom mycket bra kontakter genom hela Sao Paolo och fick alltid kvickt reda på om någon utav hans pojkar var utanför sitt område.

Det var inte samma gängbildningar som inne i Favelan. Det var mindre grupper av barn som lekte, mer än gjorde djävulstyg, visst en och annan snyting utdelades och det stals mat och leksaker av andra barn. De större terroriserade de mindre. Så hade det alltid varit och så skulle det alltid vara. Men Tom fick vara ifred. Det hade gått sex månader och han hade blivit vän med Jose, en liten harmynt, svart grabb som talade konstigt, för sin spruckna läpps skull. Jose och Tom tillbringade mycket tid med varandra, de andra pojkarna kallade dem för Charlie och Chaplin. På grund av de svartvita filmerna de alla sett någon gång. De själva tyckte att det var lite kul. Jose som brukade kallas för ”Pequeno Jose”, lille Jose eller dubbelläpp trivdes betydligt bättre med Chaplin som smeknamn.

Jose hade inga föräldrar. Det var det han sade i alla fall. Men Tom hade hört av

en annan pojke att han flytt från Favelan där hans alkoholiserade far dagligen hade agat honom. Hans mor, som var svårt crackberoende, tog inte längre hand om sig själv, än mindre om Jose. Så han levde på gatan som många andra av barnen. Barnen som tiggde pengar vid rödljuset på den stora genomfarten som korsade bron, två kvarter upp från där Tom bodde. De tiggde mat, stal mat, de rotade i sopor efter något att äta.

Tom som nästan alltid hade lite pengar hjälpte Jose så gott han kunde. Han köpte mat som de åt tillsammans, ofta nere vid hamnen. De tyckte mycket om att sitta vid hamnkanten och se på båtarna som kom och gick. De talade om sina drömmar, vad de skulle bli som vuxna. Jose skulle bli fotbollsstjärna och spela för Corinthians, Sao Paolos största klubb. Han sade att han kunde tänka sig spela för Santos också, men att de inte var så bra nuförtiden. Men eftersom Pelé, kungen Pelé, spelat där under nästan hela sin karriär så kunde han tänka sig spela för dem tills han blev lite bättre och platsade i Corinthians. Tom som inte visste något om fotboll frågade inte och opponerade sig inte heller. Han hade en gång frågat om en Maradona. Han hade hört namnet i förbigående, han tyckte namnet lät lustigt. Det var av några äldre som diskuterat fotboll. Lille Jose hade blivit smått galen, och börjat en lång utläggning om hur Maradona inte någonsin varit i närheten av O`rey Pelé. Hur man ens vågade nämna Maradona i sammanhanget, att det inte fanns någon fotbollsspelare och kommer aldrig att finnas en fotbollsspelare som Pelé. Maradona kom inte ens i närheten av de rekord som Pelé hade. Och så vidare … Tom tyckte inte om att snacka fotboll med Jose, han blev jämt så arg. Så han nämnde aldrig mer Maradona. Jose kunde inte förstå Toms dröm om att få gå i skola och studera, att få bo med en familj som tog hand om honom. Själv var Jose glad över att få vara fri, att få bestämma själv, ingen som sade något åt honom, ingen som slog honom, ingen mamma som låg i ett hörn, naken, drogad, smutsig, medan han själv gick hungrig och bara väntade på att hans alkoholstinkande far skulle komma hem och slå honom. Nej, Jose ville inte ha en familj, han var nöjd med det liv han hade nu, tills han blev en rik fotbollsspelare. Visst var det tufft ibland, han gick hungrig ibland. Det hände att han fick stryk av de större grabbarna men det var bara ibland och med tiden mera sällan sedan han blivit vän med Tom. Det var tufft men han var i alla fall glad och fri.

Vänner

Karnevaltiden hade nyligen erat. Den firades i nästan alla städer i februari månad. Även i Sao Paolo. Men Sao Paolo-karnevalen var inte alls lika känd som Rio de Janeiro-karnevalen. Inte lika stor och färgglad och hade nästan inga turister.

Tom var inte säker på vilken dag han fyllde år men han hade räknat karnevalerna som kommit och gått. Han visste nu att han hade separerats från sin mor på Rio de Janeiro-karnevalen och att han haft en födelsedag bara någon dag tidigare. Han mindes presenten. En utav de få minnen han hade kvar från den tiden var den vita skjortan som mamman gett honom. Han hade haft den i huset hos den gamle mannen. Tom fick aldrig använda den men den hängde på en liten galge i hans garderob och han tog ofta fram den när han satt ensam de långa timmarna i det lilla rummet i källaren. Han doftade på den i hopp om att känna doften av sin mor, men den hade blivit noga tvättad innan den hängdes in i hans garderob. Den lilla vita skjortan hade gett honom tröst som en nallebjörn ger ett barn tröst. Den hade blivit kvar när han hasigt lämnat huset.

Han visste också att han varit drygt två år i huset eftersom han ätit tårta med den gamle mannen två gånger. De hade firat den döde pojkens födelsedag som om det vore Tom som fyllde år. Han fick aldrig någon present men han åt av tårtan med stort nöje. På födelsedagen fick han också vara ute på gården i många timmar. Det var ett starkt minne, ett utav få goda minnena från huset.

De båda pojkarna firade alltid sin födelsedag tillsammans. Jose fyllde år den femtonde februari, Tom förmodligen runt den tionde. De firade den femtonde som om det vore bådas födelsedag. Tom lade alltid undan extra pengar så att de båda kunde ha en så bra dag som möjligt. Gorge gav Tom ledigt, den enda dagen på året. Tom fyllde nio år.

Vännerna åt macka med köttbit till frukost. De drack minst två liter Coca Cola vardera, som fransmännen. Senare på eftermiddagen gick de strax utanför Toms område, han frågade om lov av Gorge innan. Gorge hade inga invändningar. De gick till ett konditori där de spenderade en liten förmögenhet på tårta och kaffe. Det var bara han och Jose. De skrattade åt varandra fånerier tills de grät. Med munnar fulla av tårta imiterade pojkarna folk de kände i kvarteren. Senare mot kvällen gick de på bio. Sagan om ringen var det senaste på biografen. En fantastisk okänd värld med hobbitar, drakar, trollkarlar och älvor. Båda pojkarna tyckte det var den bästa filmen de någonsin sett. De talade ljudligt om den när de gick hemåt den natten. När de skildes åt kramade de om varandra och lovade varandra att den ene var den andres bäste vän. Tom gick hem och Jose sov i ett gammalt bilvrak som stod i en övergiven fabriksbyggnad nära floden.

Omorganisering

Gorge var orolig. Tom, hans bäste arbetare, hade blivit gammal. Han var nio år och mycket smart. Dialogerna som fördes mellan honom och Gorge var nästan som dialogerna med en vuxen. Grabben hade varit med honom i fyra år och varit honom fullständigt trogen och sällan, om aldrig, klagat.

Han hade nu tio grabbar i Sao Paolo och femton i Rio de Janeiro. Han tjänade bra med pengar på sitt företag. Men brottsligheten i Sao Paolo började bli kvävande och polisen alltför girig. Mycket problem i Sao Paolo. Han märkte snart att det inte var bra att ha en fast plats under så lång tid. Det drog åt sig för mycket uppmärksamhet. I Rio de Janeiro hade han lagt upp det på ett annat sätt, där fanns det ingen fast punkt dit kunderna kom. Allt sköttes via telefon, grabbarna var utspridda på fyra små hus runtom i staden, två bilar skötte upphämtningen till ett antal usla hotell där ingen ställde frågor. Ett mycket flexibelt system som inte krävde så mycket säkerhet och mutor till polis. Verksamheten i Sao Paolo hade nu åtta fulltidsvakter och alltför många polisbefäl som krävde en slant. Han hade försökt att bygga om systemet i Sao Paolo men kunderna hade svårt att sätta sig in i hur det nya fungerade och polisen fortsatte fråga efter pengar.

Gorge ville stänga ned Sao Paolo och ta åtta utav grabbarna med sig. Claudia som utomordentligt skötte hushållet och ungarna skulle få följa med, resten av hororna skulle han släppa. En grabb dög inte riktigt till. Han ville aldrig vänja sig. Han grinade hela tiden. Så honom skulle Gorge lämna tillbaka där han fann honom. Tom var för gammal, eller egentligen inte för gammal, en unge kunde hålla på till ungefär elva års ålder. Då började den oskyldiga uppsynen som äcklen var ute efter att försvinna. Men Toms problem var ett annat, han var helt enkelt för smart. Han tänkte inte vänta på att grabben gav honom problem. Han måste bli av med honom. Han kunde heller inte släppa av honom där han fann honom. Efter fyra år med honom var grabben gatkunnig som bara fan. Han skulle snabbt hitta tillbaka och se till att han fick problem med snuten. Grabben måste långt bort. Och där kom en utav hans kunder in i bilden. Det var ett stort äckel. En fet fan som sade sig behöva pojkar till arbete. Han hade talat med Gorge efter ett besök på hans ställe i Rio de Janeiro. Mannen gillade att spöa kärringar och knulla smågrabbar efteråt. Ett äckel av allra högsta rang, tyckte Gorge. Men fettot betalade bra för sina tjänster. Mannen presenterade sig aldrig med namn. Gorge ville heller inte veta. Men han hade sagt att om Gorge behövde bli av med någon grabb som var stark så var han mer än villig att ta med sig en eller ett par.

Simtur?

Tom och Jose gick på trottoaren längs med flodkanten. Regnet bildade med ett smattrande ljud ringar på vattnet, det hade regnat oavbrutet i en vecka. Vattennivån i floden var högre än pojkarna någonsin sett. Endast en meter från trottoarkanten. I normala fall var det minst två meter från vägnivån ned till floden. Vattnet forsade fram med vansinnig fart. Det förde med sig allehanda bråte såsom möbler, bilar, hela träd upprivna med rötter, massor av skräp, till och med en del av ett litet hus, hela ena väggen med fönster, dörr och en del av det avrivna taket. Samtalsämnet den senaste tiden i kvarteret var om flodnivån stiga hela vägen upp till trottoaren och översvämma staden. Det kunde innebära katastrof. Därför stod folk ofta vid kanten och tittade ned på spektaklet.

”Jag vill inte att du gör det”, sade Tom. De var båda helt genomblöta, deras bara fötter plaskade i stora pölar av regnvatten. Det gjorde nästan ont när de stora regndropparna från den svarta himlen landade på dem. Åskan lös upp skyn i väster, det var mitt på dagen men det kunde lika gärna varit skymning. Molntäcket låg tjockt och lågt över Sao Paolo. ”Äh, fan, oroa dig inte. Du vet att jag är stans bästa simmare”, sade Jose och knuffade Tom lätt i sidan. ”Men det har aldrig varit så här hård ström och kolla va mycke skit det flyter i vattnet! Tänk om det kommer en bil flytandes igen? Du såg den där gamla Fiaten som flöt förbi igår. Fatta om en bil kommer flytande och krockar med dig i vattnet.” ”Tom, oroa dig inte. Dessutom så kan jag inte tacka nej längre, man backar inte på en deal med de där grabbarna”, sade Jose med armarna flaxandes längs sidorna. Han värmde upp. ”Tom, du vet att jag fixar det här. Jag har tränat hela året. Hur många gånger har jag inte simmat över på samma plats? Fan, jag känner den här delen av floden bättre än du känner din snopp.” Han slog Tom på axeln och skrattade åt sitt skämt.

Tom lät sig inte roas. Han var orolig. Det skulle vara direkt livsfarligt att simma över floden idag. Det var farligt vilken dag som helst på året, men just idag och den gångna veckan så flöt där så mycket bråte att vad som helst kunde slå en simmare medvetslös. Men han förstod att Jose inte längre kunde backa. Det hade slagits vad hela morgonen längs med hela kvarteret. Och folket hade förväntansfullt samlats vid floden för att se sin häst vinna eller förlora. Det fanns fyra kategorier i vadslagningen. Man kunde satsa pengar på att ett: Jose klarade sig till andra sidan, de cirka två hundra metrarna innan nästa bro eller två: att han inte klarade sig till andra sidan innan nästa bro utan tog sig iland efter bron eller tre: att han inte alls klarade sig till andra sidan men överlevde tack vare hjälp eller fyra: den sista kategorin som Tom kände sig rädd av att ha fått höra, att Jose skulle drunkna.

Det enda Jose babblat om var de tvåhundra dollar han skulle vinna om han klarade sig över under den första kategorin. Över till andra sidan innan han erade bron. Jose skulle köpa de nya fotbollsskorna som fanns i skyltfönstret på sportaffären några kvarter ned. De var av märket Nike. Samma skor som hans nya stjärna och hjälte, Ronaldinho använde när han gjorde massor av mål med landslaget. Jose hade stått framför skyltfönstret i timmar sedan de lagts fram för visning. Han var inte tillåten att gå in och prova dem. Vakten som stod vid dörren lät honom inte komma in i affären. Skorna kostade åttioåtta dollar, så mycket pengar hade Jose aldrig haft. Därför hade han tackat ja till vadet.

De flesta lade sina pengar på att han skulle nå fram men inte hinna fram förrän bron erat honom. Alla visste att Jose simmat över floden många gånger men alla förstod att så som vattnet betedde sig nu så var spelplanen ändrad. Hälften lade sina pengar på ett misslyckande. Två lika delar på att Jose antingen skulle hinna fram eller inte alls nå andra sidan. Ryktet gick att ett par personer satsat mycket pengar på att Jose inte skulle överleva. ”Du vet att det finns några som satsat på att du kommer att dö va?” Tom tittade ned i backen när han sade det. ”Mmm”, sade Jose utan att röra en min. ”Jag vet. Men skulle jag vara du så skulle jag lägga alla mina stålar på att jag fixar det. Jag har klarat det förr och kommer fixa det igen.” ”Du vet att jag aldrig skulle lägga pengar på en sån sak. Jag skulle aldrig spela pengar om ditt liv Jose. Fan också! Kan du inte gå ifrån den här gången. Jag vill verkligen inte att du simmar. Det känns inte bra!” sade Tom. Han hade ögonen fulla av tårar. Men han såg ändå stint på Jose. Han tänkte inte skämmas för att han oroade sig för sin ende väns liv. Jose öppnade munnen som för att skämta bort det hela. Han ville skämta om Toms grinögon. Men bestämde sig för att låta det vara. Jose älskade Tom som sin egen bror men han tyckte att Tom var lite vek. Tom grät ibland. Det skulle aldrig Jose göra. Han skulle aldrig visa sig svag för någon, inte ens för sin bäste vän. Jose visste att om han visade svaghet så skulle någon komma och utnyttja honom, slå honom eller ta ifrån honom hans frihet. Han visste vad Tom arbetade med och antog att det var det som gjorde honom lite känslig ibland. Han sade inget för han var faktiskt lite orolig själv. Det var lite för riskabelt egentligen. Vattnet hade aldrig varit så hårt som det

varit den senaste veckan. All detta regnvatten som spolades ned från bergen. Men, tänkte han, nu finns det ingen återvändo.

Regnet fullkomligt vräkte ned men folk trängde på båda sidor av floden för att se honom simma. Det var säkert hundra personer där. Många utav dem hade satsat pengar och en del andra kom bara för att se spektaklet. Undra hur många fler som kommit om det inte regnat? Tusen? Tom mådde illa.

Gruppen som stod och tog emot pojkarna var de som ordnat vadslagningen. Diverse smågangsters och bråkstakar. Det fanns till och med en polis på plats. Tom kände igen honom som kvarterets polis. Han tog emot mutor för att låta saker som denna era omärkt. Det var självklart förbjudet att slå vad om att en nioårig pojke skulle slänga sig i floden och med stor sannolikhet dö framför ett hundratal hejande personer varav vissa till och med lagt pengar på grabbens död. Men allt kunde ordnas om konstapeln fick en liten del av spelpengarna. Vad ingen kände till var att konstapeln på eget bevåg, genom en bulvan, satsat en stor summa pengar på det sista alternativet, pojkens död. Det bekom honom inte att snorungen skulle dö. Det fanns hundra till som han, bara i detta kvarter, lika skitiga, lika hungriga, lika brottsliga, lika äckliga som Jose. En mer eller mindre skulle inte göra någon skillnad. Eftersom konstapeln aldrig lämnade något åt slumpen så hade han självklart ordnat så att grabben inte skulle fixa simningen. Han hade två broar uppströms, ca femhundra meter bort ordnat med en ”liten olycka”. En lastbil skulle stanna mitt på bron, som om den hade fått motorstopp. Lasten bestod av trästockar på väg till hamnen. Stockarna skulle av en olycka hamna i vattnet vid just rätt tillfälle. En sido, den som höll fast stockarna skulle ge vika. Givetvis med lite hjälp av chauffören, något som aldrig skulle kunna bevisas. Stockarna skulle alla hamna i vattnet eftersom lastbilen som tur var stod med just rätt sida mot flodkanten. Katastrof kunde det bli om den andra sidan gav vika och stockarna krossade några personbilar som körde över bron just då. Att stockarna med största sannolikhet förde med sig en idiot som hoppat i vattnet var en fruktansvärd olycka, men fortfarande bara en tragisk olycka. Denna händelse skulle inte kunna ses från där de nu stod. Det regnade på tok för mycket. Grabben dök ned i vattnet utan att säga något.

Jose blev genast rädd när han hamnade i vattnet. Strömmen var otroligt stark. Han kände hur den med fruktansvärd kraft slet hans kropp nedför floden. Jose simmade allt vad han orkade. Han hade gjort det många gånger förut. Men han kände genast att han inte skulle klara det innan bron. En blixtrande tanke sade åt honom att snabbt vända tillbaka, försöka ta sig ur så fort som möjligt. Han ignorerade tanken. Att simma över var en hederssak. Han kunde inte se folk i ansiktet om han åtminstone inte simmade över. De skulle för alltid skratta åt honom om han vände och kröp upp ur floden, han skulle bli kallad hemska saker. För Jose var skammen lika med döden, att inte kunna gå i sitt kvarter med hedern i behåll. Om han åtminstone simmade över så kunde han med högt huvud säga att han klarat det. Han kanske skulle få ta lite skit, men det kunde han ta. Han tog i allt vad han orkade.

Tom såg på en gång att Jose inte skulle klara vadet, såg genast att Joses kropp slets iväg med otrolig fart nedströms. Tom sprang bredvid flodkanten. Människorna som skrek åt spektaklet skymde sikten och han såg bara sin vän sporadiskt genom de många kroppar som skylde floden. Han kände panik när han såg sin vän kämpa. Varför vänder han inte tillbaka? Det var så uppenbart att han inte skulle hinna över till andra sidan innan bron kom. Han började skrika. ”Vänd tillbaka Jose! Simma tillbaka!” Det som hände sedan var som taget ur en mardröm. Längre upp i vattnet såg han något mörkt. Något mycket stort kom farandes i floden. Först trodde han att det var en skugga från solen och molnen. Men insåg att solen redan var täckt av ett tjockt molntäcke. Vattnets brus och regnets smatter blandat med folks jubel och skrik bedövade hans öron. Joses kropp fortsatte vansinnesfärden. Skuggan kom allt närmare. Tom skrek för full hals … Allt tog slut så fruktansvärt fort. Tom tänkte ofta tillbaka på det ögonblicket när han såg hans bäste vän försvinna under ett femtiotal trästockar. Joses lilla huvud och flaxande armar försvann under de enorma stammarna som tog med sig allt i sin väg. Hans bästa vän försvann. Borta. En sekund var han där, nästa så var han borta.

Han visste vad han skulle göra. Folk skrek och gapade omkring honom, de pekade och gestikulerade ned i vattnet där Jose försvunnit. Tom började springa.

Han sprang så fort han orkade, han halkade till och föll ned på backen. Trottoaren han sprang på genomblöt, han skrapade sitt högra knä illa, men reste sig genast och fortsatte haltande längs med floden. Det blödde kraftigt från ett jack i knäet, det gjorde mycket ont men han ignorerade smärtan. Han sprang så fort hans ben orkade. Han sprang för Jose. Han sprang för sin vänskap. Tom, nio år gammal sprang, som om det vore hans eget liv som stod på spel.

Han stod och såg ut mot havet. Det hade gått flera timmar. Han stod vid utloppet av floden. En kraftig storm gav höga vågor som skummande kolliderade med flodvattnet. Inte ens måsarna flög i skyn, utan kurade ihop sig i stort antal längre bort upp på stranden. Vinden slet i hans hår, hans ansikte var svullet av gråt. Ögonen röda. Han hade anlänt för sent. Han hade sprungit så fort han orkat men ändå kommit försent. Stockarna hade redan spritts ut överallt. Några få hade spolats upp på land vid stränderna omkring men de flesta hade försvunnit till havs. Han hade sökt överallt. Han hade sprungit längsmed strandkanten och ropat Joses namn. Han hade gråtit i en timme på knän i sanden, i regnet, i stormen, han hade vaggat fram och tillbaka och mumlat Joses namn. Han var helt tom inombords, det enda han hade att leva för hade dött, hans enda vän, hans broder var borta. Tom var förkrossad.

När han slutligen började gå hemåt igen hade det redan blivit mörkt. Han var helt blank i sina tankar. Bara några kvarter från sitt hem körde en bil upp vid hans sida. Tom lade inte märke till bilen, än mindre de två med huva över ansiktet som kom mot honom. Den ene slog honom rakt över huvudet med en påk. Den andra tog emot hans kropp som föll emot marken. De båda männen hjälptes åt att bära in kroppen i bilen och sladdade snabbt iväg.

Bakom ett hörn i en från regnet skyddad plats hade Gorge sett det hela. Personerna som skulle föra bort Tom hade följt honom enda från stranden och släppt av Gorge innan de tog iväg honom. Det hade varit lätt att hitta honom. Alla visste vad som hänt tidigare under dagen. Alla visste att Tom sprungit efter, ned till stranden. Gorge hade blivit av med ett potentiellt problem och den fete mannen hade fått en arbetare eller en ny leksak. Gorge sket i vilket. Han kunde

nu ta sin verksamhet och försvinna till Rio. Om Tom någonsin kom tillbaka till Sao Paolo letandes efter Gorge så skulle där inte finnas något att hitta.

Dödsrunan

En vecka senare dök några fotografier upp på den lokala polisstationen. Konstapeln som ordnat med vadslagningen hade köpt sig en ny liten fiskebåt med vinstpengarna. En risktagning som betalat sig otroligt bra, tyckte många i kvarteret. Den största delen av vinsten var via en bulvan vilket minskade misstankarna mot honom. Ingen visste att lastbilschauffören som så olyckligt stannat och tappat sin last i vattnet var hans fiskekamrat. De hade redan under helgen varit och premiärprovat den lilla båten i en insjö några mil bort från staden. Allt flöt på som vanligt.

Han stannade till vid fotografiet som satts upp på en tavla vid ingången. Där fanns massor av fotografier på försvunna personer, även fotografier på brottslingar som söktes. Konstapeln kallade anslagstavlan för dödsrunan. Det var inte en enda jävel av de som fanns där som någonsin hittades. Inte vid liv i alla fall. Men för första gången såg konstapeln ett känt ansikte. Ett datoranimerat fotografi liknade pojken som varit bäste vän med grabben som försvunnit under trästockarna. Lustigt, tänkte konstapeln. Han skakade på huvudet och gick därifrån. Han tänkte verkligen inte säga något eller ringa numret som stod under fotografiet. Det skulle bara skapa frågor om vad som hänt dagen då grabben dog. Konstapeln hade ändå inte sett grabbens polare på fotografiet sedan dess. Han antog att pojken försvunnit med svinet Gorge som lämnat honom utan betalning. Det var också en underlig historia, tänkte konstapeln. Ena dagen en bra affärsrörelse som gav alla inblandade bra med stålar, nästa dag borta från jordens yta. Konstapeln hade bestämt sig för att låta saken bero. Man kan inte kontrollera allt, var hans filosofi. Man ska bara ge sig på det säkra. Han fortsatte in i polishuset. Han skulle riva ned fotografiet på grabben under natten när det var mindre folk omkring, glömma hela historien. De hade en ny fiskebåt. Han såg redan fram emot nästa helg. Då skulle de ta den längre ut på sjön och stanna över natten. Kanske få en kattfisk vid utflödet av en flod. Kanske inte. Det var

oviktigt. Han hade en ny båt och han tänkte njuta av varje ögonblick med den.

Lisa promenerade bara ett kvarter därifrån, med näven full av fotografier som hon placerade runtom staden. Tio minuter innan hade hon placerat ett foto på polisstationen. Lisa kom aldrig till Toms kvarter vid floden. Hon kunde omöjligen gå igenom alla gator i alla städer i hela landet. Lisa missade Toms hem med några hundra meter. Det kvittade egentligen om hon hittat dit. Han fanns inte där längre och det var bättre om hon inte fick reda på vad hennes son tvingats göra för att överleva. Lisa fortsatte sitt sökande. Gata upp och gata ned. Busshållplatser, polisstationer, tågstationer, sjukhus och torg.

Hennes son gick nedböjd över ett fält långt inåt landet, söderut bara några hundra kilometer norr om Uruguays gräns. Han gick och plockade en konstig frukt som hängde på något som liknade vinrankor. Tom arbetade. Han var ledsen över sin förlorade vän, men han var faktiskt ganska glad över att han var borta från Sao Paolo. Det hade varit för jobbigt om han tvingats fortsätta med det han höll på med utan att ha sin vän att prata med. Det hade varit omöjligt att bara gå på gatorna och få behöva uppleva alla de återkommande minnen som han hade därifrån, alla lekar och skratt som fanns i hans minne. Alla dessa delades med Jose. Det var bra att han inte behövde vara kvar, tänkte han. Han fortsatte sitt arbete. Han tänkte på Jose och sin mamma. Tom var nio år gammal. Han gick i sin egen lilla värld och tänkte på sin vän, han tänkte på sin ängel. Han arbetade.

Planer

Tom klev upp med solen och började sin morgonritual, som tog väldigt lång tid med bara en fungerande arm. Han bäddade först sin säng och tog en snabb het dusch. Något han saknat mycket under sina tre år på Hemmet. Enkla, självklara saker som en varm dusch på morgonen för att sparka igång kroppen. De första dagarna skrubbade han sig hårt med borsten. Tvättade rent mer än smuts. Skrubbade bort det onda. Han blev rödflammig över nästan hela kroppen. Ont,

men så skönt att bli ren smutsen.

Han klädde sig med de rena nya kläder som Ramon köpt till honom. Nya kläder. Tom kunde inte minnas att han någonsin fått nya kläder, köpta enbart till honom, förutom den vita skjorta som försvunnit många år tidigare. Ett par jeans, undertröjor, några rutiga skjortor i kraftigt tyg, flertalet underkläder och vita tubsockor som var så sköna att ta på sig. De kändes underligt mjuka på hans hårda fötter som gått barfota i så många år. Men så skönt att gå omkring i huset och sköta sina sysslor med mjukt tyg under sina fötter.

Efter duschen gick han ut på gården. Ramon hade även köpt ett par kraftiga kängor, hårt läder som skyddade hans fötter när han var ute. Han tyckte om att stå där en stund och andas av friheten, se på solen när den tog sig högre och högre upp på himlen. Doften av morgondiset som låg kallt och tryckte över det plana landskapet. Han andades djupt. Ingen som kom och krävde något av honom, ingen som skulle komma och slå honom, vilja göra honom illa. Bara stå på gården och uppleva frihet och morgonsolens värmande strålar.

Frukost ordnade han numera både åt sig själv och åt Ramon. Färska ägg som stektes i fett tillsammans med några strimlor pancetta och sönderklämda vitlökar med sitt skal. Tjocka skivor bröd som fick suga upp steksaften efter äggen, vitlöken och pancettan. Han kokade starkt kaffe åt dem båda och pressade sex apelsiner till juice.

Efter frukost ville han följa med Ramon som skulle iväg på en lång promenad in i skogen och området som han vakade över. Se till att inga tjuvskyttar jagade djuren. Han menade att Tom inte var i skick för en så ansträngande promenad. Tom trugade inte och stannade kvar inomhus. Kanske en annan dag. Han plockade istället undan efter frukosten och gick sedan igenom bokhyllan. Det fanns så mycket intressant att läsa.

Ramon tillbringade kanske två timmar per dag på kliniken, lite beroende på hur mycket han behövdes. Eugenia skötte annars i stort sett allt arbete själv. Sedan tillbringade han några timmar i bilverkstaden, en timme på morgonen för att göra klart pappersarbetet och ringa upp folk som lämnat meddelanden på telefonsvararen. Arbetet i verkstaden gjorde han oftast när solen börjat gå ned eller på dagen om vädret var för dåligt. Men den mesta av sin tid tillbringade han ute i skogen. Han försvann efter sina två timmar på kliniken och sina samtal i verkstaden bort till den skogsbeklädda kullen. Tom stod och såg på honom från fönstret på övervåningen. Ramon gick med en liten ryggsäck mot skogsbrynet som började några få hundra meter från huset, han försvann i mörkret mellan träden. Tom ville följa mannen som räddat livet på honom, han ville tillbringa tid med honom och lära känna honom, veta varför han lät Tom vara ensam i hans hus, hur det kom sig att han litade på honom såsom ingen annan gjort tidigare. Varför hjälpte Ramon honom?

Tom städade huset, han sopade och skurade golven. Det tog tid då hans gipsade hand störde arbetet men tid hade han gott om. Han undvek att tänkta på smärtan, försökte styra sina tankar åt annat håll, vilket visade sig vara ganska lätt. Det fanns så mycket att tänka på, så mycket att planera. Hur skulle han övertyga Ramon att få stanna? Han kom fram till att det bästa var att göra sitt bästa i huset, vara ordningsam, sköta sig och vara trevlig, inte störa för mycket. Han tvivlade inte på att han skulle stanna. Men han förstod att man inte kan ta saker för givet. Ingenting kommer gratis.

Efter städningen läste han böcker. Hemingway avslutades redan dagen efter den påbörjats. Han fortsatte med lättsamma romaner av en nationell författare som Horacio Quiroga och hans korta berättelser som Cuentos de la selva (sagor från djungeln) eller Cuentos de amor, locura y la muerte (sagor om kärlek, galenskap och död). Sedan gick han vidare till Paulo Coelho och Alkemisten. Skrivet på portugisiska. Fantastiska berättelser, resor till andra sanningar, enkla ord som beskrev nya världar. Tom blev förälskad, han blev hänförd. En ny värld öppnade sig för honom. Han bestämde sig dock för att försöka hålla de lättsamma historierna till enbart kvällstid, när han gick till sängs. Det var viktigare att börja studera.

Han letade i bokhyllan efter en ordbok på spanska och började gå igenom den, började memorera ord och dess betydelse. Så fann Ramon honom när han kom tillbaka den natten. Böjd över ett spansk-portugisiskt lexikon och den spanska ordboken. Ett kollegieblock med många sidors klotter och anteckningar låg bredvid. Pojken sov djupt, tinningen vilade mot de tjocka luntorna av språklig visdom. Det var sent på natten. Ramon hade kommit senare än vanligt, han hade behövt tid att fundera. Han hade suttit bara några hundra meter in i skogen en bit upp på kullen, med utsikt över sitt hus. Ibland hade han sett skuggan av pojken röra sig inne i huset, era ett fönster inne i biblioteket. Den pojken som fått genomlida så mycket. Redan vid ung ålder behövt uppleva det värsta människan hade att erbjuda. Ramon hade sett det och ibland fått uppleva det själv. Men vid vuxen ålder. Så redo en människa någonsin kunde bli för att filtrera hemskheterna. Inte längre oskyldig. Inte längre ett barn. Han tog ett beslut ganska tidigt på dagen och började utforma planen med penna och papper han tog ur sin ryggsäck.

Telefonsamtal

Lisa fastnade i de norra delarna av Brasilien under längre tid än hon önskat. När hon kom fram till sin slutdestination efter den mycket långa bussresan var hon som en ny människa. Flykten från Roberto och Dois Medidores hade gått enligt planerna. Hon hade varken sett eller hört något från Roberto sedan hon lämnat honom sovandes på motellrummet ett dygn tidigare. Hon var inte heller orolig för Roberto, problemet var Dois Medidores. Men eftersom hon lyckats ta sig så långt bort från honom så var hon övertygad att allt skulle gå bra. Att hon slutligen var fri. Hennes förflutna på 72 Oskulder ruskade hon av sig. Hon var inte längre prostituerad, hon skulle börja ett nytt liv. Det var slut med långa nätter och alla gubbar som kom för att ta på henne. Hon skulle bli normal. Fortsätta sökandet efter sin son. Men börja ett normalt liv.

När hon klev av bussen i Belem i den allra nordligaste delen av Brasilien slogs

hon av hettan som låg i luften även fast klockan bara var sju på morgonen. Otroligt fuktigt, klibbigt i luften. Syrsor skrek fortfarande som om de vore blinda och inte upptäckt att det var helt ljust ute. Hon hade en liten turistbok om Brasilien med sig i bussen, där hade hon läst om staden, hur den låg nästan på ekvatorn och hade en dagstemperatur på stadiga trettiotre grader.

Lisa såg sig om, en mycket gammal busstation. Byggt någon gång på sextiotalet. En liten stationsbyggnad som låg under ett enormt vågigt tak av betong. Som en gång säkerligen hade haft glada färger men nu var kraftigt missfärgat av regnvatten och luftföroreningar. Stationsbyggnaden, som hon gick in i för att få lite information om staden bestod endast av ett litet kontor och en liten vänthall med ett trettiotal sittplatser. Allt var gammalt men prydligt och ordentligt renstädat. Det doftade fräscht. Plaststolarna hade en skrikig orange färg, många var trasiga men pengar fanns uppenbarligen inte för renovering. Hon gick fram till disken där en gammal man med vänligt utseende hjälpte henne med alla frågor hon kunde tänka sig om staden. Hon hyrde en liten lägenhet i stadskärnan och började med sitt undersökande.

Lisa upptäckte snart att Belem inte hade mycket att ge henne, så hon fortsatte redan efter tre veckor vidare längs med kusten, hon hyrde inte längre lägenhet utan tog in på hotell, spenderade hela dagarna till att gå gator, kopiera sina bilder och sätta upp dem överallt. Hon upptäckte att hon gillade Natal. Det var så många europeiska turister där. Allt var lite finare. Det stora inflödet av turistpengar och stora lyxiga hotellkomplex fick det att se ut lite som Kanarieöarna. Ganska olikt från vad hon var van vid. Hon stannade lite längre än hon egentligen behövde i Natal, men det var dyrt och hon kom snabbt till sans och fortsatte sin resa.

Hon arbetade sig ner längs med kusten och kom efter bara åtta månader till staden Campos dos Coytacazes som låg endast tvåhundra kilometer norr om Rio de Janeiro. Efter fem dagar i staden fick hon ett samtal. Hon hade fått många samtal under de tre åren hon sökt efter sin pojke och lärt sig urskilja ärligheten hos personen som ringde. Nästan alla samtal förkastade hon snabbt med endast

några få frågor.

Rösten i luren sade: ”Jag tror att jag sett pojken du söker.” En kort stund tystnad förflöt innan mansrösten fortsatte. ”Här i Campos dos Goyacazes. Jag såg honom med en familj, i ett hus i utkanten av staden.” ”Har du adressen?” frågade Lisa utan att låta sig påverkas av de förmodat så fantastiska uppgifterna. Hon hade hört liknande berättelser förut och lät sig inte beröras förrän hon hade mer information. ”Kan vi träffas så kan jag ta dig till platsen?” ”Varför måste vi träffas? Du kan väl bara ge mig adressen så kan jag själv gå och se om det är min pojke som finns där?” ”Jag tänkte kanske att du kunde ge mig en slant för uppgifterna.” Lisa funderade en stund. Var det en fälla? Hon var otäckt nära Rio de Janeiro och Dois Medidores. Han hade svarat utan att tveka, utan att tänka på svaret. ”Jag kan lova dig att om den du säger verkligen är min son så skall jag ge dig alla pengar jag äger så fort jag sitter på ett plan härifrån med honom.” ”Lova?” protesterade mansrösten. ”Det är så lätt att lova, men sen när det kommer till kritan så är det jag som sitter där, lurad.” ”Jag är ledsen, men det är det enda sättet jag kan göra det på. Några personer är ute efter mig. Jag kan inte mötas hur som helst, men jag kan lova att du får alla pengar jag har. Det är nästan trettiotusen dollar.” Hon hoppades att omnämnandet av pengar skulle fånga hans intresse. ”Jag vet inte riktigt …” ”Ge mig adressen, så åker jag genast och kollar. Sedan ringer du tillbaka på det här numret och vi möts någonstans, du kan få pengarna på direkten om du vill.”

Mannen gav plötsligt med sig och hon fick adressen. Hon var orolig men visste att hon måste undersöka platsen. Att hon inte kunde lämna ett spår utan att ge det en chans. Det enda sättet att hitta Tom var att gå på tipsen. Någonstans skulle hon få rätt uppgifter och till slut hitta sin son.

Dois Medidores satt i en skitig soffa, i ett litet fallfärdigt hus i utkanten av Campos dos Goytacazes. I ett område som hade ett klingande namn. Parque Jockey Club. En gång i tiden hade det säkert varit stället att bo på. Men nu fyrtio år senare var det bara skit. Fallfärdigt och fattigt. Han litade på sin plan. Han litade på att Lisa skulle dyka upp. Hon var inte kapabel att hålla sig borta. Hon måste veta. Även om det hela var lite misstänksamt. Han satt tyst och väntade. Två gubbar stod vid dörren och ytterligare två vid vardera sidan om huset, gömda. En som stod ett kvarter ifrån och såg mot huset, rapporterade om vilka personer som rörde sig i området. Gatan såg ut som så många andra övergivna gator med små hus radade i raka linjer. Konstig arkitektur från ett mystiskt sextiotal. Vem kunde tycka att det var snyggt med betongtak? Nu dessutom skitiga med mossa och annat icke välkommet växandes på dem.

Det hade gått nästan en timme när det sprakade från en Walkie-talkie som stod på bordet bredvid. ”Det är någon som närmar sig”, sade en röst som knastrade ur den lilla manicken. ”Hon har mörkt hår och är ganska kort. Står och kollar misstänksamt omkring sig.” Det knastrade igen och tystnade sedan. Dois Medidores började fundera på vad han skulle göra med henne när han fick tag på henne. Han skulle nog börja med att låta alla fem gubbarna våldta henne på plats. Det var det minsta han kunde göra, belöna sina vakter som hade åkt med honom hela vägen till denna förbannade bonnhåla. Manicken knastrade igen. ”Hon går mot dörren, hon är på väg mot dörren. Det är hon.” En tystnad som varade i fem sekunder följdes av ljuden från en dörrklocka. Ett långt utdraget elektriskt dingdång! Det lät för jävligt, tänkte han när han reste sig och ställde sig upp, bara tre meter från dörren. Han ville vara det första hon såg

när dörren öppnades. ”Öppna den, sade han åt en utav sina män.” Lisa satt på huk med en keps på huvudet tvåhundra meter bort på en liten kulle som hade uppsikt över huset. Hon hade små kompakta kikare tryckta mot ögonen när hon på långt avstånd såg hur Dois Medidores började svära och skrika instruktioner åt sina vakter. Kvinnan som Lisa skickat knuffades undan. Hon såg hur han svor och såg sig om efter henne. Han förstod att hon måste vara någonstans i närheten. Lisa reste sig genast och smög undan utan att bli sedd. Hon började småjogga bort från platsen. Till en liten taxi som stod och väntade på henne.

Hon hade gett flickan med det mörka håret femhundra dollar för att gå till huset. Flickan som till en början varit mycket tveksam till förslaget men när två månadslöner lagts i hennes hand blev hon övertygad. Lisa tyckte synd om tjejen. Men hon hade betalat dyra pengar för något som tog en kvart av tjejens tid. Dessutom hade hon larmat polisen fem minuter innan. Så det skulle förhoppningsvis rädda tjejen från problem med Dois Medidores. Det var den enda logiska lösningen för henne. Hon måste veta. Och nu visste hon. Från och med nu så måste hon ligga lågt. Dois Medidores var förbannad och ute efter henne. Hon hade sett fyra vakter, det kunde ha funnits flera som hon inte sett genom sina kikare. Det var tydligt att han lade ner mycket pengar och energi på att leta reda på henne. Han var förbannad.

Lisa tänkte på sitt nästa drag då den taxin susade över gatorna, i den lilla staden. Den körde förbi stadskärnan och vidare ut mot norr. Mot kusten till en liten ort som hette Sao Francisco de Itabapoana, trettio kilometer därifrån. Därifrån gick bussar norrut. Hon vågade inte åka till busstationen i Campos dos Goytacazes. Där skulle de säkert leta efter henne. Hon måste komma långt bort från Rio de Janeiro. Ligga lågt i några månader och sedan fortsätta med sitt letande. Komma på en ny plan.

Hon såg ut genom rutan när taxin rusade ut ur staden på landsvägen. Landskapet

var våldsamt bergigt och vackert grönt. Lika hett som alltid i december månad. Det skulle snart vara julafton. Ytterligare en som hon skulle tillbringa med sig själv, med tankarna på sin Tom. Hon vevade ned rutan för att få in lite luft i den trånga kupén. Lite frisk luft för att rensa sina tankar. Tänka ut en plan. Bilen rusade fram över den heta asfalten. Lisa i baksätet. Med tårar i ögonen.

En liten restaurang

När hon återkom till Belem, till den konstiga busstationen, var hon åter utan mod. Hon hade så när blivit fångad. Dois Medidores hade varit så nära. Haft honom inom två hundra meters håll. Han hade svurit och spottat. Lisa hade inte förrän då förstått allvaret i hur förbannad han var. Hur mycket han hatade henne för att hon lyckats lura honom. Hon tänkte på Roberto, hon hoppades innerligt att den stackaren hade lyckats smita också. Att han fått hennes brev och hämtat bilen. Flytt och sålt alla värdesaker som han stulit. Hoppades att han levde.

Lisa traskade modlöst ned för gatan, vad skulle hon göra nu? Hon vågade inte åka vidare och leta efter Tom. Inte nu. Det fick tyvärr vänta lite. Hon var inte till någon nytta död. Vad skulle hon ta sig till? Hennes tankar gick till pengarna. Dem hon hade i sin ryggsäck och runt det midjebälte hon alltid bar på. Tjugoåttatusen dollar. Hon hade bara gjort av med femtusen de senaste åtta månaderna. Men bara den sista veckan hade hon ödslat en tusing. Och nästan åkt fast. Pengarna var än så länge inte ett problem. Men hon ville inte heller slösa. De var till för sökandet efter Tom. Det var inte hennes pengar.

Gamla bilar kryssade i maka fart på gatorna, som om de också var trötta i hettan. Hon svettades, det var mycket varmt. Hon hade suttit på bussar i över tjugo timmar. Osäker på vart hon skulle bege sig. Hon ville dessutom lämna förvirrande spår om det visade sig att de lyckats spåra henne. Så hon hade sicksackat sig fram på bussar över norra Brasilien i tjugo timmar.

Hon tog sig trött till den lilla restaurangen under lägenheten hon hyrt åtta månader tidigare. En liten lokalkrog som serverade fantastisk mat. En ganska ung kock ägde restaurangen. En engelsk kille som tröttnat på stressen och flyttat till Brasilien med lite pengar på fickan och en dröm. Köpt sig en liten fastighet

för en struntsumma i en sömnig stad.

Lisa hade många gånger varit i restaurangen då hon tidigare bott i lägenheten. Men hon hade aldrig sagt ett ord på engelska. Hon orkade inte förklara sig, hon vågade inte förklara sig. Men den här gången gick hon resolut in i den fina lilla restaurangen och direkt fram till kocken som satt och läste en dagstidning.

”Hi.”

Hon bodde i lägenheten i ett och ett halvt år. Matthew kom upp ibland. Han var snäll. Trevlig. De hade sex ibland. Det var mysigt. Ovanligt.

Hon jobbade som servitris hos honom. Gillade arbetet. Matthew var en fantastisk kock, han lagade de mest imponerande rätter av enkla produkter. De gjorde nya menyer tillsammans. Planerade en ny vinlista och målade om väggarna i lokalen. Hon skrattade ofta, log som om hon var glad. Han försökte verkligen. Han ville att hon skulle vara med honom, flytta in med honom.

Ibland hade de picknick i utkanten av staden. Nära vattnet, bredvid en liten småbåtshamn. Det var otroligt vackert. Han ville verkligen, men det gick inte. Lisa orkade inte stå emot, hon orkade inte. Det gnagde i henne, mer och mer. Till slut blev det outhärdligt. Hon blev otrevlig mot honom. Käftade emot vid varje tillfälle som gavs. Hon hatade sig själv.

Lisa lämnade honom utan ett ord. Smet som en tjuv om natten. Hon övertygade sig själv om att det var bäst för alla. Hon var tillägnad sin försvunne son. Och så länge Dois Medidores var ute efter henne fick hon inte riskera något, eller någon. Inte bli emotionellt fäst vid någon. Dois Medidores kanske kunde utnyttja

det mot henne. Skada personer hon älskade för att komma åt henne. Hon tog sin ryggsäck och fortsatte letandet.

Hon tog sig ned genom landet men höll sig från kusterna. Var stad som var värd namnet erade hon i sitt sökande efter Tom. Ett myller av ansikten, gator och hus. Vägar utan slut. Kilometer efter kilometer. Genom regn och sol. Höst och vår. Tiden tappade sitt grepp om henne när hon grävde ned sig i sitt sökande. Efter ett år började hon längs kusterna. Inte längre orolig över att bli tillfångatagen av Dois Medidores. Hon erade alla de stora städerna vid kusten förutom Rio De Janeiro. Sao Paolo tog tid. Staden med närmare tjugo miljoner invånare i sitt närområde var en gigant som hon brottades med under sex månader. Till slut överväldigad av staden och dess storlek sökte hon sig söderut. Hon sökte sig till sina rötter. Till staden som skulle varit hennes och hennes familjs ursprungsmål. Det som stod skrivet i ett testamente hennes far lämnat henne. Där hennes mors familj bodde. Porto Alegre.

Året var 2004. Millenniumskiftet hade erat henne obemärkt. Nio och ett halvt år hade hon varit i Brasilien. Mycket hade hänt, men inget väsentligt framsteg i det enda som var riktigt betydande. Hon hade ingalunda slutat söka efter sin pojke. Men hade kommit till en viss insikt om att hennes liv kanske alltid skulle se ut på samma sätt. All hennes fritid skulle tillägnas sökandet efter Tom. Hon hade saknat Belem. Hon hade lärt sig älska den lilla heta staden. Det enkla livet, hennes arbete som servitris på en liten lokalrestaurang. Matthew. Men Lisa förstod att hon måste fortsätta. Förstod att hennes tillvaro aldrig kunde bli normal, att hon aldrig kunde leva ett partnerliv med en man. Inte utan Tom.

Hon hade lärt känna sin mors familj och de hade välkomnat henne med öppna armar. Men efter många diskussioner om Tom och hennes besatta letande hade hon slutligen distanserat sig från dem. Hon orkade inte höra på deras eviga tjat om att träffa en ny man och börja om medan hon fortfarande var ung. Att hon skulle skaffa sig en ny familj. De vägrade inse att hon inte kunde sluta förrän hon hade ett klart besked om vad som hänt med hennes Tom. Hon umgicks fortfarande med dem, bara inte lika ofta.

Hon talade ofta med Jean Paul, var hemma hos honom, med hans fru och deras dotter som hunnit fylla tio år. De var ett fantastiskt stöd för henne. De hade blivit lite av en substitutfamilj i hennes mörka stunder när hon kände sig deprimerad, utan styrka att fortsätta. De fanns alltid där. Jean Pauls eviga optimism och hans vackra frus mjuka, snälla sätt. Hon var inte många år äldre än Lisa men verkade ha så mycket styrka och självsäkerhet. Hon trivdes i deras sällskap. Uppskattade deras stöd och vänskap. Älskade dem båda.

Förföljd

En man hade förföljt Lisa under flera månader. Han hade henne under uppsikt. Visste var hon bodde och var hon jobbade. Hade adresser både till Jean Paul och till hela hennes brasilianska familj. Han hade fotograferat henne med alla personer som hon umgicks med och han kände till alla hennes rutiner. Hon visade sig faktiskt vara ett ganska lätt mål eftersom hon hade så klara rutiner. Ibland så försvann hon på någon buss. Eller tog ett flygplan. Men återkom alltid efter några dagar. Återkom och återgick in i rutinen. Mannen hyrde lägenhet i samma hus som Lisa. Bara en trappa ned. Lägenheten under hennes faktiskt. Han hade små hål borrat genom taket i alla sina rum, hålen gick inte hela vägen igenom. Bara tillräckligt så att med små mikrofoner kunna avlyssna hela hennes lägenhet. Han visade sig aldrig för henne. Höll sig undan. Speciellt försiktig var han vid hennes hus. Såg till att han aldrig upptäcktes.

Utredningen hade gått fantastiskt bra. Sällan hade han lyckats komma så nära inpå sitt mål. Sällan hade han lyckats samla så mycket information. Men så hade också utredningen varat i över ett år. Men han misstänkte att det snart var slut på det goda. Att utredningen snart skulle ta slut. Han samlade på sig den senaste veckans rapport och gjorde sig beredd att ringa sin uppdragsgivare. Han slog i sin telefonbok. Bläddrade fram till bokstaven D. Dois Medidores.

Hat

Ramon gick i skogen bakom den närliggande kullen. Han hade tillbringat majoriteten av de senaste veckorna ensam, djupt försjunken i tankar. Pojken som så dramatiskt klivit in i hans liv var det som upptog hans bekymrade hjärna. Tom hade varit hos honom i tre veckor och hans arm läkte bra. En vecka till och Toms gips skulle tas bort. Nästan varje kväll hade de talat långt in på nätterna, ingående om vad som hänt Tom. För varje dag blev Ramon mer och mer förundrad över pojkens fantastiska mod och överlevnadsinstinkt. Han förvånades över hur lite hat som fanns bakom hans ord. Efter allt det hemska som hänt honom så var han förlåtande i sitt sätt att tala om det som tidigare hänt honom. Det gjorde Ramon mycket förbryllad. Han hade själv haft en mycket hård tid som ung man. Det fanns likheter i deras uppväxt som hade format dem båda, fast på olika sätt.

När Ramon var tjugoett år gammal så mördades hela hans familj brutalt av diktaturen i Uruguay. Han tänkte tillbaka på de hemska åren när han var en ung man. Året det hände var 1972 och diktaturregimen hade haft stora problem med oordning och folkliga protester. Den inhemska oppositionsrörelsen Tupamaros som i begynnelsen hade varit en fredlig politisk opposition mot den hårt korrupta regeringen, hade tagit till allt våldsammare metoder för att nå sina demokratiska mål. Hans far, Alfonso, var en av grundarna till Tupamaros. Mycket förmögen och politiskt insatt hade han inte kunnat säga nej när frågan ställdes något år tidigare om han ville vara med att grunda befrielserörelsen. Alfonso hade inte kunnat förutspå den våldsamma utvecklingen i hans land. Hade inte förstått att regeringen till slut agerade likt en diktatur. Presidenten höll makten i ett järngrepp och gjorde som han ville. Genom våld och bortföranden av oppositionen nådde han sina mål.

Ramons fars medlemskap hölls hemlig eftersom hans tillskott till organisationen var ekonomiskt och inte aktivt. Men regeringens metoder blev med åren hårdare och slutligen, då många Tupamaros fängslats och torterats, kom informationen om hans fars involvering fram. Ramons far, mor och äldre bror. Alla blev

kallblodigt mördade under en eldutväxling i hans barndomshem i Montevideo. Det som skulle bli ett lugnt bortförande och en senare utvisning av dem alla slutade i ett blodigt kaos eftersom hans far vägrat lämna hemmet. En soldat med mod i bröstet, uppblossat av ett automatvapen i handen, hade skrikit förnedrande ord till hans mor. Alfonso, som var av det gamla gardet, kunde inte hålla sina känslor i styr och katastrofen var ett faktum. Vad som exakt hände visste inte Ramon eftersom han inte var hemma när det skedde. Överlevarna från massakern i hans hem var alla fiender som beskyddade varandra, informationen var mycket sparsam och ingen visste riktigt vad som hänt. Hur det kom sig att de för en så liten sak blev skjutna.

Ramon var vid tillfället en tjugoettårig nyexaminerad läkare och blev med hjälp av sin fars vänner i gerillarörelsen, snabbt bortforslad ut ur landet och förd till USA och Miami.

Diktaturens rädsla för hämnd från Tupamaros. På mordet av deras ekonomiska motor och hans familj. Fick dem att öka sina brutala metoder än mer. De slog till hårt mot befolkningen och befrielserörelsen. Många torterades och många dog. Hela familjer försvann i glömska när de under nätterna försvunnit från sina bostäder efter räder av militärer. Borta utan spår. Familjer med barn. Familjer med framtidsutsikter. En hel generation av hopp och liv så gott som utplånades under några fasansfulla år. Ramon var en sorglös ung man med framtidsplaner tills den dagen. Först chockad, sedan slagen av djup sorg, som efter några månader sipprade ut till ett svart hat. Efter endast en månad i Miami sökte han sig till och blev upptagen i den amerikanska militären. Och efter en kort tids träning skickad till ett fruktansvärt krig långt bort på andra sidan jorden. Två år i Vietnam förändrar en människa, två år i ett blodigt inhumant krig förändrade Ramon. Han inte längre var en ung man med hopp och tro i sinnet utan en livsfarlig och fruktansvärt vältränad mördare.

1974 återvände han till Uruguay och Montevideo. Diktaturen var som värst och folket led av orätt. Han hade hjälp av Tupamarosgerillan när han återvände. Han påbörjade sin hämnd. Metodiskt tog han reda på vilka som befunnit sig i hans

hem när hans familj blev mördad. Och lika metodiskt tog han livet av dem alla. En efter en tills han hämnats sin familj. Sex soldater och ett befäl. En kapten. Alla döda. Ramon blev landets mest eftersökta brottsling. Diktaturen började gå hårt åt de som hjälpt honom. Folk började försvinna i hans närhet. Alla han hade kontakt med blev utsatta för livsfara. Ramon flydde åter ur landet för att inte göra mer skada bland sina vänner. Men hatet hade inte blivit mättat. Med ursäkten att söka efter meningen med hans liv tillbringade han de nästkommande sex åren med att resa från krig till krig.

Ramon stod och såg ut över en liten bäck. Den porlade fridfullt framför hans fötter. En trollslända flög lågt över vattenytan. En fågel kvittrade i trädet ovanför honom. Många år hade gått sedan han var ung. Många år men han hade inte funnit svaret än. Han trodde sig veta men insåg nu att han hade fel. Han satte sig ned på en stubbe bredvid bäcken, tog upp en liten sten och såg på den med tankarna långt borta.

Han hade bestämt sig. Med ursäkten att han behövde åka och hälsa på en avlägsen släkting som var dålig påbörjade han sin resa. Han åkte iväg till Boston. Han visste vad som skulle krävas för att fullfölja planen. Han hade en mapp med all information han lyckats få ur Tom. Alla namn och platser pojken kom ihåg. Tidangivelserna var det lite sämre med eftersom pojken varit så ung när det hände men han var övertygad om att det skulle räcka.

Boston var kallt eftersom det var oktober månad. Han gick med en halsduk tätt virad runt sin hals och en mössa på huvudet. Staden hade välkomnat honom med en solig himmel men få plusgrader. De höga husen i centrala Boston tornade över honom där han gick på en folkfylld gata. Solen speglade sig i tusen fönster. Stora moderna bilar åkte i sakta fart fram på en överfylld gata. Vilken kontrast, tänkte han när tankarna gick till staden han själv bodde i, Artigas. Det var ganska skönt att få komma till en stor modern stad. Att leva på landet var för honom självklar men ibland så knep det till i hans nomad gener. Ibland så ville han andas storstad.

Han skulle träffa en gammal vän. Någon han lärt känna länge sedan. Under sina förvirrade ungdomsår. När Ramon kom fram till den givna adressen förvånades han över storleken på huset. Det var ingen skyskrapa. Men det var åtta våningar tillägnat ett enda bolag. ISS stod det på ett litet mässingsplakat bredvid entrén. En liten skylt som inte skvallrade om bolagets verksamhet. Ett företag där hans vän var delägare. Han öppnade dörren till huset och en dörrvakt höll upp dörren åt honom.

”Welcome mr. Marques”, sade han. ”Mr. Johnson is expecting you.”

Utrymning

Marco låg i sin säng och såg upp mot taket. Stora sprickor spred sig som ett trasigt spindelnät från lampkabeln i mitten av taket utåt mot alla fyra hörn av rummet. Ett riktigt spindelnät låg i ena hörnet, ovanför en vägglampa som med sitt ljus lömskt stod på spindelns sida och lurade icke ont anande ljussuktande insekter till sig. Blåmålade väggar trodde han sig kunna urskilja i den svaga belysningen. Blåmålade för tjugo år sedan. En golvfläkt gnisslade två meter bort och gav välbehövlig svalka i det heta rummet. Han låg helt naken. En madrass utan lakan. Skitig och illaluktande. Så långt från glamoröst som möjligt var. Horan stod vid ett fönster och såg ned på gatan. Hennes svarta hy glänste sensuellt i gatlyktans sken. Hennes vackra kurvor runt svanken fick honom att tänka tillbaka på akten som bara låg någon minut bakåt i historien. Han log. Skitigt, äckligt men mycket billigt. Bogota. Marco sträckte sig efter en cigarett, två kvar. Gjorde en minnesanteckning om att köpa ett nytt paket nere i lobbyn på det skitiga hotellet han tagit in på. Med en cigarett i mungipan satte han sig upp sträckte sig mot golvet och fiskade fram tändsticksplånet som låg i hans byxfickor. Stickan fräste och förblindade honom för en kort stund. Svaveldoften var frän. Ett djupt bloss. Det stack lite av den starka tobaken i hans lungor. Skönt. Kvinnan vid det öppna fönstret rörde inte en min över hans existens. Hon hade fått förskottsbetalt och var inte intresserad längre. Med cigaretten i mungipan tog han på sig jeansen. Inga kalsonger. Inga strumpor. Han klev i sina mjuka sportskor. Med skjortan nonchalant vilande över axeln började han röra

sig mot dörren. ”Adios”, sade han på spanska, hon fortsatte med ignorerandet. Hon stod på samma plats med blicken fokad på en punkt nere vid gatan. Hon tänkte på något förstod han. Hon ville förmodligen lika lite som han vara i denna stad. I skiten. Billig hora i Bogota kan inte vara vad hon drömt om när hon var en liten flicka. Han såg på hennes vackra kropp en gång till med lite skuld tryckande i bröstet. Gick ut och stängde dörren bakom sig, utan fortsatta försök till artighet.

Väl nere på gatan med ett färskt paket gift i fickan gick han sakta fram på en enslig gata. Barbröstad i värmen. Det var förbannat hett. Ganska farliga kvarter egentligen men Marco var inte orolig. Han kunde ta hand om sig själv. Han nästan önskade att någon skulle försöka råna honom, eller bara komma fram och jävlas. Det skulle vara ett bra avslut på en trist kväll med ett uppfriskande slagsmål. Men det verkade inte finnas någon villig kandidat till spö i närheten.

Året var 2006 och han hade varit i Colombia i nästan två år. Två år hade erat och allt hade gått åt helvete. Från att ha haft ett bra välbetalt jobb i Brasilien som vaktchef på barnhemmet till att hamna som livvakt åt en colombiansk nyrik snorvalp. Det var mycket sämre betalt men det kändes säkert. Efter strulet med ungen som nästan dog när Gustavo gick alldeles för långt en natt hade allt snabbt tagit slut. En morgon hade de fått order om att börja göra sig av med ungarna. En lastbil dök upp och alla ungarna blev uppsläpade in i lastutrymmet på fordonet. Efter bara några få timmar så var de borta. Alla dokument brändes på ett stort bål ute på gården. Allt annat från ungarnas hus brändes också. Inga spår fick lämnas som avslöjade vad som skett på barnhemmet.

Nya chefer och ny personal anlände. De gamla vakterna blev oroliga. Ville veta vad som var på gång. ”Vi ska åka till Colombia”, sade Gustavo. ”Ett nytt uppdrag åt vår arbetsgivare.” De stod en bit bort från huset. Bakom den nedbrunna ruinen. I skuggan av skorstenen. Studerade myllret av människor som sprang omkring och bar på lådor och maskiner av allehanda slag. De var organiserade av en liten välklädd

figur som stod i mitten av gårdsplanen och dirigerade sin orkester med båda pekfingrarna. ”Ett nytt, liknande jobb, på en farm en timme från Bogota.” Gustavo talade högt och självsäkert. Som om det vore absolut självklart att de alla skulle följa med. ”Vi får samma lön men risken är mindre eftersom Colombiaprojektet inte är fullt så olagligt.” Hans feta hand pekade på pojkarnas hus med de mörka gallerbeklädda fönstren. ”Ett bättre jobb helt enkelt.”

Colombia. Ordet viskades bland vakterna som inte fått höra något om flytt till utlandet. Men de var alla män utan familjer och utan några band till landet. Det viktigt var pengarna som betalades. ”Om vi inte vill då?” frågade en av dem. Utan att egentligen vilja veta. Det syntes på honom att han redan var övertygad. Det var inte många som gillade arbetet på gården. Det låg för avlägset. Det fanns ingenstans att göra av med pengarna de tjänade. Vad var det för mening med att tjäna stålar om man inte kunde använda dem.

Marco sade inget, han lyssnade oroligt på det som sades. De skulle bli bortflugna samma kväll, raka vägen till Colombia. Ingen chans att åka till civilisationen och lämna lönekuvertet. Ingen chans att sticka. Det var inte en fråga. Det var ett krav att de alla skulle vara på planet senare på kvällen. Han blev genast misstänksam. Det luktade renstädning. Inte bara av barnen utan även av vaktstyrkan. Han hade inte sagt något till de andra männen eftersom de flesta redan såg sig själv i Bogota på horhus festandes hela natten lång.

När han tänkte tillbaka på dagen då de all blivit bortflugna från landet tyckte han ändå att det var bra det som hänt. Han hade inga problem med att hålla på med knarkodling, smuggling, vara livvakt åt någon som verkligen var i behov av det. Det olagliga var inte ett problem och han gillade action. Det skulle hända saker och helst ha en hög grad av risk. Det var det han var bra på. Vara dadda åt fyrtio ungar som i grunden var slavarbetare var inte hans syn på ett bra jobb. Han gillade inte ungarna. Han var inte fäst vid dem på något sätt. Men de var för fan

bara ungar. Skitiga små skrikiga ungar. Det han verkligen inte gillade var Gustavos perversion mot dem. Men arbetsmarknaden för en som honom var inte stor. Det fanns inte många jobba att välja mellan.

Han gick in på en liten bar som låg bara ett kvarter från hotellet. Ett litet kyffe. Två personer satt vid ett bord nära utgången. Typiska Bogotabor. Arbetare som var inne och drack några glas för mycket för att slippa problemen hemma, slippa misären med en skrikande kärring och hungriga bråkiga ungar. Han gick fram till baren och fick utan att fråga ett dricksglas med mörk rom framför sig. Bartendern hade redan vänt honom ryggen, utan att visa minsta intresse för att servera någon annan dryck än rom. Marco sade med bestämd röst: ”Cerveza.”

Med ryggen fortfarande vänd mot Marco gned bartendern en smutsig hand mot ett ännu smutsigare förkläde. Som om han funderade om han verkligen menade allvar. Öl? Utan minsta min eller knyst fick han det han bad om efter en långsam process till en kylbänk, till en öppnare, fram åter till hans plats i baren.

Efter några djupa klunkar av en sval öl och en ganska försiktig klunk av rommen satte han sig med ryggen mot baren och såg ut mot den mörka gatan. En liten radio spelade en populär poplåt. Han ogillade den typen av musik. Ett par gick förbi utanför. En bil skramlade sig sakta fram och parkerade till höger om utgången.

Det hade inte visat sig vara fullt så allvarligt som han först misstänkt. Hela arbetslaget hade mycket riktigt tagit flyget till Bogota samma kväll. På flygplatsen blev de upphämtade och körda till ett litet hotell där de tillbringade några dagar innan arbetet började. Hans arbetskamrater hade lugnat ned sig när de släpptes av vid hotellet. Med fickorna fulla av pengar så var dagen deras. Alla såg framför sig en våldsam festnatt efter många månaders hårt arbete långt borta från civilisationen. De var de alla hungriga på lite manligt kvällsnöje.

Marco gick upp på sitt rum. Lade sig ned för att sova en stund. Vila lite innan han gjorde sig klar. Så som nästan alla de andra vakterna. De hade bestämt att de skulle träffas nere i lobbyn lite senare. När han vaknat tog han en lång het dusch och bytte om till rena kläder. Med alla sina pengar i fickan gick han ner till hotellobbyn. I baren satt redan fyra av hans arbetskamrater med spritglas i händerna fyllda med rom. Två nätter och tre dagar hade de fått som permission.

Det skrattades och kivades och söps i en vansinnig takt. Marco försökte hålla sig någorlunda nykter. Efter en strålande middag på en mycket bra köttrestaurang gick gänget vidare till ett stort horhus. Marco valde snabbt ut en mörk tjej. Han gillade negresser. Han hade alltid föredragit svarta tjejer. Han hånglade med henne en stund vid bordet där de satt. Efter en stund reste han sig upp och annonserade högt: ”Näe nu tänker jag lämna er, jävla bögpack! Jag går upp med den här mörka skönheten så kan ni stanna kvar här och suga varandras kukar.” Han skrattade rått och svepte med sig tjejen, med en hand på hennes rumpa och den andra bakom sig med långfingret stelt som sköld mot de haglande syrliga kommentarerna om manlighet och smått rasistiska uttalanden om färgskalor.

Han hade gått upp med tjejen och faktiskt haft sex med henne. Det ingick inte i hans plan men många månader utan kvinnligt sällskap fick honom att tillfälligt glömma sina bryderier. Hon var så läcker och han kunde helt enkelt inte stå emot. Han lämnade henne bara femton minuter senare, sade åt henne att stanna i rummet. Att han bara skulle ned till baren och hämta lite champagne åt dem båda. Han hade betalt för en timme.

Musiken dunkade ur flera stora högtalare som stod placerade runt om i lokalen. Människor trängdes. Ett femtiotal mycket lättklädda kvinnor dansade och gned heta kroppar mot gäster och mot pelare eller sina väninnor för att egga upp de redan intresserade kunderna. Marco gick ned för trappan till lokalen. Det var bara fyra kvar vid hans bord. Precis som han hoppats hade hans

manlighetskommentarer fått fart på de andra som snabbt sökt upp varsin kvinna för att inte visa sig ovärdiga. Nu satt de med hororna på sina lår. Upptagna med annat. Gustavo som redan avvikit tidigare. Som säkerligen gått för att söka andra nöjen med yngre kött. Jävla äckel, tänkte Marco. Medan han utan minsta problem gick ut i den heta Bogotanatten, upp på en gata som var fylld med folk. Människor som flanerade på gatorna, andra som festade. Han var klädd i endast en tunn kortärmad skjorta men hettan fick honom att ögonblickligen börja svettas. Planen var enkel. Han skulle inte fly. Han skulle inte försöka lämna staden. Ändra hårfärg, lägga sig till med mustasch, ordna ett nytt namn för pengarna han hade. Han hade kommit fram till att det var säkrare att stanna i Bogota än att fly. Så fort man åkte med bussar och flygplan så lämnade man spår. Det var alltid någon som såg, någon som mot en slant var villig att skvallra. Marco var ganska stor med ett ansikte som folk lätt kom ihåg. Ögonen var mycket penetrerande och han hade ett ärr som gick från hans högra kind runt nästan hela hakspetsen. Det fick nog bli ett skägg också, tänkte han. Han gick gatan fram. Han skulle förbli i Bogota och hoppas på att de inte fick för sig att söka i staden. Det bästa var att hålla sig i vargkulan. Hålla sig still, inte skapa vågor på vattenytan. Då fanns det inget att leta efter. Det var hans bästa alternativ.

Två år senare var han fortfarande kvar. Han hade fått höra genom sina nya kontakter att hela hans arbetslag sakta men säkert försvunnit. Alla utom två. Han svepte i sig det sista av rommen och satt med ölflaskan i handen, såg ut i natten genom dörren, kliade sig i skägget. Han var trött på staden, saknade sitt Brasilien men var osäker på om han vågade ta sig tillbaka. På sitt nuvarande jobb satt han nästan hela dagen utanför ett kontor i affärsdistriktet i Bogota. På morgonen och kvällen skeppade Marco den nyrika slyngeln till och från arbetet i en skottsäker bil. Men att sitta utanför den förbannade kontorsdörren i en fönsterlös korridor i tio timmar, fem dagar i veckan, tärde på honom. Han var så förbannat trött på det men det var det enda jobb Marco lyckats hitta som gav tillräckligt bra betalt.

Fettberget Gustavo levde fortfarande. Marco förstod nu att det hade varit fel av honom att ringa högste hönset om vad som hade hänt den där natten. Han förstod att Gustavo aldrig skulle få sparken. Gustavo var chefens högra hand på dessa skumma operationer. Så nu, två år senare, var det bara Marco och Luis kvar av

de sju ursprungliga i vaktlaget. Luis hade så vitt Marco förstod också stuckit dagen efter Marcos försvinnande. Levde han? Det var han inte helt säker på. Luis var en bra man. En som kunde ta hand om sig själv. Han liksom Marco hade varit del av polisens elitstyrka ”Bope”. Inte i samma område som Marco. Stenhård utbildning där mycket få gick vidare och faktiskt blev ”Bope”.

I en postbox i Sao Paolo hade Marco några fotografier på barnhemmet och lite anteckningar. En liten försäkring om något skulle hända honom. Problemet var att han inte visste på vilket sätt han skulle gå till väga för att få fram bevisningen. Hur han skulle sätta dit en verksamhet som inte längre existerade. Han hade funderat på utpressning men insåg snart att inget fanns att hämta då barnhemmet inte längre var verksamt. Det enda sättet var att gå till domstol. Men han hade inget att vinna på en rättegång. Det skulle bara dra uppmärksamhet åt hans håll. Det kunde vara direkt livsfarligt för honom.

Med ett nypåbörjat paketet cigarretter och en glödgad vit stump i mungipan som lämnade ifrån sig en sträng av grå rök som sakta dansande sig upp mot taket kände han sig fast. Ingenstans att gå. Skulle det ta slut här? Bogota. Colombia. Det var förmodligen inga problem med att ta sig tillbaka till Brasilien men gjorde han det så var det bara skitjobb som fanns att ta. Inga mer välbetalda vaktjobb som snabbt skulle upplysa hans nemesis om var han befann sig. Nej, det skulle få bli ett annat land i Sydamerika. Men vilket? Det fick bli ett senare problem. Först måste han spara ihop lite mera pengar så att han kunde börja röra sig.

In genom dörren till baren kom två stora, välklädda män. Marco blev genast mycket alert. De var alldeles för snyggt klädda för detta område. Alldeles för propra för den skitiga baren. Det kunde bara betyda problem. Han greppade flaskan om halsen med vänsternäven. Högerhanden greppade om tändaren. Bra att hålla i något med lite tyngd. Något som gjorde att inte knogarna och benen i fingrarna flexade när näven träffade något hårt. Att hålla något hårt i knuten näve gjorde näven mycket hårdare och mera effektiv. Han satt avslappnat kvar i samma ställning. Männen såg sig om i den nästan tomma lokalen och upptäckte

givetvis genast Marco på sin barstol, bara några få meter från utgången. Självklart så stannade deras blickar på Marco och männen började sakta röra sig emot honom. Marco satt lugnt kvar på sin plats. Han måste ha dem båda inom en arms räckhåll. Låtsas som om han inte förväntade sig något problem. Som om han inte genomskådat dem i samma ögonblick de steg in genom dörren. Så fort de var tillräckligt nära så skulle han slå flaskan mot halsen på mannen till vänster och försöka svinga iväg en träff på den andre med sin knutna näve. Måste neutralisera en av dem fort. Med ett slag. Annars var det förlorat. Den andre fick bli ett slagsmål. Starkast vinner. Men två emot en var nästan alltid en förlorad batalj. Speciellt om de två männen arbetade med just det. Likvidering. Måste nita en direkt, upprepade han i huvudet när den förste började tala, med händerna höjda i en defensiv gest.

Det som hände den kvällen var det sista Marco hade förväntat sig. I hans hopplösa situation såg han plötsligt ett ljus i tunneln. Personer som han efter bara en kort stund litade på och kände sig säker med att utlämna sig åt. Pengar. En ganska respektabel summa som redan fanns på ett offshorekonto. En ny start på livet. Och allt för några fotografier som han vid ett tillfälle tagit. För några fotografier och för en liten pojke som en gång dog. Vars kropp ska ligga begravd någonstans på fälten i södra Brasilien. Vars kropp egentligen ska ligga begravd men inte gör det.

Serpente

Mauro såg fram över sitt lilla land. Han levde knappt över misärgränsen och hade levt så i nästan tio år. En pension som knappt gav honom pengar nog för föda. En sjukpension som inte var värd skit. Han satt på en bekväm gungstol som hans granne gjort åt honom. Hembyggd och knakande men otroligt skön. Det var ganska kyligt ute eftersom augustivindarna blåste friska såhär års, ned från bergen som bara låg femtio kilometer bort. Han hade en tjock yllekofta på sig och en varm filt över knäna. Hans lilla hund Tom låg bredvid insnörd med benen i knut och den svarta nosen djupt begraven i en tjock kudde. Träterrassen var liten och hade endast plats för dess två agerare och ett litet träbord. En

bok låg med ryggen upp. I handen höll han ett brev. Ett mycket förvirrande brev men som vars innehåll skulle göra livet mycket lättare för honom.

Minnen kom krypande som myror längs ryggraden, när han såg på sin hand. Den högra. Endast tummen och lillfingret var kvar i vad som mest såg ut som ett av naturens misstag. Minnet av det som hänt hans hand tog honom tillbaka till några hemska dagar som han gjort allt för att glömma. Försökt men omöjligen kunnat förtränga.

Lisa hade försvunnit. Hon var där ena dagen, jobbade på 72 oskulder, men borta den nästa. Mauro brukade ta en sväng förbi klubben och snacka lite med vakterna vid dörren. Han gjorde det under arbetstid och viftade med sin dokumentation åt nya vakter. Han ville att de skulle veta att han var polis. Vakterna visste också att det var han som hade presenterat Lisa för Dois Medidores. Men en dag när han kom dit fick han veta att hon inte längre jobbade där. Vakterna var mycket förtegna om vad som hade hänt. Det var tydligt att de var instruerade att inte berätta. Hans första tanke var att storma upp till Dois Medidores kontor och konfrontera mannen. Fråga vad som hade hänt. Men han ångrade sig när han tänkt igenom situationen. Vakterna hade varit alltför tystlåtna och hon hade försvunnit allför fort. Dessutom hade han träffat henne bara några dagar tidigare och hon hade inte visat det minsta tecken till oro. Tvärtom hon verkade vara lyckligare än han någonsin sett henne. Hon hade också berättat att hon trivdes på klubben och att personalen behandlade henne jättebra. Mauro kom fram till att hon av någon anledning bestämt sig för att fly. Och den enda anledningen han kunde tänka sig var att hon fått upp spåret på sin son. Så han började själv undersöka och förhöra sig med sina kontakter.

Lisa hade mycket riktigt flytt. Ryktet hade snabbt som sommareldar spritt sig i brottslingars kretsar. Alla talade om hur horan och vakten hade bestulit Dois Medidores och lämnat honom med brallorna vid knävecken och knullat honom hårt och djupt. Inte bokstavligen, men just så gick snacket. Horan och vakten hade blåst den store Dois Medidores och alla väntade med spänning på den fruktansvärda hämnden. Mauro hade inte oroat sig för sin egen skull. Men han

hade varit ängslig över vad som skulle hända om Dois Medidores fick tag på Lisa. Med sina undersökningar lyckades han få en någorlunda uppfattning om vad som hänt.

Han hade lyckats hitta läkaren Rolando och fått höra den fantastiska historien om den gamle mannen på sjukhuset och hans fantasier. Av andra källor, folk som jobbade för Dois Medidores, hade han fått höra om utlånade pengar, om konton som var beslagtagna och konstiga överenskommelser som Dois Medidores hade fantiserat fram. Han förstod till slut. Dois Medidores hade i sin girighet satt Lisa i ett omöjligt läge. Och flickan hade gjort det enda möjliga. Hon hade stuckit.

Därefter blev det mycket svårare. Han hade försökt spåra henne. Informationen tog honom till Belo Horizonte och några bankuttag. Flickan hade lyckats få med sig en ganska ansenlig summa pengar som hon skulle kunna leva på en lång tid. Han var glad för hennes skull. Glad att det inte fanns fler spår.

Nästan ett halvår efter händelsen, då folket sluta prata om flykten, då allt verkat lugna ned sig och Dois Medidores till synes hade slutat leta och det utåt sett verkade som om Dois Medidores insett att flickan och vakten var borta – då kom de och tog Mauro.

Tre män bröt sig in i hans lägenhet. Slog honom medvetslös framför förvånade men rädda grannar och hade burit ned honom alla fem våningar. Ingen vågade beblanda sig i ett kidnappande. Alla kände Mauro. Alla visste att han var polis. Alla visste att i Rio de Janeiro var det ett mycket farligt arbete. Ett snedsteg med en mäktig knarkkung, favelaledare, maffiamedlem eller till och med en högre polis eller politiker kunde få mycket allvarliga konsekvenser. Och alla kände till hans ärliga inställning. Alla förstod att det som hände nästan varit oundvikligt eftersom han vägrat mutor och korruption. Han var helt enkelt inte att lita på. Han kunde inte köpas.

Han hade brutalt slängts in i baksätet på en bil. Huvudet hade slagits blodigt mot dörrhandtaget på andra sidan. Mauro redan avsvimmad märkte inget.

Slutligen vaknade han av iskallt vatten som hälldes över honom. Hans nervsystem fick en spark och han vaknade till. Iskallt! Han såg sig förvirrat om. Han förstod genast var han var. Någonstans djupt inne i favelan. Dofterna och det enkla träbeklädda rummet skvallrade om platsen. Tre unga män stod framför honom, varav en han genast kände igen. Serpente – Ormen.

Mauro var inte en rädd person, han hade stått stolt många gånger mot hårda män och skrämmande situationer. Varit med om vapen som avfyrats och kulor som farit. Fått två av dem bortopererade ur ryggen efter det att han blivit skjuten under ett rån i en livsmedelsaffär. Men nu var han rädd.

Serpente var en mycket ökänd brottsling från favelan. Den galnaste människan som någonsin kommit ur vad som redan var en vansinnigt galen plats. Serpente var en legend. Hans bravader av blodtörstig våldsamhet hade spridit sig långt över favelans gränser. Det hade till och med gjorts en dokumentär om honom. En dokumentär där kameramannen hade dött under filmningen. Strypt med bara händer av Serpente själv. En dokumentär som konstigt nog visats för allmänheten.

Serpente stod högst upp på alla listor över efterlysta. Före många ledare av favelaligor, maffialedare, knarkhandlare och illegala vapenhandlare. Men Serpente som aldrig visade sig utanför favelans gränser gick fri. Han var tillräckligt smart för att förstå, att om han klev utanför favelan så var han död. Poliser hade order om att skjuta honom bums, så fort han sågs, genast, inte fråga, döda. Han hade många avrättade poliser på sitt ickeexisterande samvete.

Nu klev den ökände Serpente fram mot honom med en liten fickkniv och började

såga av hans pekfinger. Mauro var mycket väl fastsurrad på en bastant trästol som i sin tur var fastskruvad i golvet. Hans händer var ordentligt fasttejpade vid handtagen till stolen. Han kunde inte röra sig en centimeter

”Uah!” Mauro skrek för full hals då smärtan våldförde sig på hans hjärna. Han försökte spasmiskt dra handen till sig, rädda både den och sig själv från situationen. Hans nerver skrek åt honom. Få kniven bort från fingret!

Han såg med stora ögon på hur en mycket lugn Serpente sakta men med mycket kraft sågade på botten av hans pekfinger. Hans synfält täcktes av dimma vid sidorna. Tunnelseende. Men vid slutet av tunneln såg han fortfarande hur en liten fickkniv snart täljde på hans vita pekfingerben. Små vita flagor separerades från pekfingerbenet, de blev genast dränkta i blod. Kniven och fingret såg ut att vara tio meter bort men ändå alldeles intill honom.

Till slut kom räddningen. Det svartnade. Han välkomnade mörkret med öppna armar, kände räddningen smeka hans mosade huvud.

Iskyla.Tillbaka! Och blöt!

Helvete, hann han tänka när han åter fick tillbaka medvetandet och dimman lättat för ögonen. Smärtan var så fruktansvärd att han hade svårt att andas. Det första hans ögon fokade på var Serpente som hade hans pekfinger i mungipan, han låtsades röka på det. Han låtsades göra rökringar med hans pekfinger.

Mauro spydde, han kräktes länge och noga, inte en bakterie fanns kvar i hans mage när uppstötningarna slutade.

Detta var bara inledningen på tre mycket långa dagar, tre helt galna dagar av ren och pur smärta. Han hade hört historierna om Serpente, men alltid trott att det var lite av en urban myt. Att favelan hade ett enormt behov av att skapa sina hjältar, må de vara brottslingar eller fotbollsspelare. De hade ett behov av att höra fantastiska historier om folk från favelan som gjorde något viktigt, något annorlunda, något som inte bara betydde skit och misär. Mauro tvivlade inte längre. Han var troende. Djupt troende på myten om Serpente, han var Jesusbarnet i Serpentes mytologi.

De hade faktiskt halvhjärtat försökt få lite information ur honom och han hade genast, utan tvekan delat med sig, han hade berättat allt han kände till. Han skulle ha berättat vad som helst, bara de frågat. Han hade med glädje berättat vad som helst för att slippa smärtan.

När han vaknade upp på sjukhuset flera veckor senare, saknade han tre fingrar på högerhanden, vänsterfoten var avsågad vid ankeln, den hade tydligen haft en kraftig infektion när han kom till sjukhuset och doktorerna hade genast bestämt sig för att ta bort det som var kvar av en sjukt vanställd fot. Serpente hade dessutom effektivt steriliserat honom efter många smärtpåkallande lekar med hans testiklar. De hade också blivit bortopererade. Han var till åldern kommen och behovet av dem ansågs inte stort nog för att riskera en livshotande infektion. Han skulle återfå synen på båda ögonen, kanske se lite dåligt med det ena då brännmärkningen hade lämnat ganska svåra ärr på hornhinnan. Allt annat var okej. Inte bra, men okej.

När han var fullt frisk, så frisk han någonsin skulle bli, fick han ett besök av självaste polischefen. Han kom ihåg dagen med avsky. Hur hans livslust redan var körd i botten. Han var för fan handikappad. Han hade blivit torterad och kastrerad. Doktorerna sade att det var tur att han levde. Men han var inte så övertygad att det var tur att han var vid liv. Han var inte så säker på att han ville vara vid liv i det här skicket.

”Tjenare Mauro!” hälsade polischefen käckt, som om de vore vänner. ”Hur mår du?” Han log sitt mest gnistrande leende. Mauro såg oförstående på honom. Sade inget. Va fan menar han? Hur jag mår? Va fan tror han? Giftiga tankar infekterade hans hjärna. ”Du ser ganska bra ut … ” ”Vad i helvete vill du?!” utbrast Mauro. Polischefen tappade inte alls fattningen över det ganska kraftiga sedbrott Mauro orsakat. ”Jag ville bara snacka lite med dig innan du åkte härifrån. Bara kolla läget och ge lite goda nyheter.” ”De enda goda nyheterna du kan ge mig är att Dois Medidores sitter i fängelse och att Serpente är död. Är det inte det du kommit för att berätta kan du dra åt helvete.” ”Håll käften!” röt polischefen. Mauro kom då på att han inte ens visste vad mannen hette. Ointresserad. ”Håll käften ditt lilla kryp och lyssna på mig!” Polischefen som var en ganska korpulent man, blev högröd i ansiktet. Han såg ut som en tecknad figur som får raseriutbrott. Mauro förväntade sig nästan att ånga skulle stiga upp ur öronen på polischefen men såg ingen. Situationen var så bisarr att han var lite osäker på om det var dröm eller verklighet. Självaste polischefen skrikandes i hans sjukrum efter det att han blivit kastrerad. Han förstod inte. ”Det är precis därför du är i den här situationen nu. Fattar du inte det? Din förbannade oförmåga att samarbeta, att jobba med oss andra i ett team.” Mauro reste sig upp och tog med kryckornas hjälp sig fram till polischefen. Han placerade sitt ansikte bara några centimeter från polischefens huvud och skrek tillbaka. ”Vadå! Ta mutor, vända ryggen till, fylla fickorna med skitiga knarkpengar? Din jävla hycklare. Att du bara vågar!” ”Mauro. Du om någon borde förstå hur systemet fungerar. Vad är det, trettio år har du arbetat som polis, fortfarande en patetisk ideolog som motarbetar systemet! Polischefen vek inte en centimeter. Spottade Mauro i ansiktet när

orden trettio och patetiskt kom ur hans mun. Ofrivilligt men ändå spottande. ”Kan du bara hålla käften!” skrek Mauro så högt han kunde. ”Fattar du inte att jag inte orkar mera. Fattar du inte att jag är slut. De jävla svinen har tagit det sista jag hade, min hälsa. Min livslust.” Han tystnade. Han mådde dåligt. Kände sig plötsligt mycket trött och svag och sade knappt hörbart: ”Kan du inte bara gå härifrån.” Han hörde uppståndelse utanför dörren. Han antog att sjuksköterskorna brottades med polischefens personliga assistenter som onekligen vaktade dörren och samtalet. ”Kan du inte bara gå?” sade han igen och såg upp med trötta ögon på mannen mittemot sig. ”Bara gå härifrån och låt mig vara ifred. Ser du inte att dom har vunnit? Att dom har brutit ned mig.” De såg på varandra en stund i tystnad. Mauro satte sig på sängkanten. Tröttheten hade sänkt sig över honom på ett sådant sätt att han inte orkade hålla sig på benen. Polischefen tvekade en liten stund, sen tog han ett djupt andetag och fortsatte med en lite mer sansad volym. ”Du är sjukpensionerad. Jag såg till att du får lite mera pengar än vad du egentligen ska ha eftersom du inte nått pensionsåldern, men du får en full sjukpension.” Han pausade som om han var osäker med på om han skulle fortsätta. ”Det är inte en full polispension men alltid något.” Mauro trodde inte sina öron. Vilket jävla svin. Vilket fullkomligt arsle. Han skakade bara ledsamt på huvudet. ”Gå.”

Han tänkte ofta tillbaka på samtalet. Hur overkligt det var. Han hade inte låtit polischefen tala till slut. Mauro visste den egentliga orsaken till besöket. Polischefen själv hade blivit skickad för att se till att han förstod situationen. Så att han förstod att ingen hjälp fanns att få för rättvisan. Dois Medidores skulle aldrig åka fast för misshandeln, ingen skulle någonsin åtala honom för kidnappningen. Att Mauro stod själv. Att han inte längre hade lagen på sin sida då han inte längre var polis. Att han bara var en gammal ensam sjukpensionär. Slut! Övergiven! Värdelös. Trettio år av trogen ärlig tjänst. För vad?

Han tänkte på alla dessa hemska minnen med brevet i sin friska hand. Han hade fått ett avslut på en hemsk tryckande fråga. Något som alltid oroat honom. Tio år, ovetande om vad som hänt flickan han en gång hjälpt. En flicka som liksom han lyckats gå emot djävlarna. En inbjudan till ett bättre liv. En förklaring. Ekonomiskt oberoende när han såg på siffrorna i brevet. Svaret på så många frågor.

Mauro log för första gången på många år. Han skulle åka på en liten resa. Bara några timmar bort. Tom, hans lilla svarta blandrashund tittade upp på honom. Förvånad över det leende som var på husses ansikte. Gungstolen började gnissla igen eftersom han åter tog fart och började planera sin avfärd. Ljus spred sig över hans hus när solen sken mellan molnen. Han log för första gången på många år.

Junior

Henrique Constantino de Oliveira Jr satt i den stora majestätiska skinnfåtöljen. En antik raritet. Ett fantastiskt hantverk snidat ur ek. Konstnärliga mönster av blommor och blad som gick längs benen upp till ryggen och slutade med små rosor som stack ut ur självaste trädet. Mjukt stoppad och med det bästa ljusa skinnet som fanns att få. Fåtöljen hade funnits i hans hem i över hundra år. Men Henrique, eller Junior som han ofta blev kallad, såg inget speciellt med den, ytterligare en möbel i hans gigantiska hem. Bredvid på ett litet bord från samma tidsepok som skinnfåtöljen och resten av möblerna i biblioteket stod en kristallkupa fylld med gammal fransk Cognac, Hennessy Timless. Väggarna var fyllda med grandiosa bokhyllor som sträckte sig nästan hela den fem meter höga vägen upp till taket. Böcker överallt. Junior hade inte läst en enda. Han läste inte böcker. Han var affärsman och hade inte tid med sådan smörja. Kristallkronan med en omkrets på tre meter glittrade generöst sitt ljus över böckerna med ett konstigt sken som Junior aldrig tyckt om. Blekt och omodernt. Han tyckte det såg billigt ut. Gammalmodigt. Fick han välja så skulle han slänga ut varenda möbel i huset. Måla om med ljusa, klara färger. Lätta upp den tryckande atmosfären som huset andades. Nya moderna möbler och halogenlampor istället

för de förbannade kristallkronorna i alla rum. Det fanns till och med kristallkronor i några utav badrummen. Men så länge båda hans föräldrar fanns i livet så skulle de aldrig tillåta en renovering av släkthemmet. All den gamla smörjan skulle finnas kvar tills de äntligen gick bort. Båda var långt över åttio år gamla men friska och starka som om de vore trettio år yngre. De fanns alltid där. Alltid i bakgrunden för att kritisera och jävlas med hans projekt. Och nu skulle det bli liv i huset, så fort Henrique Constantino de Olivera Sr, hans far, fick reda på att han lyckats föra familjeföretaget i konkurs. Eller närapå i konkurs. Klart var att företaget hade gått åt helvete. Hans namn var smutskastat för all framtid. Han skulle bli tvingad att hålla sig ifrån affärsverksamhet för resten av sitt liv. Det var rent ut sagt för jävligt. Han hade fortfarande svårt att förstå hur han hamnat i situationen. Han hade blivit förnedrad till det yttersta. Blivit tvingad till domstol som vilken vanlig person som helst. Junior hade givetvis vägrat infinna sig när han fått nyheterna om rättegången. Han ansåg inte att lagen ade honom. Det gick inte att betrakta honom, Henrique Constantino de Olivera Jr, som en vanlig medborgare. Han var en utav Brasiliens rikaste män, hans familj hade varit med och byggt upp landet för över trehundra år sedan. Hans bror var senator. Familjen De Oliveiras namn fanns med sedan grundandet av nationen. De var så nära adliga man kan bli i en republik. Hur kunde då lagen behandla honom som om han vore en av pöbeln? Behandla honom som vilken skitig arbetare som helst. Detta hade Junior självfallet poängterat när domstolsbeslutet om att han var tvungen att infinna sig vid ett specifikt datum låg på hans skrivbord i Sao Paolo. Detta hade han poängterat för sin våldsamt dyra advokat som satt tyst och lyssnade på Juniors orerande. När Junior slutligen var klar så fick han en släng av verklighet. ”Om ni inte infinner er i domstolsbyggnaden på den angivna tiden så kommer ni att arresteras. Polisen kommer att söka upp er. Efterlysa kallas det för. Ni kan inte åka ur landet med vanliga medel. Ni kommer att vara laglös som vilken medborgare som helst.” Advokaten röjde inte med en min vad han egentligen tyckte om Henrique Jr. Det var inte hans sak att nämna hur idiotiskt han tyckte att Junior betedde sig. Hur otroligt idiotiskt han hade betett sig fram till dess. ”Ni är inte anklagad för ekonomisk brottslighet”, fortsatte advokaten. ”Det skulle vi lätt kunnat ordna med lite mutor och hot vid rätt instanser. Ni är tyvärr anklagad för människorov i stor skala, slaveriarbete. Med tanke på vårt lands historia med slaveri och de många svarta medborgarna som innehar höga poster

inom regering och rättsväsende så ses det onekligen mycket allvarligt på slaveri.” Advokaten pausade en stund och såg på Junior som var i färd med att protestera. Advokaten avbröt honom utan att låta honom öppna munnen. ”Fallet är alltså som följer, vi kommer självfallet att neka till anklagelserna. Men efter att ha studerat fallet ingående så kan jag se att bevisningen mot dig är mycket övertygande. Det finns fotografier på ...” Advokaten pausade och letade bland sina anteckningar: ”... på barnhemmet”, fortsatte han när han hittat paragrafen han sökte. Samt två vittnen som oberoende av varandra berättat samma sak. En olaglig verksamhet som under fem år bedrivit en form av slaveri.” Advokaten såg upp igen från sina papper. ”Fyrtio kidnappade barn. Övergrepp och tortyr och så fortsätter anklagelserna. Ja, vi vet ju båda hur de låter. Eller hur?” Junior som varit i färd med att protestera om det sista med övergrepp och tortyr. Han hade ju faktiskt inget med det att göra. Men advokaten hade höjt rösten för att inte bli avbruten. ”Domstolen kommer att döma till åklagarens fördel. Frågan är hur vi ska lyckas hålla dig utanför fängelset. Observera, ni befinner er i en situation där ett mångårigt fängelsestraff är den troliga utgången!” Advokaten höjde rösten ytterligare en smula mot slutet så att Jr skulle förstå allvaret. ”Fängelsestraff”, upprepade han. Denna gång något tystare. Som om han ville att orden skulle sjunka in.

Henrique Constantino de Olivera Jr, tog ett djupt bloss av sin Cohibacigarr. Lät röken rulla i gommen. Smakade på det söta intensiva blosset. Lät med öppen mun ångorna sakta stiga till taket. Han satt stilla på sin magnifika fåtölj i sitt bibliotek, omgiven av tusentals volymer av kunskap. Kunskap som han själv ansåg onödig. Som han ansåg att han redan innehade.

Längst bort i biblioteket var en av betjänterna i färd med att damma bokhyllorna. Klädd i klassisk betjäntfrack med vita handskar och pingvinstjärt på jackan gick betjänten med en dammvippa i handen och gick systematiskt igenom bok efter bok, hylla efter hylla. Junior skakade på huvudet. Huset var som en gammal

utdöd dinosaurie. Hörde hemma i en annan tid. Han himlade med ögonen. Om han bara kunde modernisera, friska upp atmosfären, göra huset beboeligt igen. Då kanske han skulle trivas, kunna känna sig hemma. Nu när hans arbetskarriär var slut skulle han onekligen tillbringa mycket tid i hemmet.

Alla hans personliga tillgångar var konfiskerade eftersom de på papper varit läkemedelsbolagets tillgångar. Hans två hus och fyra lägenheter försvann i samma ögonblick som han lämnade bolagsstyrelsen. Egna pengar hade han ganska gott om. Nog för att köpa sig ett eget hus. Men det skulle dröja innan han vågade visa sig ute bland allmänheten igen. Skammen låg tryckandes över honom. Skriverierna i landets tidningar och på tevenyheterna skulle se till att han aldrig skulle kunna umgås i sina vanliga kretsar igen. Hans värld som han kände den var slut.

Den egentliga orsaken till att han slutligen förlorade läkemedelsbolaget var varken rättegången och det osannolika domslutet. Den egentliga orsaken låg i den förbannade frukten. Den hade visat sig vara ganska värdelös. Nästan en bluff. Dåliga tider hade fått läkemedelsindustrin i landet på knän. Ny lagar och mycket hårdare kontroller på produkter som togs fram hade visat sig ödesdigert för hans bolag. . Hans forskare var helt enkelt inte kvalificerade nog. De tillhörde en gammal generation av forskare som helt enkelt inte hade kunskapen att genomföra de tester som staten krävde med sina nya lagar. Junior som varit extatisk över sitt fynd lät sig bli förblindad av de optimistiska rapporter hans forskarteam gav. Han hade investerat mångmiljonbelopp nere i södra Brasilien. Implicerat sin broder, senatorn, i sitt projekt då han behövde de rätta tillstånden. Brodern var nu också under undersökning.

Enorma summor pengar gick till förberedelserna för vad som skulle bli en medicinsk revolution. Forskarteamet hade gett honom falska rapporter. Hållit honom glad och optimistisk under de fem år som hela processen dröjt. Junior hade investerat närapå fyrtio miljoner dollar på forskningen. Fyrtio miljoner varav mer än hälften visat sig gå raka vägen till forskarnas privata offshorekonton. Fyrtio miljoner dollar var förvisso inte så mycket pengar för att

så stort läkemedelsbolag. Men sanningen var att bolagets ekonomi var så dålig att inga pengar fanns någonstans. Skulderna hade växt på högar. Men Junior hade med några skumma manövrar lyckats få loss pengar via sålda aktier som bolaget egentligen inte innehade. En mycket komplicerad historia som han själv inte riktigt förstått hur det hade fungerat.

När de första rapporterna från EU och USA kom tillbaka så trodde Junior att någon behagade skämta med honom. Han hade suttit i sitt kontor i Sao Paolo och känt världen rämna under sina fötter när han blivit informerad om att hans revolutionerande läkemedl inte dög till mer än vitamintillskott. En overklighetskänsla svepte över honom som stannade kvar under de veckor då hans bolag störtdök på börsen. Frukten innehöll c-vitamin. Det fanns en oerhört svag tillstymmelse till ett naturligt antibiotika, men det var mer en biprodukt till c-vitaminet än ett eget naturligt nytt ämne som hans forskare hade rapporterat. Självfallet så var försäljning av hans mirakelprodukt inte på tal i de stora ekonomierna. I samband med rapporterna så tillintetgjordes han och hans bolag förintades likt en pust ut i atmosfären. Katastrofen var ett faktum.

Forskarteamet var försvunnet. De hade tydligen insett att deras kvalifikationer gentemot de nya lagarna var otillräckliga. Istället för att fortsätta studera och ta in sig den återstående kunskapen hade de gått ihop och skinnat Junior på drygt tjugo miljoner dollar. En femårig plan hade tagit sin början när Junior kommit med den förbannade frukten. Han skulle få tag på dem. Om det så krävdes hans sista tillgångar så skulle han leta upp dem och låta dem lida för vad de gjort. Han skulle personligen ta hand om chefen för teamet. Alla hans kontakter som sysslade med den typen av verksamhet hade blivit uppsökta och getts order och utlovats stora summor i hittelön. Junior tänkte inte vila förrän de alla låg två meter under jorden.

Kristallkupan i hans hand, i cirklande rörelser så att den mörka drycken spann längs med väggarna till glaset. En fantastisk koncentrerad arom sökte sig upp till den smala öppningen på toppen av kristallkupan. Det stack till en smula i näsan. Cognacen var varm vilket gjorde att aromen blev ännu starkare. Junior såg djupt

i glaset. En underbar rödbrun, mörk färg. Vackert. Han öppnade munnen och förde glaset till sin mun. Till en början var smaken frän på tungan och i gommen, men snart kom de gudomliga smakerna fram då han lät drycken svepa runt i munnen. Rökig, ekfat, nöt och en smula bär i horisonten. Varje gång han drack Hennessy Timeless blev han nästan tårögd av lycka. Alla hans bekymmer försvann. Livet blev åter som det varit förut, han var tillbaka på sin tron som en mycket framgångsrik affärsman och personerna omkring Henrique Constantino de Olivera Jr såg upp till honom, betraktade honom som visionär. Vart han än gick så behandlades han som en kung. Han var tillbaka på toppen. Han ville tillbaka.

Vad hade egentligen gått fel? Jag har inte gjort något fel, tänkte han. Hur kan de anklaga mig för människorov och slaveri? Det var ju bara barn från gatan. Hungriga, smutsiga ungar utan hem. Jag gav dem arbete och husrum, mat för dagen. Jag ska bli prisad för vad jag gjorde för de små slynglarna. Prisad, inte straffad. Senior, hans far, skulle få ett sällan skådat utbrott när nyheten nådde hans öron. Vilket onekligen skulle ske när som helst eftersom nyheten var överallt. Han hade lyckats hålla skandalen hemlig och hans avgång och försäljningen av familjeföretaget i skymundan. Summan blev en symbolisk dollar eftersom skulderna och kreditorerna stod och knackade på dörren. Det hundraåriga familjebolaget såldes till största konkurrenten för en ynka dollar. Det betydde förvisso inte att familjen var utblottad. De innehade stora markområden, var delägare i ett antal bolag, hade pengar investerade på många olika företag och områden. De var långt ifrån utblottade Men från att ha tillhört den absoluta eliten låg de numera långt ned på listan över den rikaste och mest betydelsefulla familjen i landet.

Junior reste sig från fåtöljen. Måste ta lite frisk luft, rensa bort de negativa tankarna. Han gick ut ur huset och fortsatte bort mot stallet. Gröna välklippta gräsytor, välansade häckar och praktfulla enar låg radade efter symmetriska linjer. Ståtlig parktomt värdig huset. Han gick förbi garaget där familjens bilar stod, han skymtade den nypolerade röda Ferrarin. Juniors favoritbil. Den körde han ned ibland till turistorten Florionapolis. Gled omkring, lät människor sukta då han lätt tryckte på gasen och lät monstret morra. Han älskade Ferrarin. Men inte idag, idag skulle han ta en ridtur med sin ståtliga nordiska hingst, Wario.

Den svarta skönheten hade han importerat från Sverige, bara ett halvår tidigare. Fyrahundratusen dollar för en trolig framtida grand prix-vinnare. Ut till stallet. Ut på markerna, en lång ritt för att lufta sinnet. Bena ut tankarna. Henrique Constantino de Olivera Jr, gick mot stallet. Tänkte på hur orättvist livet var. Hur illa han blivit behandlad av domstol och åklagare. Hur hemskt hans liv skulle vara i fortsättningen. Förbjuden enligt lag att driva bolag. Tvingad till sitt födelsehem. Tvingad att leva utanför hetluften och allt för en liten gröngul frukt och några skitiga småungars skull.

Vildsvin

– Ett vildsvin! skrek Ramon. Spring! Han skrattade högljutt åt Tom från sin position högt uppe i trädet.

De hade tillbringat två dagar tillsammans i Ramons lilla enkla trästuga på hans marker nere i dalen, bakom det stora berget. Det var söndag och kliniken var stängd. Tom som varit med Ramon i två år hade växt sig reslig. Fjorton år gammal men redan nästan en och åttio lång. Rösten hade gått från pojkigt ljus till okontrollerat skränande för att till slut börjat samla sig till en ganska mörk baryton.

Ramon förvånades varje dag över frågor som ställdes under studierna, djupa insikter över saker som inte borde intressera en pojke på fjorton år. Ramon som till en början själv skött Toms undervisning märkte snart att han inte hade kunskap nog för att ge pojken en rättvis chans. Så han ordnade med en privatlärare som kom från Montevideo. En vän till en bekant, en pensionerad lektor som tillbringat de senaste femton åren som aktiv på ett välkänt europeiskt universitet.

Ramon hyrde ett litet hus tvåhundra meter från deras hem där läraren fick möjlighet att bo i och ordna med studier åt Tom. Det hade givetvis varit mycket enklare att skicka pojken direkt till Montevideo, till en riktig skola, där han hade fått lära känna kamrater, känna av riktig frihet. Men Ramon ville ha honom nära sig. Han var orolig, som en far är över sin son. Så mycket hemskheter hade hänt pojken och Ramon hade bestämt sig för att så länge han var vid liv så skulle inget mer ont hända grabben.

Det var en fantastisk dag. En behaglig värme började sprida sig norrifrån, dagarna blev längre, våren tog emot med öppna armar, nya fantastiska dofter spred sig från alla håll. Det var en tid för nya djur och plantor att bekanta sig med livet på jorden. Ramon kände till en stor vildsvinsfamilj som höll till i trakterna, längst ned i dalen, och det var där de båda nu befann sig. Den lilla floden porlade bara några meter ifrån men syntes inte eftersom vegetationen var mycket tät. De hade gått omkring hela dagen och pratat om filosofer när Ramon hört det karakteristiska grymtljuden lite längre fram. Han hade ett antal år tidigare byggt en liten platå i ett träd för att från lämplig höjd kunna studera djuren, eller bara kunna vila en stund.

När Ramon hörde ljuden sade han oskyldigt till Tom att han skulle gå och undersöka vad det var som lät. Tom, som sprang för allt vad hans ben bar skrattade också och föll nästan omkull när han snubblade över en trärot. Några få meter bakom honom kom en frustande vildsvinsgalt i full galopp. Tom var redan framme och hoppade smidigt upp på stegen som ledde upp till trädkronan. På tre sekunder var han uppe hos Ramon. Galten stormade rakt in i stegen med ett brak. Stegen knakade. Från galten hördes ett missnöjt skrik. Ramon och Tom låg båda på platån tre meter upp i trädet och skrattade så deras ögon tårades. Galten gjorde ett nytt försök att välta trädet. Denna gång gnydde djuret och vinglade från platsen. Samma väg som den kommit, tillbaka sin familj, till sin grupp. Ett femtiotal meter från platsen bökade ett stort antal vildsvin, stora och små runt i vegetationen. De skrattade gott en lång stund, Tom boxade och förbannade Ramon mellan skratten. Det var en fantastisk dag. Sommaren var på väg och de två vännerna satt länge uppe i trädkronan och såg ned över den fantastiska vildsvinsgruppen. Sju nya, små, söta kultingar stångades och gruffades och sög mammas mjölk i solskenet.

Ett

Dois Medidores hade slutligen bestämt sig för att ta kål på horan som gäckat honom under många år. Han hade hittat Lisa i Porto Alegre nästan ett år tidigare, hon hade lämnat ett stadigt spår efter sig när hon satte upp fotografier på sin pojke – från norr till söder. Men det hade visat sig omöjligt att lokalisera henne genom hans kontakter. En gång hade han varit frustrerande nära. Men fittan hade slunkit ur hans grepp. Så han hade skaffat sig en privatdetektiv, och i nästan två år betalt en liten förmögenhet för att hitta henne.

Vakten som skulle sett efter henne, Roberto, var borta, spårlöst borta. Ingen visste något. Han var fullkomligt uppslukad av jorden och han hade motvilligt börjat inse faktum. Roberto hade försvunnit utan att gå till sin lägenhet, utan att ta ut pengar från sitt konto, utan att tala med någon. Hans , hans id-kort, kontanter, nästan sjutusen dollar. Allt låg i Robertos lägenhet, orört. Han var antingen mycket smartare än någon kunnat ana eller så låg han död på botten av en sjö. Vilket som var det korrekta svaret var omöjligt att veta. Det enda som var säkert var att Roberto var borta.

Lisa hade slutligen hittats när privatdetektiven genom falska tipssamtal till Lisas nummer. Det hade inte varit så svårt. Lisas nummer stod på alla fotografierna hon satt upp. Genom samtalen från privatdetektiven lyckades han spåra hennes mobiltelefon till Porto Alegre. Dois Medidores var först euforisk och tänkte ta kål på horan direkt, men bestämde sig i sista stund för att vänta och se hur hon levde. Om hon hade lyckats hitta sin grabb, om hon kanske hade kontakt med Roberto eller visste var han var.

Dois Medidores kunde bara tänka sig ett bättre slut för Lisa och det var att först ta död på hennes son, sakta och mycket plågsamt framför hennes ögon, för att

sedan gå vidare till henne. Men ingen visste var grabben var. Han hade till och med låtit privatdetektiven spendera fyra månader åt att leta efter honom. Noll! Bara utgifter. Grabben måste vara död.

Men så hände något märkligt. Dois Medidores hade lyft luren och slagit numret till privatdetektiven för att få den senaste uppdateringen om var Lisa befann sig. Privatdetektiven sade då något mycket konstigt. Han påstod att han inte visste vad Dois Medidores talade om. Lisa? Vem? I Porto Alegre? Där hade han aldrig satt sin fot. Privatdetektiven påstod till och med att han aldrig jobbat åt Dois Medidores.

Dois Medidores blev ursinnig. Han hade skrikit i telefonen som en galning, hotat om död och tortyr. Han hade slängt på luren och börjat planera privatdetektivens långsamma död och även den på horan som gäckat honom i nio år.

Dois Medidores satt och svor bakom sitt skrivbord när kulan träffade honom i bakhuvudet. Den spräckte omedelbart skallbenet och fortsatte sin färd genom hans mjuka grå hjärnmassa. Gröt är den närmaste beskrivningen för att jämföra hur det såg ut när den nu deformerade kulan gått sin obevekliga färd genom hjärnan. Eftersom den kom från ett höghastighetsgevär hade den fortfarande tillräcklig kraft, när den nådde andra sidan av huvudet att penetrera pannbenet. Trycket inifrån, den deformerade kulan och benbitar från skallen gjorde ett anmärkningsvärt stort hål i hans panna. Vad som endast kan beskrivas som en krater och ett vulkanutbrott av blod och hjärnsubstans skapades, bara en millisekund efter det att kulan hittat sitt mål. Dois Medidores dog omedelbart.

En kamera gömd i rökdetektorn, och ytterligare en bakom en utav hans fina landskapsmålningar som hade ett litet minimalt hål. En mikrofon inbäddad i hans skrivbord och ytterligare en i telefonen. Och även en hundra meter bort, i ett hyreshus med utsikt över de gamla tågspåren och den gamla tågstationen, den ökända klubben 72 oskulder. Ett helt team med tv skärmar, hörlurar, bandspelare, kameror och kikare.

Ett mindre team på tre personer hade under det senaste året hållit uppsikt över porrkungen, men nu hade övervakningen intensifierats och teamet hade utökats till sju män. Detta på grund av de senaste händelserna runt fallet Lisa. Allt enligt de specifikationer som de fått av sin klient. Om Dois Medidores började tala om likvidering så skulle han själv snabbt tas bort. Innan någon order hann ut.

En order hade skickats till en lägenhet lite högre upp i samma hyreshus, där två personer satt och väntade. Ett långdistansvapen och en kikare ställd på en tripod, bredvid fönstret som vette mot klubben, trehundra meter bort. En minut och trettio sekunder senare avfyrades ett enstaka skott. Ytterligare fem minuter senare var de båda lägenheterna utrymda. Inte ett spår fanns efter de som utfört dådet.

Fallet avskrevs en månad senare med förklaringen att mordet varit en upplösning på ett bråk mellan de olika kriminella ligorna som styrde knarkleveranser och prostitution i Rio de Janeiro. Dois Medidores mord föll snabbt i glömska. Han var inte saknad av någon. Inte sörjd. Hans klubb blev uppköpt av en konkurrent. Pengarna inföll staten eftersom han varken hade familj eller arvingar. Klubben fortsatte att betjäna rika och högt uppsatta politiker. 72 oskulder fortsatte att tjäna pengar åt brutala brottslingar som utnyttjade kvinnors svaghet och behov av pengar.

Matlagning

Ramon stod i köket med ett rutigt förkläde hängande från nacken och väl knutet runt midjan. En arsenal av skinande kastruller och pannor skakades och rördes i av hans flinka händer. Lågor slog då och då frustandes upp ur pannorna när Ramon hällde i vätskor och rörde om. Han rörde sig som en gasell i köket, snabbt och smidigt mellan skåp, lådor, skärbrädor och kylskåp. Tre knivar av ett

japanskt märke blixtrade till och smattrade mot skärbrädan, olika knivar till olika ändamål. Ibland dök en lång vit porslinsstav upp som han mycket koncentrerat sakta lät smeka sina knivar.

Tom älskade att iaktta Ramon under matlagningen. Han var som en konstnär igång med skapandet av sitt mästerverk. Intensivt frånvarande. Han antog att ingenting kunde få Ramon att tappa fokus när han befann sig i det här tillståndet, att huset kunde brinna ned runt honom utan att han märkte något.

Idag skulle de äta en förrätt på babykronärtskockakräm med citronblad och grovt vitlöksbröd bakat i ugnen med ett överdrag av mogna krossade körsbärstomater. Huvudrätten var vaktel, kokt under lock med ett glas rött kraftigt Barolovin från Italien. Och till dessert en enkel limesorbet med flagor av mintchoklad som de avnjöt tillsammans med bittert espressokaffe.

Till huvudrätten fick Tom ett halvt glas av det röda Barolovinet. Ramon sade att maträtten inte kunde komma till sin rätt om den inte ackompanjerades av just ett glas Barolo. Tom hade nog föredragit ett glas med Cola men kunde erkänna att mycket små mängder av vinet ordentligt ruskade om hans smaklökar och gav maträtten ytterligare nyans.

Det hade nästan blivit en daglig rutin att de mot kvällen ordnade en galamiddag, Ramon lagade maten och efteråt hjälptes de åt att diska och göra rent. De skrattade och skämtade, trivdes mycket bra i varandras sällskap. Efteråt satte de sig framför den öppna spisen som vid vintertid sprakade hetta ut i salongen men under sommarmånaderna stod mörk och tyst, då istället med en fläkt som svepte svala brisar över rummet. De satt nersjunka i soffan och fåtöljen med varsin bok. Långa bekväma tystnader då de på varsitt håll levde sig in i böckernas magiska värld. Ibland lades böckerna åt sidan då de blev istället avhandlade djupa diskussioner om allehanda ting. Ibland mycket allvarliga, ibland lättsamma och komiska.

Tom hade sedan länge berättat allt om sitt tidigare liv i detalj för Ramon. Ramon hade varit mycket frågvis om ofta återkommit om frågor angående personer och detaljer. Han hade velat veta allt och Tom hade till sin förvåning upptäckt att det var befriande att få släppa sina hemska historier ut i det fria.

Två

Gorge blev åtalad och fälld för människorov, misshandel och särskilt allvarliga fall av utnyttjande av barn. Han som alltid sett till att muta de rätta personerna kunde inte förstå vad som hänt. Poliser, politiker och domare hade alltid fått en slant av honom för att se till att hans mycket speciella sysselsättning inte hamnade under lagens granskande hand. Han arbetade mot slutet med tjugoen pojkar och allt funkade finfint. Pengar strömmade sakta men säkert in.

Det senaste året hade han även upptäckt en ny nisch. Organförsäljning. Han hade precis fått igång verksamheten och lyckats sälja organ från tre pojkar och en flicka som skulle leva okej med en njure eller bara en halv lever. Det fanns mycket pengar ett tjäna och det var förhållandevis riskfritt, då ingen statlig myndighet jagade denna nya typ av illegala verksamhet. En njure från en frisk tolvårig grabb gav femtontusen dollar på svarta marknaden. Rika amerikaner kom ned till privatkliniker i Brasilien och fick en ny njure för en bråkdel av kostnaden gentemot vad sjukhusen i USA tog betalt.

I USA var det inte pengar som saknades utan bristen på organ åt befolkningen. Summan för dem var oviktig. Och vad var femton, tjugo tusen dollar gentemot tio, tjugo extra år av liv! Där kom Brasilien in i bilden. En stor befolkning, varav de flesta mycket fattiga, nästan obefintliga kontroller och en mycket hjälpsam poliskår om det visade sig att man åkte fast. Hjälpsam efter ett par tusen dollar.

Donatorn fick tvåtusen. Tvåtusen för en grabb som levde på gatan var en förmögenhet. Resten delade Gorge med en doktor som ordnade fram ingreppen på olika kliniker eller opererade själv. Sextusenfemhundra åt honom bara för att hitta en grabb med rätt blodgrupp. Hur lätt som helst. Det fanns massor av pengar att tjäna.

Gorge var helt uppe i sitt nya projekt när en hårt beväpnad polisstyrka bröt sig in i hans domäner. Han blev satt i handbojor och bortförd med huva över huvudet. En blixtsnabb process följde och efter två dagar var han dömd till femtio års fängelse. Femtio år! Det var en mardröm. Ingen ville lyssna när han bad om att få tala med de domare och politiker som brukade hålla honom om ryggen. Ingen ville lyssna på honom, inte ens hans så kallade advokat som han blivit tilldelad. Han ville ha en egen. En riktig advokat som kunde få ut honom mot borgen så att han kunde fly landet. Men ingen jävel ville lyssna! Alla ignorerade honom och hans krav. Femtio år i Carandirufängelset i Sao Paulo. Det var tydligt att någon var ute efter honom. Någon som hade ett imponerande kontaktnät.

Domaren som satt igång processen mot Gorge hade fått femhundrafemtiotusen dollar. Femtiotusen dollar i kontanter innan processen började och resterande belopp insatt på ett konto på the Cayman Islands, en månad efter det att Gorge var på plats i Carandirufängelset. Han var chefsdomare i Rio de Janeiros distrikt. Och han hade makten att ordna med en hemligstämplad rättegång. Det enda kravet han fått var att den åtalade skulle dömas och skickas till Carandirufängelset.

Till en början var Gorge inte särskilt orolig. I fängelset skulle prata med sina gamla kontakter i favelan, de skulle garanterat hjälpa honom. Han tänkte ha det bra i fängelset tills han lyckades muta rätt person och fly skiten. På något sätt skulle han sticka, förr eller senare. Men till hans stora förtret blev det inte alls som han tänkt sig. Hans gamla vänner var inte alls så hjälpsamma som han förväntat sig. De ignorerade honom. När han efter en tre dagar gav sig på dem fick han kalla handen. Han hade stuckit från Sao Paulo utan minsta knyst, lämnat

dem utan någon ersättning för beskydd, så nu fanns det ingen anledning för dem att hjälpa honom om han inte hostade upp pengar. – Ge mig en vecka så ordnar jag stålar, sa Gorge. Gänget från favela tog honom på orden och släppte in honom i gemenskapen. Beskyddade honom från de grova våldsamheterna som var synonymt för Carandiru.

Gorge var inte orolig. Han hade pengar undangömt för situationer som den här. Det var en farlig bransch och man måste vara förberedd. Han hade nittiotusen dollar i kontanter undangömt i huset på flera ställen, under badkaret, bakom en bokhylla, under några golvplankor. Flyktpengar. Och dessutom fanns pengar på sju olika konton under olika namn, på olika banker runt om i landet. Nog med pengar för att sticka långt bort. Nog med pengar för att börja ett nytt liv i ett annat land med en ny identitet. Men han behövde lite pengar nu, genast, för att hålla favelagänget nöjda. Sedan en lite större summa för att lägga en muta på rätt ställe. Detta behövde dock lite förundersökning. Han räknade på två månader. Två månader så skulle han ha fängelsepersonalen under kontroll. Veta vart pengarna skulle investeras. Vilka personer som var viktiga vid arrangerande av en flykt. Han gick med nytt mod till de allmänna telefonerna och började sitt arbete.

Han spenderade all sin fria tid vid de allmänna telefonerna. Han försökte ringa huset från vilket han drivit sin verksamhet, inget svar. Han försökte ringa Claudias privata nummer, inget svar. Han ringde alla sina kontakter, poliser, politiker till och med en domare och han ringde bankerna där han hade sina pengar placerade.

Hans tidigare kontakter låtsades som om de inte kände honom. Poliser och lokalpolitiker som fått tusentals dollar av honom i mutor behandlade honom som pesten. Ingen ville veta av honom. Ignorerade honom fullständigt.

Bankerna som Gorge placerat sina pengar hos, envisades med att han inte hade några pengar kvar. Han uppgav alla de korrekta namnen och kontonumren. Han kunde dem innantill och var säker på att de var de korrekta. Men alla sju kontona hade enligt banktjänstemännen blivit tömda på sitt innehåll under den gångna veckan. Som om han själv personligen varit där och gjort uttagen. Gorge började bli orolig.

En vecka gick och desperationen började krypa uppför ryggraden. Favelagänget blev irriterade. Han fick en åttonde och sista dag, som han spenderade vid telefonen. Han ringde på nytt sitt hus. En man svarade käckt: ”Hej Gorge!” Han blev genast stel i kroppen. ”Vem är du och vad gör du i mitt hus?” ”Du har ett problem.” Rösten hade en retsamt lätt ton, mannen på andra sidan luren lät nästan glad. ”Jag har ett problem!” skrek Gorge. ”Om jag har ett problem så är ditt problem större. Du är död, hör du det. DÖD!” Gorge blev helt galen och började skrika hotelser i telefonen. Han blev högröd i ansiktet när han släppte på trycket som vuxit inom honom den gångna veckan. ”Jag vet inte vem i helvete du är, men du ska veta en sak. Jag kommer att komma härifrån och då ska du dö. DÖ! Hör du det? Du ska dö din jävla fitta! Du ska få lida på ett sådant makalöst sätt som du inte ens kan drömma om i dina värsta mardrömmar! Du och hela din familj är döda! Hör du det, din jävla kuksugare, så fort jag kommer härifrån så är du och hela din existens död! DÖD!” Gorge tog några djupa andetag, det var tyst i luren. Han väntade på ett svar. Tystnad. Knappt hörbara andetag. ”Hallå! Jag hör ju att du fortfarande är där dit jävla svin. Svara mig för helvete!”

Men tystnaden fortsatte. ”Är du där din jävla bög! Hörde du vad jag sa, va? Du är död! Död!” Mannen på andra sidan luren svarade inte. ”Säg nåt din jävla hora!” Tystnad. ”Vem är du?” Tystnad. Gorges röst sköt upp i falsett när han fortsatte: ”Vem i helvete är du? Varför gör ni så här?” Fortfarande inget svar. ”Svara för helvete, svara! Varför gör du så här, vad i helvete har jag gjort dig?” Gorge andades tungt, hans gångna vecka hade varit ett helvete. Från att ha varit på toppen, levt som en kung, varit någon att räkna med, varit respekterad, till att sitta här. Så jävla djupt i skiten. Han ville bara förstå vad i helvete som pågick, få grepp om situationen, fatta läget så att han kunde ta tag i det. Göra något. Vad som helst! Han hatade att vara maktlös! Han andades djupt. Med ens förstod han vad mannen i andra änden väntade på. Han tog ett djupt andetag. ”Ok, jag är lugn nu. Jag lyssnar. Prata.” ”Bra!” Mannen svarade genast, lika käckt som tidigare. ”Det är så mycket trevligare att tala med någon som lyssnar, du lyssnar nu hoppas jag. För det du ska få höra nu ska jag bara säga en gång, okej?” ”Jag lyssnar”, sade Gorge motvilligt. ”Okej. Lyssna noga nu. Du är slut. Din verksamhet är upplöst, alla pojkarna har tagits till barnhem för att senare förhoppningsvis få flytta till ett bra adoptivhem. Dina prostituerade har vi gett pengar för att de ska kunna ta sig ifrån gatan. Vi ska försöka ge dem jobb och bostad. Claudia fick förresten pengarna som du hade hemma. Eftersom hon i alla fall försökt ta hand om pojkarna så ska hon få

den största möjligheten tycker jag. Men på grund av omständigheterna finner vi det bäst att hon får börja sitt nya liv utomlands. Det blir väl bra va? Rösten pausade en stund. Som om han väntade ett svar. Gorge var mållös. Han satt hopsjunken på sin stol med telefonen i handen. Krafterna rann ur honom.

”Du har inga pengar kvar. Som du säkert vet så är dina konton tömda. Pengarna skänker vi till diverse barnhem och organisationer som arbetar med barn som lever på gatan. Dina kontakter inom polisen och inom stadshuset har vi antingen hotat eller gett mer pengar än du någonsin försett dem med, så där har du inte längre något att hämta.” Mannen skrattade till kort, innan han fortsatte: ”Lustigt att se hur de som du har betalt för att skydda dig nu med glädje gör allt för att förstöra för dig. Ironiskt, eller hur?” Han var helt slut, hans liv var slut. Verkligheten slog honom som en käftsmäll. Det fanns inget kvar. Inga pengar, inga kontakter, ingen flyktväg, inte ens ett drägligt liv här bakom murarna. Så fort favelagänget fick veta att han inte var god för pengarna skulle de spöa honom och skicka ut honom oskyddad bland pöbeln. Bland skiten. Med mördare och våldtäktsmän. Gorge var slut. Han började gråta. Han orkade inte mer, den gångna veckans tryck rann över honom som en tidvattenvåg, han var så gott som död. Femtio år på Carandiru var lika med döden. Han började snyfta och skaka i sin stol. ”Varför?” frågade han mellan sina andetag. ”Vad har jag gjort för att förtjäna det här, vem har jag gjort illa?” ”En pojke”, sade rösten och lade på luren.

Montevideo

De hade åkt till Montevideo en helg. Nästan sjuhundra kilometer i en VW-buss från 1963 som Ramon hade förvandlat till en perfekt dröm. Svag mintgrön på

den nedre halvan och beigemålad på den övre. Ett stort klassiskt VW- märke sken nypolerat längst fram på den fina fronten. En ny motor, som han beställt från Mexico, brummade glatt på hela den långa vägen ned till Montevideo. En helt molnfri himmel lovade gott reseväder och vännerna hade packat med sig gott humör i bagaget.

Ramon hade påstått att bilen gjorde etthundratrettio kilometer i timmen. Tom hade genast börjat skratta retsamt åt detta påstående då de under större delen av vägen åkt med främre vindrutorna uppfällda och hållit en medelhastighet runt sjuttiofem.

Något som var ganska unikt med just denna första modell av VW- buss med den delade framrutan var att man kunde fälla upp rutan nedifrån ut och uppåt så att vinden blåste rakt på och in i bussen. Det såg då ut som bilen hade keps. Det var högsommar och den svalkande vinden som kom in genom de uppfällda rutorna var mycket angenäm. ”Om den här bilen kan köra i etthundratrettio så lovar jag att lära mig allt om fotboll! utbrast Tom käckt.” Det enda som splittrade dem i tycke var just fotbollen. Ramon älskade fotboll, speciellt europeisk fotboll och framförallt FC Barcelona. Den enda tv-apparaten som fanns i huset stod i Ramons sovrum. Den var kopplad till en parabolantenn som låg gömd på Ramons sovrumsbalkong. De enda gångerna han slog på teven var då FC Barcelona spelade match. ”Och jag ska med nöje förmultna din unga hjärna med all den onödiga informationen om fotbollens underbara värld.” ”Men vänta nu. Vad får jag när det visar sig att bilen inte uppnår hastigheten?” undrade Tom kaxigt och såg allvarligt på Ramon som redan börjat pyssla med att ta ned framrutorna och preparera för ett hastighetsrekord. Det vinglade lite när han höll i ratten med armbågarna medan han meckade med rutan. ”Ja, vad kan jag erbjuda?” frågade Ramon glatt.

”Det måste vara något lika uppoffrande som det jag ställer upp med”, svarade Tom kvickt. ”Jag menar, vem i sitt sinnes fulla bruk vill med fri vilja lära sig allt om tjugotvå vuxna karlar som springer efter en liten läderkula medan åttiotusen vilda galningar skriker på dem?” ”Nittioåttatusen galningar, om jag får be, inte åttio. Nou Camp tar in nittioåttatusen förväntansfulla glada personer till ett fantastiskt ögonblick, en historisk stund, en av vår civilisations främsta upptäckter. En fullsatt afton på Nou Camp.” Ramon hade en mycket allvarlig min när han både fingrade på rutan och körde bussen, som vinglade än mer oroväckande, och även ägnade Tom sin uppmärksamhet. ”Jag har det!” sade Tom. ”Jag vet vad du ska bidra med om du förlorar!” Han lät retfullt orden hänga i luften tills Ramon slutligen fått ordning på rutorna och tagit fullt kommando över bussen igen. ”Vad? Vad är det du vill att jag ska göra för dig?” ”Innan jag säger vad det är, så vill jag att du först betänker det enorma lidande jag måste genomgå om jag förlorar. Hur hemskt jag kommer att ha det, behöva sitta och se på tv och lyssna på dig bli galen över matcherna. ”Tom pausade igen för ytterligare spä på spänning till det han skulle komma till. ”Vad?!” Nu var Ramon mycket uppmärksam. ”Vad är din jävulska plan som måste byggas upp med så mycket dramatik? Berätta!” ”McDonalds”, svarade Tom och ritade ett stort M med ena handen i luften. ”Du ska äta en Big Mac & Co. Hamburgare, pommes frites och en stor Coca Cola. Hela kalaset! Och så ska äta en sån där glass med varm chokladsås till efterrätt. En kulinarisk höjdare.” Tom skrattade högt när han såg Ramons ansikte förvandlas i en grimas. ”Uähh! Du vet hur du ska pina en gammal man märker jag”, han smackade med läpparna innan han fortsatte. ”När jag vinner vadet grabben, så ska jag genast börja berätta om Barcelonas fantastiska unika fotbollshistoria. Och du ska lyssna! Ända tills orden tar slut!”

Ramon tryckte gasen i botten och bussen började sakta, sakta accelerera. Tom började fnissa, två minuter senare skrattade han hysteriskt när bussen lyckats ta sig till etthundrafem kilometer i timmen. Ramon hade kroppen nedböjd över ratten som om farten och vinden gjorde färden farlig. Han höll krampaktigt i den stora ratten. Etthundrasex kilometer i timmen. En modern personbil körde ikapp dem på den ödsliga landsvägen. Båda såg de på med stora ögon. Bilen blinkade för omkörning och erade dem med lätthet i vänsterfilen. Körde förbi. Tom satt böjd av skratt. Till slut skrattade de båda hysteriskt när bussen började ryka av överhettning, en kraftig vit rökutveckling kom ur den stackars motorn längst bak. Etthundraåtta kilometer i timmen. De skrattade tills de grät när Ramon stannade bussen vid sidan av vägen för att påbörja avkylningen.

Tre

Carlo stod i baren och studerade de stora köttbitarna grillas på det heta gallret. Det var varmt. Januari månad och stadiga trettiofem grader i skuggan. Ett myller av folk hade samlats. Mercado del Puerto i Montevideos gamla stad var en magisk plats, en gammal marknadsplats som ursprungligen gav provisioner åt hamnen, ett stenkast bort. Försedde fartygen som lade till. Marknadsplatsen var byggd av engelsmännen på mitten av 1800-talet, en metallkonstruktion som byggts med tanke på utrymme, luftcirkulation och ljus. En häpnadsväckande byggnad för sin tid som fortfarande nästan etthundrafemtio år senare stod stolt på samma plats med samma intensiva nyttjande som första dagen.

Ett myller av folk satt glada och åt av läckerheter som serverades av de otaliga restauranger som numera hade Mercado del Puerto. Den gamla engelska klockan som stod i mitten av den enorma lokalytan slog två på förmiddagen. Det såg ut som en liten Big Ben. Etthundratjugo dryga år och fortfarande med samma liv, samma beslutsamhet att visa folket vad klockan var. Tre enorma kryssningsfartyg trängdes i Montevideos bukt, och småbåtar åkte i skytteltrafik mellan dem och hamnen. Mercado del Puerto. En given attraktion för resgiriga amerikanska turister. Nästan hälften av alla ätande var utlänningar. Mellan borden vandrade underhållare som sjöng sorgsamma tangolåtar som de

ackompanjerade med gitarrer. Längst bort, vid andra änden av Mercado del Puerto, äntrade ett tremannaband med stora trummor som höjde stämningen ännu mer med sin Candombe. Många av de som ätit klart reste sig ifrån stolarna och började dansa till rytmen av trummorna.

Carlo vände åter blicken till köttbitarna på de enorma vedgrillarna, eldar som slickade sina lågor flera meter upp emot skorstenarna. Fyllda paprikor, Provoloneostar, njurar, bräss, inälvor, entrecote, oxfilé, revben, korvar i alla dess former och smaker – allt hamnade på grillarna. Borden var fyllda med läckerheter och folket lät sig väl smaka av godheterna, doppade köttbitar i den lokala kryddblandningen ”Chimichurri” och drack djupa klunkar av kall öl med literflaskor ståendes i ishinkar på borden. Stora fläktar längs väggarna arbetade hårt mot hettan.

Carlo hade ont i knäna. Och i handlederna. Hans fingrar blev knotigare dag för dag. Han hade en meny i näven och sökte efter tänkbara offer, han arbetade som inkastare till restaurangen. Lockade dit turister med en meny i handen. Alla restauranger lockade med nästan samma produkter. Carlo hatade sitt jobb. Han hatade att stå och förnedra sig själv, försöka få folk att sätta sig vid just Don Garcias bord. Han hatade Mercado del Puerto. Alla feta amerikanska turister med deras jävla leenden och idiotiska frågor. Han hatade deras dollarfyllda plånböcker. Han hatade deras glada uppsyn. Han hatade de jävla fruarna som struttade runt och deras gubbar med de färgglada jävla Hawaiiskjortorna. Han hatade doften av dem. Men det han hatade mest var att han inte satt där själv och njöt av livet.

Han hade glatt lämnat livet som betjänt och påbörjat ett nytt som nyrik storspenderare då han nio år tidigare anlänt till Montevideo. Mercado del Puerto hade snabbt blivit Carlos favoritplats. Han åt mängder av kött och drack sig full nästan varje dag. Gick hem till sin hyrda våning med utsikt över Plaza de la Independencia och den enorma statyn på frihetshjälten General Artigas och hans häst. Han sov en lång siesta för att på natten slå sig fram på casinon och horhus. Champagnen hade flödat i tre år. Sedan var han pank. Inte ett öre var kvar av den

förmögenhet han lyckats skrapa ihop när han sålt allt han kommit över i den gamle mannens hus.

Ursprungsplanen, att stanna i Buenos Aires, hade han förkastat efter bara tre veckor i Argentinas pärla. Det var alldeles för mycket folk i staden och hans lilla förmögenhet var i Argentina just det – en liten förmögenhet. Han förblev lika anonym i Buenos Aires som han alltid varit. Carlo gillade Montevideo bättre. I Montevideo blev han snabbt känd som en nyrik storspenderare. Och han gillade att vara känd. Han älskade att folk kände igen honom vart han än gick, välkomnade honom som han förtjänade. Välkomnade honom som en kung.

Men efter tre år var det roliga slut. Allt var borta. Han tänkte ofta tillbaka på vad som hänt, men kunde inte minnas vart hans pengar tagit vägen, hur han än försökte. Han förstod inte hur det var möjligt. Över fyrahundratusen dollar borta. Inget kvar.

Nu hyrde han ett rum på ett pensionat bara tre kvarter från Mercado del Puerto. Han tog ett arbete som gav honom en väldigt liten lön, trehundra dollar i månaden, men det räckte till rum, mat och till de läkemedel mot reumatism som han numera köpte i stora mängder. Hade han kunnat jobba som servitör hade han säkert tjänat det tredubbla, men hans leder orkade inte med arbetet.

Han såg en potentiell kund och gick bort emot turisten. Han grimaserade lätt mot smärtan när hans tyngd gjorde sig påmind i knäna. Ett par år till skulle han orka men sen vad? Slut? Han ville inte tänka på det. Det löser sig tänkte han, det måste lösa sig. Han gick mot turisten och festen fortsatte runt honom.

Ramon såg på Tom för att se om pojken visade tecken på igenkänning. Inget. Pojken fortsatte bara glatt sin berättelse om hur han älskat att se hur Ramons torterats på McDonalds dagen innan. Med munnen full av kött skrattade han gott

åt minnet. Carlo gick förbi deras bord. Stannade bara en meter bort och vände sig mot dem, med blicken spanande ut över Mercado del Puerto. Ramon rös till av obehag, studerade Tom som hade handen på pannan med gaffeln hängandes mellan pekfinger och tumme. Han skrattade och försökte tugga maten samtidigt. Tom såg upp på Ramon med ögonen fyllda av skrattets tårar. Ramon log brett. Lyfte sin blick mot Carlo för att locka med Tom i rörelsen.

Tom erade Carlo med ögonen med tog ingen notis om honom. Ramon fortsatte glatt med att berätta en obskyr historia om en flygande champagnekork som hade knockat en liten fågel i luften. Och att fågeln hade landat i urringningen på en mycket storbröstad dam. Varpå en herre i sällskapet genast anmält sig frivillig till extrahering. Hur folket rest sig och börjat applådera åt mannen som stod med halva armen djupt nere i damens blus. Fågeln hade sedan länge ramlat ur, men mannen och damen som tydligt var med på leken gav ett fantastiskt spektakel. ”Tänk vad en så oskyldig sak som en champagnekork kan orsaka.” Ramon studerade noga Toms ansiktsuttryck. Det enda som det visade var en aning förvirring över den fåniga historien. Inget igenkännande. Han hade inte ens blinkat när han sett mannen som stod bara metern bort.

Ramon andades ut. Han hade haft svårt att fatta ett beslut angående Carlo. Men nu var han nöjd. Tom kände inte igen Carlo och Carlo hade inte heller känt igen pojken. Många år hade gått. Båda hade förändrats. Tom som då varit ett litet femårigt barn var nu en reslig tonåring. Carlo hade haft det värre med utseendet eftersom han tappat nästan allt hår på huvudet, det lilla som fanns kvar ovanför öronen var helt vitt. Han ansikte var fårat och stora svarta påsar hängde under ögonen. Han gick framåtböjd. Tom hade beskrivit mannen som väldigt graciös, och med en hållning som var typisk för en betjänt, men av detta fanns det inga spår kvar.

Han var nöjd. Inget som behövdes göras här. Han såg på Tom som börjat tala om Mercado del Puerto igen. Hur mycket han gillade platsen. De två vännerna

fortsatte glatt sitt samtal njutandes av spektaklet runtom dem. Lilla Big Ben slog tre på eftermiddagen. Lika enträget som alltid. Festen fortsatte. Nya glada människor kom och gick. Turister gick omkring i lokalen med sina kameror och fotade de exotiska matplatserna, grillarna, köttet och människorna. En gitarrist spelade en låt av argentinska superdivan Mercedes Sosa. Han sjöng med djup röst om krig och fred, om de stackars barnen som alltid hamnar mellan alltför giriga och maktgalna män. Hur familjer splittrades och hur mödrar grät över sina söners försvinnanden. Hans melankoliska röst hördes över det höga sorlet. Han fortsatte bort till ett bord med turister där möjligheten för en peng var större. Ramon och Tom fortfarande upptagna i sitt samtal. Ytterligare en dag erade vid den etthundrafemtio år gamla marknadsplatsen. Ytterligare en dags historia erade under dess höga valv. Ytterligare ett livsöde berättades. Ytterligare hundratals skratt som klingade upp mot taket och några få tårar som föll mot golven. Ytterligare en dag kom till sitt slut.

Buenos Aires

Avenida 9 de Julio i Buenos Aires fullständigt kryllade av människor. Ramon och Tom hade varit på shoppingrunda. Tom garvade gott åt uttrycket som lät lite väl feminint i hans öron. Han hade nya moderna kläder på sig. Jättedyra klädesplagg som inte alls satt så bekvämt som kläderna Ramon brukade köpa åt honom i Artigas. Dessa satt åtsittande på överkroppen, som slickade över bröst och mage. Och de nya jeansen hade stora hål vid knäna och såg allmänt skabbiga ut. Hans nya skor var av märket Nike. Han mindes med smärta ett par fotbollsskor av samma märke som hans vän en gång i tiden åtrått. De han hade på sig nu var små tunna vita med ett svart sträck på vardera sidan som växte ju längre fram de kom. De vägde nästan inget alls, som om han inte ens bar skor på fötterna. Konstigt?

De hade åkt från Montevideo över sundet tidigt på morgonen och anlänt till Buenos Aires bara drygt två timmar senare efter en resa med en mycket snabb katamaran. Tom var fascinerad. Han hade aldrig varit på en båt. Inte vad han kunde minnas i alla fall. För att inte tala om en båt så fantastisk som denna. En

stor, skimrande, vit sak med två skrov. Den såg konstig ut tyckte Tom, nästan som ett rymdskepp. Han blev förvånad över hur stor den var inuti. Massor av sittplatser på två däck och till och med en liten restaurang som sålde enkla maträtter och en liten affär som sålde mest skräp. Turistgrejer, hade Ramon sagt.

Tom hade stått ute på däck nästan hela resan och njutit av varje sekund. Rio de la Plata var som en enorm spegel. Fartyget skar som en kniv över ytskiktet och lämnade efter sig ett mindre kaos av skum och vågor. Solen speglade sig på vattnet och värmde luften som rufsade om hans hår. Han älskade båten och vattnet. Han kände sig fullständigt lycklig när han stod och såg bort mot horisonten. Han förundrades över sin vansinniga tur över att ha hamnat hos Ramon. Han fick tårar i ögonen. Han lät dem falla ned över sina kinder och väntade tålamodigt med ett leende på läpparna tills vinden torkat dem. Salta spår blev kvar över hans hy.

Buenos Aires var något alldeles extra. Höga hus med glasfassader blandades med gamla arkitektonioska skapelser. Det var så otroligt vackert. Enorma skyltfönster som skrek ut sina budskap. Musik som pumpades ur klädeslokalerna. Trendiga caféer och moderna restauranger. Sportbilar, märkeskläder och åttafiliga avenyer. Människorna var så otroligt vackra. Han häpnades över hur flickorna såg ut. Han hade svårt att lägga band på sig. Många fantastiskt söta tjejer följde hans blick helt oblygt. En liten grupp med tjejer visslade efter både honom och Ramon. Ramon gav honom ett leende och en liten spark på benet. Han rodnade.

Fyra

Gustavo hade bott i Colombia i två år och trivdes fantastiskt bra. Det var vilda västern. Mer än i Brasilien. Här fanns allt man kunde tänkas behöva. Hade man pengar så ordnades de mest obskyra önskemål. Vilket ade Gustavo alldeles utmärkt. Han spenderade all sin lediga tid i huvudstaden och frekventerade de

mest horribla kvarteren i jakt på nya färska späda köttbitar att sätta tänderna i.

Han gillade dem yngre och yngre. Han fick inte spöa på samma sätt som tidigare men att se rädsla i de små, söta ansiktena, de darrande små rosa läpparna, skräck i de djupa, mörka ögonen. Ahh! När han visade sig naken. Hans enorma, bleka kropp. Fan vad han gillade det. Känslan av makt, nästan gudomlig uppenbarelse när han, Gustavo, gjorde som han behagade med de små krypen.

Men då hade den amerikanska regeringen klagat högljutt över de slappa åtgärderna från Colombias regering med drogkartellerna. Det blev på bara ett par månader svårare att få det han önskade. Inte bara knarkproduktionen led av trycket utan även gatorna skulle rensas. Han höll sig i skinnet i två månader men klarade inte av mera. Han orkade inte hålla ut längre. Han drömde om de små, rädda barnen som var hans att göra som han behagade med. Och mycket riktigt så gick allt åt helvete. Efter bara sitt andra besök så blev han arresterad med två små pojkar i ett smutsigt hotellrum i en bortglömd del av Bogota.

Hans första natt efter domen delade han cell med tretton andra. En yta på tjugo kvadratmeter utan ett enda fönster. För friskluften fanns fyra pingisbollsstora hål nere i golvnivå och ytterligare fyra i taknivå. Sju dubbelsängar av metall med enkla, fruktansvärt skitiga madrasser. Fjorton platser. Golv, väggar och tak i betong. En ensam öppen toalettstol stod i ett hörn och en vattenkran inmurad i betongen över ett mycket litet handfat. Hela toalettområdet var nästan svart av skit. En vansinnig stank täckte cellen.

Han fick kväljningar så fort han klev in. Gustavo såg bort mot de andra fångarna som stod runt det enda bordet som fanns i rummet. Han gick bort till en brits som såg oanvänd ut, höll handen för mun och näsa i ett försök att undkomma stanken. Försökte andas genom munnen. Hans enda ägodel var en filt som han tilldelats av vakterna och den lade han på britsen. ”Den där är upptagen!” skrek någon av fångarna.

Gustavo vände sig mot gruppen, van som han var att kommendera män sade han med hög och säker röst: ”Okej! Vem är det jag måste spöa för att få ordning på hierarkin i det här rummet?” Gustavo var nästan en och nittio lång. Vägde etthundrafyrtio kilo. Stark som en oxe. Kände sig fullkomligt lugn och säker. ”Mig!” svarade en utav de mindre killarna i gänget. Gustavo skulle precis säga något spydigt då två av de andra sa: ”Mig också!” ”Och mig! Så fortsatte sedan resten av gruppen tills alla hade uttalat sig. Han tvekade en stund. ”Ja det är ju jävligt modigt av er.” Han slickade sig om läpparna. ”Jag kan ta er två och två om ni vill, eller är ni så fega att ni måste vara tretton stycken för att ge er på mig ensam? Han bröstade upp sig och förberedde sig för ett slagsmål. ”Ungefär lika modig som du är när du knullar småbarn”, sade den lilla som tydligen hade högst hierarki i gruppen. Gustavo skulle precis måtta det första slaget när orden den lille uttalat sjönk in. Och i nästa sekund, utan att han ens hann tänka på att värja sig, hade den lilla killen gjort en makalöst snabb manöver och sprungit fram till Gustavo, hoppat upp, högt upp och landat på Gustavos käke med en armbåge. Gustavo föll ned på knä och precis när han lyfte händerna för att skydda sig kom en spark på samma ställe. Hans helvete tog sin början.

Gustavo bands fast mellan två sängar. Han skrek efter vakterna så högt han kunde, men ingen hjälp kom. Han blev brutalt våldtagen. De penetrerade honom med stolsben och påkar, allt som fanns i rummet som hade någorlunda avrundad och avlång form. Han blev förnedrad till det yttersta. Efteråt plockade de fram en

tatueringsnål och bläck. På hans rygg, panna och bröst tatuerade den lille killen, med ojämna tecken men klart läsligt, ”Pedofil. Jag våldtar ditt barn!”

De avslutade natten med att skära av hans penis vid roten. Sedan kom vakterna in och bar honom till sjukavdelningen.

När han efter tre veckor skickades tillbaka ut bland de andra intagna var han ett spöke av sitt forna jag. Han förstod att han aldrig skulle få hjälp av vakterna här inne. Ryktet hade spridit sig i hela fängelset. Och de som inte visste kunde läsa det på hans kropp.

Han fick aldrig bära kläder, utan alltid gå helt naken. Så fort han lyckades komma över ett plagg så tog det aldrig mer än fem minuter förrän de andra var över honom och strippade honom på nytt. Han fick aldrig täcka över de fruktansvärda tatueringarna. Eller såret där hans penis en gång satt. Han blev plågsamt medveten om att pedofili var det värsta brottet av dem alla. Våldtäkter blev till rutin. Varje natt i cellen och även ibland på dagarna när de andra kåkfararna tog honom in på toaletterna. Ibland skedde övergreppen helt öppet på gården.

Tre månader senare hittades Gustavo hängandes död på en toalett med en snara runt halsen. Han hade tappat femtio kilo. Han var en gast. Utmärglad, blek och med skador över hela kroppen. Såret efter hans avskurna penis varade, var infekterat. Likaså tatueringarna som skrek sitt budskap. Pedofil! Han fick hänga i en vecka innan fängelsedirektören fick tvinga sin personal att skära ner kroppen. Då stank den.

Kvitto

2.855.437,54 dollar sade kvittot från ISS, längst bak och längst ner på det tjugofjärde bladet i luntan som Ramon höll i sin hand. De första sidorna innehöll en mycket uttömmande beskrivning över de gångna årens fyra operationer som International Security Services genomfört på hans begäran.

Det började med sökandet efter Toms mamma. Det som till en början varit en ganska enkelspårig sökning efter en kvinna blev snabbt högprioriterat när man upptäckte att Toms mamma, Lisa Norsén, bara var dagar från att mördas. Den respektingivande porrklubbägaren vid namn Guillermo Ascorio dos Morros, även känd som Dois Medidores, var involverad. Ramon hade informerats om situationen och International Security Services chef för Sydamerika rekommenderade en fullskalig kontroll över Guillermo Ascorio och hans tillhandhavanden. Ramon godkände det som innebar en fördubbling av den ursprungliga budgeten och en mycket större operation påbörjades med fokus på Dois Medidores.

ISS hade rekommenderat mordet på Guillermo Ascorio eftersom mannen hade ett alltför stort nätverk av kontakter. Han kände alltför många politiker, högt uppsatta poliser och folk inom rättsväsendet. En man med dessa kontakter var oerhört svår att få neutraliserad enbart med rättsliga metoder. Speciellt i ett land som Brasilien där rätt och fel ofta köptes av den som bjöd högst eller den som hade störst hållhake på personerna inblandade i domslutet.

Nästa operation handlade om vaktchefen på Hemmet, Gustavo. Under rättegången visades fotografi efter fotografi som tagits på honom med barn i olika åldrar. I de hemskaste positioner. När Ramon såg dessa foton brann det inombords. Han hatade mannen, avskydde honom. Inga ord räckte till att beskriva det bestialiska i mannens beteende. Det ohyggliga i att förstöra ett barns renhet. Mörda dess oskuld.

Han var glad över hur rättegången hade förlöpt och var nöjd med Gustavos domslut. Han var dessutom innerligt glad över det som mannen fått genomlida i fängelset, under de sista månaderna i sitt miserabla liv. Ramon önskade att det pågått en längre tid, att Gustavo skulle ha orkat leva några månader till, orkat leva på samma sätt som han själv gav liv. Men på samma sätt som Gustavo var ett fegt kräk när han gav sig på små barn, var han ett lika fegt kräk med sitt egna usla liv. Tre månader var en alltför kort tid, tyckte Ramon. Samtidigt var han glad över att Gustavo var död. Att inte monstret längre gick bland dem.

Fallet med hallicken Gorge var inte så mycket att tala om, han fick det straff han förtjänade, femtio år i Carandirufängelset, bestulen på alla sina tillgångar. Mannen hade livnärt sig på pojkar i behov av liv. Utnyttjat deras svaghet för sin egen förtjänst. Men han hade enligt Toms egen utsago samtidigt räddat honom från en säker död. Klappat med ena handen men med den andra dragit ner honom i en spiral som lett Tom vidare till en förlorad barndom. Senaste nyheten från fängelset var att Gorge hade tillbringat två veckor på Carandirus sjukavdelning efter att han informerat Favelaligan om de uteblivna betalningarna. Nu kämpande han dagligen för överlevnad.

Carlo hade helt på egen hand förstört sitt liv. Han behövde ingen hjälp, varken av Ramon eller ISS. Carlo var slut, han hade bränt allt han stulit på casinon, prostituerade och droger. Fallet Carlos avslutades redan efter två veckor. Det tog en vecka för att spåra honom till Montevideo och ytterligare en för att se hur han levde. Snabbt konstaterades att han redan var så lågt på samhällsskalan som man kan komma och att det inte var värt besväret. Carlo var en expert i sig. Ingen var bättre än han själv på att förstöra sin egen framtid.

Det sista fallet var inte heller så mycket att snacka om. Det handlade nästan enbart om pengar till advokater. Fixa fram bevisning för att sätta dit skitstöveln som ägt barnhemmet. Som tur var hade de lokaliserat förmannen Marco och en annan av de före detta arbetarna på hemmet. Lite pengar för att locka dem till rättegången och så var processen igång.

Godsägaren skulle aldrig hamna i fängelse. Han var rik, nästan adlig i Brasilien. Dessa hamnade aldrig i fängelse. Möjligtvis om massmord begåtts, men nu handlade det dock endast om lite mutor, kidnappade ungar som fått bedriva slavarbetare. En frukt som till slut visat sig vara en ganska stor flopp. När de mera fördjupade undersökningarna kom från EU och USA hade hans bolag rasat på börsen. Det ryktades om att läkemedelsbolaget skulle gå i konkurs. Bolaget var noterat i Sao Paolobörsens Bovespaindex. Ramon hade med nöje följt kursens störtdykning när det uppdagades att bolaget låg i rättegång och att bolagets mirakelmedicin var en bluff. Det ryktades om uppköp eller konkurs. Så länge den nuvarande ägaren fanns kvar fanns inget att göra, men så fort han försvann kunde bolaget åter bli attraktivt. De hade en mängd andra bra säljande läkemedel.

Ramon hade köpt på sig ordentligt med aktier. Han var övertygad om att bolaget skulle orka stå emot den hägrande konkursen och att uppköpet bara var en tidsfråga. Och då skulle kursen rusa till nya höjder. Bolaget var alldeles för bra för att styckas. Godsägaren skulle få klara sig utan sitt bolag. Få näringsförbud. Inte mycket mer Ramon kunde göra. Det enda positiva var att han förmodligen skulle tjäna mer pengar på aktieköpen än de nästan tre miljoner dollar han spenderat på ISS.

Ideolog

Det var okej att Tom fixade frukost åt dem på morgonen, men middagen hade han klart och tydligt förklarat att den ämnade han laga. En utav hans många ioner i livet var att laga mat. Ramon som rest mycket lekte friskt med influenser ifrån alla väldens hörn och kanter. Nu njöt han av att få skapa även åt Tom. Se hur pojken upptäckte nya smaker, nya upplevelser. Ramon njöt av att vara med honom. Tom hade fått honom att vakna ur en dvala, fått honom att inse att världen fortfarande existerade, att allt inte var så förbannat ruttet som han känt de senaste tjugo åren.

Ramon tvingades slutligen gå i exil under diktaturen, när dödsskvadronerna börjat komma lite för nära, när alla i hans omgivning bad honom att lämna, när hans galna hämndaktioner satte människorna i hans bekantskapskrets i fara. Han tog sin väska och reste runt världen, frustrerad och ensam. Galna tankar om hämnd spökade i hans hjärna. Han sökte sig till en början till konflikter, letade efter sanningen. I krigsdrabbade områden. Han stred för de svaga. Läkte omöjliga sår under omöjliga förutsättningar. Hatade makten, hatade de rika, de giriga som inte såg vad som skedde med befolkningen. Han stred sig trött. Han utmattade sig på krig. Han gav upp. Och började istället resa, se, känna, smaka, tycka, le och älska.

Han hade under sex års tid levt på alla kontinenter. Sugit åt sig av alla kulturer. Lärt sig av olika människor. Kommit fram till meningen med sin existens. Lärt sig förstå människan. Det fanns ingen mening med att kämpa emot regeringar, vare sig kapitalistiska eller kommunistiska. Sanningen låg inte i ideo. Sanningen låg i den onda människan. I den ruttna själen. I hatet.

Han slutade leta, sanningen var alltid med honom, i hans hjärta. Han flyttade tillbaka till ett hemland med en ny demokrati, som var nästan lika trasig och rutten som diktaturen. Hans tidigare ideologiska kamrater slogs nu med varandra om makten i hans lilla kära hemland. För en kort stund lät han sig övertalas och lade sin tid och energi på att försöka hjälpa dem bygga upp deras förstörda land. Girighet, mutor, korruption. Ramon blev äcklad av hur hejdlöst illa allt sköttes hur oförskämt hans tidigare vänner och kamrater inom befrielserörelsen rånade folket. Han lovade sig själv att aldrig sätta sin fot i Montevideo igen.

Han sålde allt han hade i staden. Många fastigheter som gått i arv. Hans vänner förfärades över beslutet. Han blev hatad av många när han sålde av ett generationsarv som inte kunde återuppbyggas. En ätts hundraåriga uppbyggnad som han likviderade på bara några månader. Ett enda hus lät han vara. Den byggnad där han växt upp. Där hans familj blivit mördade. Ett hus med så många delade minnen. Han hade inte förmått att sälja det utan det stod sedan många år

tomt med sin hemska historia och väntade på honom. Kanske han någon gång skulle återvända.

Pengarna han fick på försäljningarna placerade Ramon i diverse investmentbolag runt om i världen. Tjugo år senare var han en mycket förmögen man. En utav de förmögnaste i landet. Medan hans Uruguay kämpade i motvind för att få i ordning ekonomi och produktion gick resten av den industrialiserade världen på full maskin och skapade nya rikedomar på löpande band. Hans förståelse av världen och hur den fungerade, gav honom ett fantastiskt verktyg för att spå ekonomiska kriser. När han såg ekonomier avmattas gick han från sina riskfyllda aktier till råvaror och obligationer. När ekonomier åter tog fart var han bland de första på startfältet med stora kontantinnehav och köpte billigt upp slaktade aktier. Tre världsekonomiska kriser och tjugo år senare var hans ursprungliga fem miljoner dollar värda nästan 230. Han byggde sakta upp sitt eget paradis långt bort i norra Uruguay. Han köpte stora marker. Byggde sitt drömhus och ordnade så att han kunde bedriva sina två favoritsysslor. Arbeta som läkare och renovera antika bilar. Han hade gått i ide. Han hade försvunnit från världen. Han var inte intresserad av det som skedde ute i civilisationen eftersom han ansåg att allt var dåliga nyheter. Men Ramon var också mycket nöjd med sin tillvaro. Trodde sig vara lycklig. Men hade innerst inne alltid vetat att något saknades.

Tom hade ändrat på allt. Hur kunde han gömma sig för omvärlden när en oskyldig pojke som fått genomleva allt det fruktansvärda som Toms gjort? Och trots detta livsöde kunde pojken visa en sådan fantastisk livskraft, ett sug att lära känna och informera sig om världen. Vilja fortsätta leva bland människor.

Ramon kände att han hade svaret på gåtan om livet. Den sista nyckeln som han själv tappat någonstans mitt i sitt fruktansvärda hat. Hur han tidigt bestämt att han aldrig skulle kunna inbringa ett barn till världen. Inte som den såg ut. Men just däri låg hans misstag. Det var världen som den såg ut genom hans ögon. Inte genom andras.

Och nyckeln till den sista gåtan, svaret på den eviga frågan, låg i pojken. Tom hade välsignat honom med sin närvaro och hjälpt honom förstå. Tom var hans son. Hans förlorade barn. Det som fattats för att komplettera honom. En avkomma. Inte hans egen avkomma. Men han förstod nu. Att hur fruktansvärd världen än kunde verka så låg den enda sanna kärleken i att föra ett barn ut i livet.

Med denna insikt hade han också bestämt sig till slut. Han skulle berätta om allt han gjort för att skydda Tom, han hade bestämt att han skulle berätta den sista hemligheten.

Ett brev till Tom

Artigas 13 september 2006

Kära Tom

Du sitter på bussen och undrar vart din färd skall föra dig. Vart i Brasilien du skall hamna, vem du skall träffa, vad det är som är så fruktansvärt hemligt att jag inte kan berätta. Innan jag kommer till det så måste jag berätta några saker som jag hållit undan från dig sedan du anlände.

Din närvaro har vänt upp och ned på mitt liv. Det som jag först trodde var en trasig illa behandlad pojke från Brasilien, en utav många som lämnats åt sitt öde, visade sig vara den mest fantastiska människa jag någonsin mött. Ditt otroliga mod, din oerhörda karaktär, ditt mjuka, snälla sätt, både mot mig och mot andra medmänniskor, ditt intresse för livet, din enastående intelligens. Din värmande humor. En glädje som smittar av. Jag har svårt att förstå att en pojke som du,

förlåt en ung man som du, som har fått utstå de mest fruktansvärda övergrepp, kan se på livet med en så klar positivitet. Se det så ljust.

Jag var själv nergrävd i mitt eget hat och min självömkan. Jag trodde att ingen annan människa sett och genomlidit det jag fått utstå, när min familj mördades och jag började en våldskampanj som varade i sex år. Jag reste runt världen för att hjälpa mina medmänniskor, men har slutligen kommit till slutsatsen att det inte var hjälp jag erbjöd, utan bara hat åt den andra sidan. Jag hatade motståndaren mer än jag älskade min medbroder.

Men du Tom. Du hyser inget hat. Du talar om människorna som har förstört för dig i tredjeperson, som om de inte längre existerade, som om de aldrig gjort dig illa. Du vet att de finns där men väljer alldeles korrekt att ignorera deras existens. Gå vidare. Och här kommer vi till min första hemlighet. Jag har gjort något som du kanske inte alls kommer att uppskatta, det som skrivs i fortsättningen är orsaken till att jag berättar allt detta i skrivet format. Jag ville inte att du skulle behöva besluta vad ditt nästa steg skulle bli med mig hängandes över din axel. Jag vill att du själv, utan något som helst tryck från mig, beslutar om jag är värd din fortsatta vänskap.

Jag har helt på eget bevåg tagit hand om ditt förflutna. Jag har anlitat ett bolag som har sett till att de personer som har skadat dig under din fruktansvärda uppväxt fått betala. Carlo, betjänten som tog dig och släppte dig i Favelan i Sao Paolo, behövde inte göras något åt. Han är en ensam gammal man som jobbar i Mercado del Puerto i Montevideo. Du såg honom men kände inte ens igen honom. Jag tog beslutet på plats att låta honom vara ifred, han är som han är, en ensam gammal sjuk gubbe. Hans straff är hans egen dumhet.

Gorge sitter i fängelse, han har ett femtioårigt straff. Han har inga vänner kvar, inget som förenklar hans liv. Hans pengar har jag, med hjälp av bolaget som ordnat all information, spridit ut till diverse institutioner som hjälper gatubarnen i Brasilien. Jag är till stor del skyldig till att han sitter fängslad. Jag mutade

domare för att ge honom en extra hård dom. Om jag inte hjälpt till så hade han tagit sina egna pengar och mutat sig ur fängelset och med all säkerhet flytt landet.

Claudia fick en ganska stor del av Gorges pengar och bor numera i Tyskland och jobbar som städare på det brasilianska konsulatet i Köln. Hon har själv valt arbetet. Hon lever bra i staden och bor i en liten lägenhet som jag köpt åt henne.

Gustavo, istratören som du kallar honom, är död. Han dog under stort lidande i ett fängelse i Bogota. Hans straff var fullt lagligt, jag hade inget annat med det att göra än att tipsa myndigheterna om var han befann sig när han var i färd med att våldföra sig på små barn. Redan innan han blev fängslad såg jag till att sprida ryktet om orsaken till hans straff och skickade ett antal fotografier på händelserna till både intagna och personal. Fångarna visade inget som helst medlidande med odjuret som förstört, inte bara för dig utan för otal okända barn runt om på kontinenten. Jag har personligen inget medlidande för honom. Hans död ligger delvis på mitt ansvar. Men jag känner inget annat än lättnad över att odjuret inte längre går bland oss.

Ägaren till Hemmet har fått mer av ett psykologiskt straff eftersom jag inte kunde komma åt honom på ett rättvist sätt, utan att det skulle vara onödigt hårt. Han har hursomhelst numera näringsförbud och kan inte längre driva företag på brasiliansk mark. Barnhemmet är sedan länge stängt. Frukterna som du och de andra barnen odlade och skördade var ämnat för läkemedelsproduktion. Något som inte alls gick som planerat. Frukterna slutade odlas då det upptäcktes att deras hälsosamma effekter inte var så kraftiga som förväntat. Läkemedlet kommer snart att vara ur produktion. Så vitt jag vet så sitter han numera pensionerad på sina gods i södra Brasilien och njuter oförtjänt av sin ålderdom.

Mycket har hänt under dessa lite drygt två år som du har bott hos mig. Många goda skratt har vi upplevt. Många nätters intressanta diskussioner. Jag har lärt mig uppskatta livet på ett annat sätt. Jag ser inte på tillvaron lika svart längre.

Allt är din förtjänst Tom. Du har fått mig att leva på nytt. Jag ser dig som den son jag aldrig haft. Frågan är om du kan förlåta mig för att ha tagit rättvisan i mina händer.

Jag förstår om du aldrig mer vill träffa mig. Därför ger jag dig friheten att efter denna resa själv får bestämma vilken vändning ditt liv ska ta. Det är helt upp till dig.

En man kommer att möta dig vid busshållplatsen i Porto Alegre. Han kommer att överlämna ett sorts stipendium som jag ordnat åt dig. Du kan välja att studera vid vilken skola du vill, och senare vid vilket universitet som du själv känner är ditt förstaval. Jag kommer inte att acceptera att du nekar gåvan eftersom det vore en förolämpning mot ditt fantastiska intellekt att inte ge det den absolut bästa möjligheten. Det andra jag begär av dig är att du följer mannen ned till hamnen.

Jag önskar dig all min lycka, du min adoptivson. Och hoppas att du i ditt hjärta en dag kan förlåta mig.

Ramon.

Ängel

Tom grät en lång stund efter att ha läst brevet. Han var till viss del förfärad över att Ramon hade straffat alla dessa personer. Han önskade dem inte olycka. Han ville bara glömma det förgångna och se på den fantastiska framtid han hade framför sig. Det anonyma landskapet erade utanför bussfönstret. Bussen var nästa tom. Förutom chauffören och han själv satt en äldre dam lite längre bak. Han var klädd i sina finaste plagg, de som Ramon hade köpt till honom i Buenos

Aires ett halvår tidigare. En liten väska låg i bagageutrymmet ovanför hans säte, i väskan fanns resten av hans tillhörigheter.

Han visste inget om att han skulle resa, inte förrän en timme innan färden. Då hade Ramon, med en ganska butter min, sagt att han skulle på en resa. Ramon hade redan packat hans väska. Tysta hade de åkt till Artigs centrum där bussen stod, redo för avfärd. Ramon gav honom ett brev i handen och en snabb kram. ”Sköt om dig” hade han viskat innan han vänligt knuffat upp Tom i bussen. Chockerad hade Tom snabbt satt sig och tittat ut efter Ramon, men Ramon hade redan vänt ryggen mot bussen och var på väg tillbaka till sin bil.

Bussen startade och förde honom obevekligt bort från mannen som gjort så otroligt mycket för honom. På bara dryga två år hade han plötsligt en familj. Han hade någon som tog hand om honom, någon som trodde på honom, gav honom trygghet.

Han hade svårt att förstå varför han plötsligt satt på bussen. Varför han blivit utkastad. Hade han gjort något dumt? Varför blev han ivägskickad till Porto Alegre?

Han satt i sina tankar och såg ut på landskapet. Sommaren var på väg och det började bli riktigt varmt igen. Nytt liv i naturen. Han såg sin flimrande spegelbild i bussfönstret. Hans blå ögon stirrade tillbaka på honom. Hans ansikte var svullet, han hade slutat gråta men spåren skrek ut hans sinnestillstånd. Han vecklade ut brevet igen. Läste det åter igen.

En hel natt och många stopp senare parkerade bussen vid sin slutstation i Porto Alegre. Tom klev av. Han hade bestämt sig. Han skulle åka tillbaka till Ramon så fort han fått det här överstökat. Han skulle åka tillbaka till Ramon och tala med honom, förklara hur han kände. Att han inte återigen ville förlora den enda

familj han hade.

Det var en fantastisk dag i Porto Alegre. Solen värmde genast hans ansikte när han kisande tog det sista trappsteget ned till marken. Massor av människor var i rörelse runt busstationen. En välklädd stor man med svarta solglasögon närmade sig honom. ”Tom?” ”Japp”, sade Tom bestämt. ”Kom med mig.” De zickzackade fram genom folkmassan och kom snart fram till en fin bil som stod olagligt parkerad där egentligen endast bussar får vistas. Mannen gick fram till agerarsidan och höll upp dörren åt honom.

En förvånad Tom klev efter en kort tvekan in i baksätet. Ett stort gulbrunt kuvert låg på det andra sätet. De lämnade busstationen i hög hastighet och var framme vid hamnen efter bara tio minuter. Bilen rullade in i hamnområdet och stannade utanför en liten byggnad på två våningar. Maersk Shipping stod det med stora bokstäver ovanför dörren. Mannen klev ur bilen och höll upp dörren åt Tom.

Tom skämdes lite över att inte ha förstått att de var framme och inte tagit initiativet och öppnat dörren själv. Han klev ut i värmen och ställde sig bredvid mannen som inte sade något utan bara gick mot dörren. Han följde efter.

De gick uppför en liten trappa. Mannen gick före Tom. Trappan ledde upp till ett litet kontor. En fem, sex personer jobbade där. Mannen tog ett kliv åt sidan och tittade på Tom. Tom förstod inte. Såg undrande på mannen som nickade ut i lokalen. Tom såg sig om. Hans hjärta började slå hårt.

Arbetarna stannade upp i sina sysslor när de en efter en lade märke till pojken vid trappan. Lisa såg upp från det dokument som hon var i färd med att översätta. Hon såg en ung man. Tom såg en kvinna. Lisa reste sig med handen för munnen. Hon såg ett spöke. Hans ögon tårades. Han såg en ängel. Tom tog ett par stapplande steg framåt. Lisa grät, hon log.

Tom föll i sin mors armar och kramade henne.

###

Denna historia kom till under en semester i trakterna där handlingen utspelar sig. Landskapen, städerna och vissa platser är modifierade för att a handlingen på bästa sätt. Alla personer är tagna ur fantasin. Om likheter finns med namn eller personer så är det fullständigt slumpmässigt.

Jag kan varmt rekommendera landet Uruguay som semestervistelse. Människorna, Montevideo, stränderna och Mercado del Puerto i Montevideos gamla stad är väl värda ett besök.

Läs mer om mig MJ Walther på www.mjwalther.net

Nya böcker och kortare noveller kommer med tiden att finnas tillgängligt via hemsidan.

Tack för tålamodet med denna min första roman. Hoppas att den gav er det den

gett mig. Många blandade känslor men framförallt mycket glädje.

/MJ Walther.